Av någon anledning trodde jag att svenskar skulle vara extra välkomna i Vietnam. Jag vet inte var jag hade fått det ifrån, det måste vara min uppväxt på 70-talet som spökade. Mitt första intryck av vietnameserna var i alla fall att jag haft helt fel. Arga, bistra och misstänksamma, det var de rådande ansiktsuttrycken hos passpolisen på Hanois flygplats Noi Bai. Jag funderade ett tag på att stämma upp "Befria södern"[2] för att visa att jag var vänligt sinnad, men vid närmare eftertanke (och arga huvudskakningar från familjen) lät jag bli.
Nästa chock kom när vi åkte taxi in i Hanoi. Vi trodde att vi hade sett världens galnaste trafik i Bangkok, men det var ingenting mot den här staden. Miljontals vietnameser kör sina bilar och mopeder och cyclos och lastbilar och bussar och rikshas åt alla håll samtidigt utan att någonsin stanna upp eller tveka i en flod av buller och ljus och tutningar och smog. De flesta som kör tvåhjuling har ansiktsmask eller sjal över munnen och näsan, men nästan ingen har hjälm och det är mer regel än undantag att småbarnen sitter med på cykeln eller moppen. Och alla tutar och tutar, hela tiden.
Vi skulle bara stanna tre nätter och hade bokat ett familjerum på slitna men trevliga Hotel Viet Anh i Hanois gamla kvarter. Rummet låg högst upp på åttonde våningen och hade både AC och fläkt, men den första natten, bara några minuter efter att vi hade lagt oss, blev det strömavbrott och den lilla svalka som fanns i rummet blev genast uppäten av den stora fuktiga värmen. Jag gick ut med en ficklampa för att se vad som skulle hända, och fick lysa åt hotellpersonalen när de skruvade på alla knappar och försökte få igång reservgeneratorn. Efter nästan två timmar kom strömmen och svalkan tillbaka, men det tog lång tid innan jag kunde somna om – jag låg och fantiserade om hur det skulle vara om det blev strömavbrott igen medan någon av oss åkte i den mikroskopiska hissen: utan syre och ljus och hett som i helvetet, medan hotellpersonalen skulle flänga omkring som yra höns utanför och trycka på fel knappar.
Dessutom hördes oväsendet från trafiken ända upp till oss på åttonde våningen, genom stängda fönster. I guideboken stod det att tutningarna slutade tidigast klockan ett på natten, för att börja igen klockan fem. Det var ungefär så många timmar som jag sov den natten.
Men trots tutandet är Hanoi en rolig och spännande stad. Vi åkte till Ho Chi Minh-mausoleet, men kön gick flera varv runt hela den stora byggnaden, så vi gav upp och gick till fängelsemuseet Hoa Lo ("Hanoi Hilton") istället, vilket var ganska kusligt.
Vi vandrade runt i Leninparken som är en stor och sliten gammal park, men proppfull med hanoibor som spelar tennis, fotboll eller ett slags badminton där man sparkar bollen med fötterna, eller tränar tai chi. Det var folk överallt, folk som sprang, joggade, yogade, konverserade och åkte omkring i stora plastbubblor i en sjö. Vi tassade runt i Litteraturens tempel, som grundades redan 1070 av kejsare Lý Thánh Tông, och försökte tyda skriften på de uråldriga stensköldpaddornas ryggar.
Arkitekturen i Hanoi går inte riktigt att beskriva, men det är svårt att hitta mer fantasifulla hus. Färggranna, smala, höga, påbyggda, omgjorda, och helt egna på ett sätt som man sällan ser i en storstad. Mycket märkligt helt enkelt, men kul. I den gamla delen av Hanoi är gatorna fortfarande uppkallade efter olika skrån, yrkesgrupper. På vissa gator är det fortfarande bara en sorts verksamhet, som till exempel skomakare och skoförsäljare, eller textil, eller cykelreparatörer. Det finns hur mycket vackert hantverk som helst. Vi hittade fina kimonos, stämplar, mössor och papperslyktor.
Hotellet hade en trevlig lobby där vi satt ibland när det regnade och åskade som värst. Folk satt där och spelade kort och drack te. Det fanns ett gäng datorer också, ganska snabba och med internetuppkoppling, men det var hopplöst att försöka uppdatera bloggen eftersom alla sidor som ligger under Blogger var blockerade i Vietnam.
Den femte juni tidigt på morgonen reste Eric, jag och tjejerna vidare till Hong Kong. Killarna ville inte flyga så de stannade en dag till i Hanoi och tog buss till gränsstaden Guangzhou, gick till fots över gränsen till Kina och tog sedan båt och tåg till Hong Kong där de mötte oss några dagar senare.
[2] Befria södern" är en låt med text och musik av Huynh Minh Sieng, översatt till svenska av Ola Palmaer, på De förenade FNL-gruppernas skiva "Till det kämpande Vietnam" som jag hörde ofta i min späda barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar