Kina, Wudang 2: Ett kinesiskt åskmoln

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 

The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, "finns inte" (eller "går inte", "kan inte", "vill inte", "det är slut", "stick och brinn" beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Kina, på andra sidan jorden

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

När jag var liten trodde jag att man kunde komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jorden. Jag skriver det utan att rodna; hela min generation trodde det. Det var våra föräldrars idé om ett lustigt skämt, att dilla i sina barn såna dumheter. Men Kina är verkligen på andra sidan jorden, om inte geografiskt så kulturellt. Kina kommer tvåa, efter Indien och strax före Japan, på min lista över länder där svenskar kommer att känna sig väldigt långt hemifrån. På gott och ont!

Sannerligen! Tror jag.

En av de första olikheterna man som svensk i Kina lägger märke till är bilkörningen. Den verkar vara helt intuitiv. Det finns säkert trafikregler – det finns iallafall skyltar, trafikpoliser och trafikvakter med visselpipor – men man ser inte så många som bryr sig om dem. Bilisterna kör på den sida om vägen som passar bäst för tillfället. Eftersom det är oerhört viktigt att komma först (bor man i ett land med 1,3 miljarder människor har man inte råd att släppa förbi någon i kön) så kör man alltid om bilen före, och bilarna till höger och vänster, om det så bara finns en millimeters marginal att komma igenom luckan. Back- och sidospeglarna använder man när man ska klippa näshåret eller sminka sig. Det är personen bakom som har ansvaret, och han eller hon använder tutan för att tala om att hon är där. Man tutar alltså så fort man ser någon snett framför sig, vare sig det är en annan bil, en traktor, en fotgängare eller en ko.

Småbarn får åka bakpå föräldrarnas cyklar, moppar och motorcyklar, och de har så gott som aldrig hjälm. Ibland står eller sitter de framför föräldrarna på styret eller fotsteget, och det kan vara flera ungar på samma hoj. Även bebisar får åka, gärna inklämda mellan föräldern som kör och föräldern bakpå. Sannes teori var att asiater kör så självsäkert just för att de har växt upp på en motorcykel.


Nästa uppenbara skillnad är hur man äter. Dels förstås att man använder pinnar och sked, men också bordsskicket. När ett kinesiskt sällskap lämnar bordet efter en lyckad måltid ligger det drivor av mat, servetter, benbitar och annat skräp både på bordet och på golvet runtomkring. Man behöver absolut inte skämmas här i Kina om man är en sån, som jag till exempel, som dräller när man äter – alla gör det.

Inget tjafs

När man beställer en rätt förutsätter den som tar upp beställningen att det ska räcka till alla runt bordet, och de ställer fram all mat mitt på bordet så att alla kan nå den och äta direkt från fatet eller lägga upp i sina egna små skålar. När vi kom hem till Sverige igen var det en av de saker som var svårast att vänja sig vid – vår snåla och självcentrerade ätkultur.

Mmm maten i Sichuan

Kineser dricker oftast grönt, svagt te till maten, och man får nästan alltid gratis te (med ständig påfyllning) utan att behöva be om det. Vatten på flaska brukar finnas, åtminstone i storstäderna.
Tomat anses vara en frukt och förekommer i fruktsallader eller till glass. Beställer man sweet tomatoes får man en tallrik skivade tomater med ett halvt kilo socker ovanpå.
Salt och peppar till maten är sällsynt. Men oftast behövs det inte – den mesta kinesiska maten är god ändå. Och nyttig!

Kina, Wuhan: Believe the Sun Hair point

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.

Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.

Ett vakande öga

Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.

När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:

– Are you Tiger?

Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:

– No, I am Pig.

När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.


Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!


Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.

Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!

– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!

Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.

På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.

Torkstreck med utsikt

Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.


Från resebloggen den 5 augusti:

– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.

– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.

– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?

Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.

– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!

– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.

Kina, Deng Feng: Tillbaka i templet

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var inte helt lätt att hitta till Eric i Deng Feng. När vi kom fram med tåget till Zhengzhou halv åtta på kvällen och skulle ta en buss där visade det sig att bussarna slutat gå för dagen, och vi fick hitta en taxi istället. Det blev en del köpslående, det var kanske tre mil på dålig väg till Deng Feng och vi hade inte räknat med den kostnaden. Till slut hittade vi en chaufför som verkade rimlig och pålitlig. Det var mörkt ute och skyltningen till Deng Feng och Shaolintemplet var helt förvirrad. Stora fina upplysta skyltar som tyvärr visade åt helt olika håll. Till slut fick vi kontakt via mobil med Josefin, en tjej i träningsgruppen som talar kinesiska och som kunde prata med chauffören och förklara hur han skulle köra.

Erics hotell var slitet och smutsigt, och sängarna var hårda som ekgolv. Staden Deng Feng var inte så rolig den heller. Invånarna där var vresiga och otåliga. Det kan förstås ha berott på att de var trötta på att bli väckta klockan fem varje morgon av trumpetstötar från några av de hundratals kung fu-skolorna i Deng Feng. Eller att behöva väja för de springande processioner av tusentals kung fu-elever som genomkorsade staden varje dag.

halv-sex-truppen

Rebecka hade valt att bo på själva skolan och dela rum med en annan tjej i träningsgruppen. Nästa morgon åkte vi dit för att träffa henne. Jag kände knappt igen henne när hon kom springande nerför backen. Hon såg gladare, friskare och starkare ut än jag sett henne på länge. Hon var också smutsigare än någonsin. Både ansiktet och kläderna var randiga av damm och jord.

Rebecka visade oss runt på skolan. Den var väldigt sliten med svenska mått mätt, och det fanns bara kallvatten i kranarna, vilket förklarade varför hon duschade och tvättade sina kläder mindre ofta än vanligt (hon måste dessutom tvätta för hand). Men träningssalarna var rymliga och ljusa, och hon fick god och nyttig mat av skolans kokerska. Hon hade lärt sig massor på de drygt fem veckor de varit där, bland annat en komplicerad svärdform (en serie rörelser med svärd) och en hel del kinesiska.

有剑的年轻女子

Skolan ligger några kilometer från Shaolintemplet, och vi åkte dit senare samma dag. Shaolin Si är oerhört vackert. Visserligen kryllar det av turister varje dag, men när man är där tidigt eller sent på dagen är det fridfullt. Precis som alla tempel i Kina är det en stark kontrast till livet utanför: vackert, ordningsamt, harmoniskt och ganska tyst.

Eftersom Eric och Rebeckas tränare var en betydelsefull person i Shaolintemplet blev vi mycket artigt bemötta där, och fick tillträde till delar av templet som är stängt för turister. Skolan hade ingen direkt koppling till templet utan var bara en av de många lokala kung fu-skolorna. Men tränaren Shi Yongting hade sett till att den svenska gruppen hade bra tränare och blev väl omhändertagna. De tränade alltid för sig själva, inte tillsammans med de övriga eleverna på skolan.

Eric och Rebecka berättade om en otäck sak som inträffat några dagar tidigare. Skolans rektor bestraffade en grupp på tio elever i 12–13-årsåldern, som enligt lärarna hade talat respektlöst om sina föräldrar, varit lata på kung fu-träningen och de vanliga lektionerna. Rektorn tvingade dem att inta armhävningsposition och slog dem med en käpp på låren. Rebecka, Eric och hela deras grupp blev väldigt illa berörda.

Det svenska och det kinesiska samhället skiljer sig förstås på många punkter, inte minst när det gäller den ofta förekommande synen på barnuppfostran. Kina är ett fattigt land, och varje kinesiskt barn konkurrerar med miljontals andra om framtida möjligheter. Många av barnen på kung fu-skolorna har skickats dit för att få en bra utbildning och kanske kunna bli polis eller soldat; andra har skickats dit av oroliga föräldrar för att de är "bråkiga" och olydiga. En bra skola är i föräldrarnas ögon en skola med stenhård disciplin, eftersom disciplin och ambition anses helt nödvändiga i kampen om jobben. Konfucianismen är en av de största trosuppfattningarna i Kina, och den bygger på rangordning. Barn ska se upp till och lyda sina föräldrar och lärare, och aldrig ifrågasätta deras beslut.


När vi började resan var jag inte bara anti-äventyr, jag var anti-souvenirer också. Jag har alltid tänkt att folk som köper souvenirer är lite spåniga. Jag menar, varför skulle man vilja ha ett litet Eiffeltorn från Paris, en färgglad flagga från karnevalen i Rio eller en jade-Buddha stående på en hylla hemma? Idag inser jag förstås att det var jag som var spånig. Det är jätteroligt att köpa souvenirer, vare sig man behåller dem själv eller ger bort i present när man kommer hem. För att inte tala om att man gynnar de lokala hantverkarna eller den lokala industrin. Vi köpte massor av souvenirer, och varenda gång jag ser dem önskar jag att vi hade köpt många fler. Jag skulle inte ha gått förbi stånden med de handgjorda leksakerna i Laos, de galna Mao-statyetterna i Hong Kong och antikviteterna i Buenos Aires. Visserligen hade vi inte haft råd eller plats med fler saker. Varje gång vi skickade hem en kartong kostade det massor.

I Deng Feng skickade vi hem det första paketet med souvenirer, presenter, utlästa böcker och kläder. Det blev en stor säck med saker, plus ett långt paket med de svärd som Eric och Rebecka hade köpt i de lokala kampsportaffärerna. Vi packade sakerna men lät bli att stänga paketen, eftersom Josefin hade varnat oss för att de ändå skulle packas upp igen på poststationen. Så travade vi iväg, tyngda som laståsnor, till posten.

Posttjänstekvinnan som tog emot paketen var ytterst misstänksam, snudd på argsint. Hon öppnade dem och slängde allting huller om buller så att en del saker hamnade på golvet. Sen gick hon igenom allting minutiöst – öppnade varenda liten påse, vred och vände långsamt på allting, bläddrade igenom varenda bok. Det tog hundra år!

En av presenterna var en liten statyett som vi hade köpt på museet i Sanxingdui för att ge till barnens farmor. Den ville hon inte alls låta oss posta, för hon trodde att det var en gammal artefakt som vi hade grävt upp eller stulit. Till slut lyckades vi få henne att läsa texten i broschyren som följde med statyetten och då gav hon med sig, fast motvilligt. Erics svärd fick absolut inte skickas hem, eftersom de var farliga vapen. Istället fick vi gå till affären där de var köpta och be affärsinnehavaren att skicka dem med en internationell budfirma.

Till slut var iallafall allting packat och klart i två lådor. Det blev dyrt, nästan 800 yuan/kronor inklusive allt. Men vår packning blev med ens mycket lättare.

Tåg genom mitten av Mittens Rike

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tuffade vidare genom Kina, besökte moskéer, tempel, tehus, teatrar och trädgårdar, åt på små fantastiska restauranger omgivna av Maostatyer och Maobilder. I Sanxingdui fann vi en urgammal kultur som verkade nästan utomjordisk. I Chengdu hälsade vi på pandor och såg Leshan-buddhan, världens största Buddha uthuggen i sten. På tågresorna satt vi och läste, spelade go och drack te. Utanför fönstret var himlen oftast mildgrå över gröna berg, raviner med floder och små byar vid bergens fot. I skymningen hämtade man en sista termos med te ur den heta kaminen innan man la sig på sin brits för att sova och vakna i nästa kinesiska landskap, nästa dag ...

Hela tågresan plottad på Travellerspoint

Ledsen häst i Xi'an

Tehus i Chengdu

Sichuan-opera med eldslukare, biàn liǎn och annat fantastiskt!

Är det ett museum? Är det en rymdstation? Nej det är Sanxingdui, en av de märkligaste platserna i världen

Fredagsdans i Folkets Park i Chengdu

GULLIGA PANDOR!!!

Leshan-buddhan

Fin fontän i Nine Dragon Lake, Huaqing

Nattåget mellan bergen

Det var helt annorlunda att resa i halv grupp. Inte så att vi aldrig bråkade. Leo tyckte fortfarande att vi andra hade för höga krav på boendet, och att vi missade tillfällen att träffa trevliga människor eftersom det oftast lättare att få kontakt med andra i den sociala atmosfären på små, enkla vandrarhem. Det var sant, men ibland kändes det bara så skönt att slippa dela rum med andra, att ha eget badrum. Vi hade ändå förhållandevis lätt att kompromissa, och det var tur, eftersom det alltid var någon av oss som var tvungen att välja bort något.

Vad vi skulle göra var sällan ett problem – om vi inte ville göra samma saker delade vi bara på oss. Ibland åt vi på olika ställen också, när vi inte ville äta på samma tider. Det som vi oftast debatterade var vi skulle bo, hur länge vi skulle stanna på olika ställen och vem som skulle ligga i extrasängen, som nästan alltid var kort, gnisslande och hängig.

Kina, Xi'an: Pantomimer, retsamma maskiner och lergubbar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Tåget var två timmar försenat när vi kom fram till Xi'an i provinsen Shaanxi nästa dag. Vi ville gärna komma så fort som möjligt till Shuyuan Youth Hostel, som vi läst om i Lonely Planet, för att duscha och äta frukost, men när vi klev av tåget blev vi genast påhängda av en extremt efterhängsen tjej som ville att vi skulle ta in på ett annat hotell. Vi tackade nej, först artigt, sen mer irriterat, men hon gav sig inte. Hon följde efter oss som en igel medan vi letade efter en taxi, vilket tog en halvtimme, och stod fortfarande och stirrade efter oss när taxin fick punktering efter tio meter. En ny taxi tog oss till en plats flera kvarter ifrån vårt hostel och ställde av oss där och sedan pekade chauffören åt helt fel håll, så att vi fick gå en halvtimme i cirkel tills vi kom till hostelet. När vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några lediga rum! Till slut hittade vi ett annat hotell runt hörnet och kunde äntligen äta, duscha och vila lite.

Xi'an är en trevlig stad. Den är mycket gammal och sprängfylld av historia: i mer än tusen år har den varit huvudsäte för 13 olika kinesiska dynastier, och mer än 70 kejsare har styrt Kina härifrån. Xi'an är den östligaste staden på Silkesvägen. Mitt i staden står ett stort klocktorn och ett mindre trumtorn. Fyra stora gator strålar ut från tornen i varsitt väderstreck. Runtom staden går en stadsmur som byggdes under Mingdynastin. Ludwig gick runt hela staden ovanpå stadsmuren, det tog cirka fyra timmar. Jag hyrde en cykel och cyklade med ungefär halva vägen.

Andra dagen i Xi'an kom jag plötsligt ihåg att nästa dag var Leos födelsedag. Jag begav mig ut på stan för att köpa en tårta och en present. Tårtan sprang jag på nästan med en gång – det var egentligen ingen riktig tårta, mer en slags bakelse. Men är man mitt i mitten av Kina får man taga vad man haver.

Presenten hittade jag i en bokhandel. Både tårtan och boken var enkla att införskaffa – de stod redan på sina hyllor och det var bara att peka och se glad ut. Men sedan skulle jag försöka hitta presentpapper. Det visade sig vara ett knepigt begrepp att förklara. Efter att ha utfört samma pantomim ("det är någons födelsedag, jag ger ett paket, det är inslaget i fint papper som jag vecklar upp") i tio olika butiker stötte jag äntligen på någon som kunde sluta fnissa tillräckligt länge för att förstå vad jag ville med mina gester och grimaser. Denna vänliga person gav mig två meter rött Hugo Boss-papper, trots att jag inte köpte någon av butikens svindyra parfymflaskor. Så nästa morgon kunde vi väcka Leo på hotellrummet med tårtsurrogat, sång och stiliga röda paket.

生日快乐!

En annan väldigt typiskt kinesisk incident hände när jag skulle ta ut pengar ur bankomaten. Bankomaterna var ett stressmoment på hela resan. Även om det finns bankomater i alla länder är det inte säkert att man hittar dem, att de fungerar eller går att förstå sig på.

Den här bankomaten fanns på en central plats i Xi'an och hade tydliga instruktioner på mandarin och engelska. Men varje gång jag tryckte in koden och summan kom det här meddelandet upp på skärmen:

Sorry, unable to process your request.

There is no connection to the bank at the moment.

HAHAHAHAHA

Antagligen var det en översättningsmiss och inte menat som ett hån. Men det kändes ändå ytterst retsamt.

I utkanten av Xi'an finns terrakottaarmén med sina 8000 soldater och hästar i bränd lera. Museet är gigantiskt och känns som om det borde platsa som ett av jordens underverk.

Strax intill armémuseet finns en enorm gravhög där kejsaren sägs ligga begravd i en gravkammare 30 meter under jord. Enligt Wikipedia har en kinesisk historiker sagt att graven är fylld med skatter, modeller av palats och paviljonger, listiga fällor som skulle fånga eventuella inbrottstjuvar, Gula floden och Yangtse avbildade i kvicksilver och alla himlens stjärnbilder avbildade i taket med hjälp av ljus tillverkade av valolja för att brinna så länge som möjligt. Det är alltså vad man tror finns därinne, ingen har ännu kunnat kontrollera om det stämmer. Men det är en fin utsikt uppifrån högen.

Kina, Beijing & Tai'an. Bergsbestigningar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.

Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.

Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.

le mur

Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.

På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.

Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.

Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.

Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.

Tågtoa med hål och skål.

Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.

När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.

Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg!

Kina, Beijing: En dyr och lärorik teceremoni

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Träningen skulle pågå i drygt tre veckor till. Under tiden tänkte killarna och jag stanna tre dagar i Beijing och sedan tågluffa runt i Kina ett par veckor, med slutstation Deng Feng och Shaolintemplet.

Vi började med att leta rätt på hotellet som vi hade läst om på flyget från Korea. Det heter Yue Wei Zhuang och var ett litet gammaldags hotell kring en innergård, mitt bland hutongerna, de smala gatorna i centrala Beijing. Vi bodde alla tre i världens minsta rum, men vi spenderade inte så mycket tid på hotellet så det var okej ändå.

Den stora rivningen av hutongerna inför OS 2008 hade just börjat

Yue Wei Zhuang

Med "trebäddsrum" menas här att det går att knöka in tre sängar. Precis. (Pixlad Leo läser sf)

Hotellpersonalen var snälla, fast de knappt pratade någon engelska alls. När vi frågade efter en pizzeria en dag (jag vet inte vad som flög i oss, men tydligen ville vi gärna ha pizza) och till slut hade lyckats göra oss förstådda så följde en person med oss till en pizzeria någon kilometer från hotellet, hjälpte oss att beställa och följde oss hem igen.

Beijing är överväldigande, stort och disigt. Det byggs överallt, man får en känsla av att vara i en bikupa eller myrstack som bara växer och växer. Samtidigt vankar Beijingborna omkring i lugn och ro på gatorna, ibland fortfarande i pyjamas, spelar go och klappar sig på magen.

go go go

Som alla andra turister i Beijing besökte vi Himmelska Fridens torg (stället med världens mest lögnaktiga namn) och gick sedan till den Förbjudna staden (som inte heller är vad den heter).

Himmelskt, nja

Fridfullt, mja

Inte förbjudet, bara dyrt. Och stort. Och ganska vackert.

Utmattade efter dessa kolossala och dammiga promenader letade vi efter ett lunchställe och ramlade in på Lao Cheng Dahe Restaurant. Maten där var god och ganska billig, men vad jag föll för mest var menyn. Många kinesiska maträtter har vackra och poetiska namn; istället för att som vi kalla mat för "falukorv", "blodpudding" eller "fläsklägg" säger kineserna att de äter "Buddha hoppar över muren", "Lejonets huvud" eller "Drake Tiger Fenix". Just den här menyn hade sidor med engelsk översättning till turisternas fromma, men antingen var det översatt av en dator eller av någon med mycket dimmig uppfattning om engelska. Man kunde välja mellan bland annat:

• Bad and fragrant young soy beans

• Fresh fruit slippery aloe

• Pot ziduck blood

• The North Pole shell stabs a body

• The joss-stick Mao eyes fish Zi

• Open a stomach seafood bean curd thick soup

• East ascent elbow son

• The old city is small to fry in the muscle

• The stone database door vegetable three fresh

• The farmer buttons up a duck

• Sprinkle fatty cow of juice

• The hair crab picks New Year pudding

• Be fond of the glutinous rice dumpling explodes eye fish

Det fanns en till, mer begriplig meny på engelska utanför dörren, och vi tog diced chicken with pine nuts och shredded pork with hot chili sauce istället. Det var gott, om än inte lika poetiskt.

På kvällen gick vi på Pekingopera, en teaterform som är så förfinad och invecklad så att man skulle kunna skriva flera sidor om den, om man bara förstod. Vi förstod ingenting men hade väldigt roligt, och vi lärde oss att man gärna ropar Hao! (Bravo!) när man gillar nånting, istället för att applådera.

Andra dagen gick vi genom en stor galleria i centrala Beijing. Vid ett tillfälle, när vi stod och diskuterade var vi skulle gå härnäst, kom det fram två söta tjejer i 25–30-årsåldern och sa blygt "Hello!" Det var vi ju vana vid, eftersom alla kineser kan (och älskar att) säga Hello. Så vi Helloade tillbaka. Men det visade sig att de här unga kvinnorna kunde prata ganska bra engelska. Vi berömde dem och de rodnade och fnissade förtjust. De var engelskalärare förklarade de, och jätteglada för att få öva sin engelska på oss en liten stund.

När vi hade utbytt de vanliga artighetsfraserna tänkte vi vinka adjö och gå vidare, men då frågade den ena tjejen om vi hade bråttom eller om de kunde få bjuda på te. De ville så gärna prata mer engelska! Vi hade ju inte bråttom alls, och de verkade verkligen trevliga. Dessutom hade vi inte pratat med någon utomstående på flera dagar, så vi var inte så svåra att övertala.

De föreslog att vi skulle gå in på ett kafé i gallerian, och när servitrisen kom frågade hon om vi ville sitta inne i VIP-rummet, ett litet rum med svalkande luftkonditionering som finns på många teserveringar. Det är vanligt att man sitter där om man vill ha en teceremoni.

Vi slog oss ner med flickorna och beställde in te och tilltugg i form av frön och torkad frukt. Jag funderade på om det kunde vara en fälla av något slag, och bestämde mig för att vara mycket försiktig med vad jag berättade om mig själv. Jag tänkte också ställa lite listiga frågor till flickorna för att kolla sanningshalten i det de sa. Det verkade inte så artigt att tala svenska, men jag passade ändå på att säga några korta meningar medan flickorna gjorde beställningen. Killarnas svar visade att de var inne på samma tankar.

Men testunden fortsatte på ett mycket behagligt vis. Tjejerna sa sig vara systrar från Mongoliet, som hade flyttat till Beijing för att utbilda sig till lärare. De svarade vänligt och sammanhängande på alla våra frågor, och verkade inte vilja veta något om vårt hotell, våra resplaner eller hur mycket pengar vi hade. I själva verket var de spirituella och roliga, och tiden förflöt snabbt under trevligt samtal. De gav oss sina mailadresser. Jag tog bilder på dem tillsammans med Leo, som de tyckte var snygg.

Han var förstås inte pixlad vid tillfället.

Till sist tittade jag på klockan och såg att det hade gått tre och en halv timme. "Vi kanske ska röra på oss", sa jag till killarna, "och för artighets skull borde vi väl ta notan".

När servitrisen kom med notan sträckte sig den ena flickan efter den, men jag hejdade henne och sa att jag gärna ville betala, eftersom vi haft så trevligt. Hon protesterade inte. Tyvärr, för den var på över tusen yuan (lika mycket i kronor). Visserligen hade vi fått en slags enkel teceremoni, och vi var fem personer, men det var ändå många gånger dyrare än det borde varit. Jag betalade utan att blinka – varför vet jag egentligen inte, jag var väl både förvirrad, skamsen och ville inte avslöja mina upprörda känslor. Flickorna visade inte med en min att det var något konstigt som hade hänt. Istället följde de oss ut, skrattade och berättade en rolig historia, kramade om oss och sa adjö. Och försvann.

Vi kände oss ganska så snopna. Fast vi tyckt oss vara så uppmärksamma hela tiden så hade vi gått på den enkla bluffen, en klassisk "tourist scam". Sannolikt samarbetade tjejerna med servitrisen, och delade lika på vinsten. Det var vår svenska artighet som fällde oss. Nåja – samtidigt hade vi haft en väldigt trevlig eftermiddag och en teceremoni. Och lärt oss nånting på kuppen. Det kanske var värt en slant.