Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Kina, på andra sidan jorden

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

När jag var liten trodde jag att man kunde komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jorden. Jag skriver det utan att rodna; hela min generation trodde det. Det var våra föräldrars idé om ett lustigt skämt, att dilla i sina barn såna dumheter. Men Kina är verkligen på andra sidan jorden, om inte geografiskt så kulturellt. Kina kommer tvåa, efter Indien och strax före Japan, på min lista över länder där svenskar kommer att känna sig väldigt långt hemifrån. På gott och ont!

Sannerligen! Tror jag.

En av de första olikheterna man som svensk i Kina lägger märke till är bilkörningen. Den verkar vara helt intuitiv. Det finns säkert trafikregler – det finns iallafall skyltar, trafikpoliser och trafikvakter med visselpipor – men man ser inte så många som bryr sig om dem. Bilisterna kör på den sida om vägen som passar bäst för tillfället. Eftersom det är oerhört viktigt att komma först (bor man i ett land med 1,3 miljarder människor har man inte råd att släppa förbi någon i kön) så kör man alltid om bilen före, och bilarna till höger och vänster, om det så bara finns en millimeters marginal att komma igenom luckan. Back- och sidospeglarna använder man när man ska klippa näshåret eller sminka sig. Det är personen bakom som har ansvaret, och han eller hon använder tutan för att tala om att hon är där. Man tutar alltså så fort man ser någon snett framför sig, vare sig det är en annan bil, en traktor, en fotgängare eller en ko.

Småbarn får åka bakpå föräldrarnas cyklar, moppar och motorcyklar, och de har så gott som aldrig hjälm. Ibland står eller sitter de framför föräldrarna på styret eller fotsteget, och det kan vara flera ungar på samma hoj. Även bebisar får åka, gärna inklämda mellan föräldern som kör och föräldern bakpå. Sannes teori var att asiater kör så självsäkert just för att de har växt upp på en motorcykel.


Nästa uppenbara skillnad är hur man äter. Dels förstås att man använder pinnar och sked, men också bordsskicket. När ett kinesiskt sällskap lämnar bordet efter en lyckad måltid ligger det drivor av mat, servetter, benbitar och annat skräp både på bordet och på golvet runtomkring. Man behöver absolut inte skämmas här i Kina om man är en sån, som jag till exempel, som dräller när man äter – alla gör det.

Inget tjafs

När man beställer en rätt förutsätter den som tar upp beställningen att det ska räcka till alla runt bordet, och de ställer fram all mat mitt på bordet så att alla kan nå den och äta direkt från fatet eller lägga upp i sina egna små skålar. När vi kom hem till Sverige igen var det en av de saker som var svårast att vänja sig vid – vår snåla och självcentrerade ätkultur.

Mmm maten i Sichuan

Kineser dricker oftast grönt, svagt te till maten, och man får nästan alltid gratis te (med ständig påfyllning) utan att behöva be om det. Vatten på flaska brukar finnas, åtminstone i storstäderna.
Tomat anses vara en frukt och förekommer i fruktsallader eller till glass. Beställer man sweet tomatoes får man en tallrik skivade tomater med ett halvt kilo socker ovanpå.
Salt och peppar till maten är sällsynt. Men oftast behövs det inte – den mesta kinesiska maten är god ändå. Och nyttig!

Kina, Wuhan: Believe the Sun Hair point

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.

Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.

Ett vakande öga

Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.

När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:

– Are you Tiger?

Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:

– No, I am Pig.

När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.


Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!


Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.

Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!

– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!

Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.

På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.

Torkstreck med utsikt

Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.


Från resebloggen den 5 augusti:

– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.

– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.

– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?

Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.

– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!

– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.

Kina, Shanghai: Chinese phrases all finished.

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det är så skönt att vakna på tåg, även om det är tidigt på morgonen. Man kastar ett getöga på klockan och vet att det inte är någon som helst brådska med att gå upp: det är tåget som skyndar sig att gå, själv behöver man bara ligga och vifta med tårna. Jag gläntade på tågfönstrets vita gardin och såg Kina susa förbi därutanför, med risfält, vattenbufflar och ångande fabriker.

Redan kvällen innan förstod vi att Kina skulle bli något helt nytt. När vi kom till tåget stod det en kvinnlig tågkonduktör i givakt vid varje kupédörr. Vår kupé var en så kallad softsleeper, den kinesiska motsvarigheten till våra sovvagnar, fast mer kinesiska och hemtrevliga. Man får alltid en enormt stor termos med hett tevatten, och det står ofta porslinskoppar med lock framdukade. Alla överkast har virkade spetsar, det står blommor i en vas i fönstret och ibland får man en liten ask med tandborste, en pytteliten tub med kinesisk tandkräm och något som ser ut som en sockerbit tills man öppnar och vecklar ut den och det visar sig vara en magisk tåghandduk.

(den magiska handduken, dels som sockerbit och dels i påbörjad utveckling)

Vi sov som kinesiska stenar och gick nästa morgon glada och hungriga till restaurangvagnen. Frukosten visade sig bestå av kaffe med grädde, syltmackor och stekt ägg som skulle ätas med pinnar. Under många av våra senare tågresor i Kina tänkte jag tillbaka på den där morgonen – då tyckte vi att syltmackor var höjden av konstighet och att den kinesiska tågpersonalen var lite knepig att beställa av. Föga anade vi!

Jag gjorde en liten enkät som jag delade ut till familjen, med frågor om vad som varit bäst och knepigast hittills. Den sista frågan var "Vad är ditt motto för resan, så här långt?" Bara två svarade på den.

Rebecka skrev: "Allt kan bli värre."
Sanne skrev: "Försök att inte titta på maten – ät den bara."

Shanghai blev snabbt vår nya favoritstad på resan. Den är stor och luftig och överraskande modern – vi hade väntat oss något helt annat. På många sätt påminner Shanghai om Hong Kong, men en avgörande skillnad är invånarna: shanghaiborna är betydligt mer kinesiska än hongkongborna. Och det är inte helt lätt att förhålla sig till det kinesiska sättet att bemöta västerlänningar. Mycket handlar förstås om att vi inte kunde språket, och få av de kineser vi träffade talade engelska. WikiVoyage skriver:

For visitors unused to travel in China the language barrier is likely to be the biggest obstacle, as English ability tends to be very limited in all but the largest tourist draws.

Många kineser stirrar bara på en när man försöker fråga om någonting, och det är lätt att tappa tålamodet/förståndet ibland. Men man måste komma ihåg att det ofta handlar om en slags blyghet förklädd till zombie-look – för många är det så pinsamt att inte kunna svara att de väljer att ignorera en istället. Om man ignorerar tillbaka, istället för att sucka eller bli arg, har ingen förlorat ansiktet. Så egentligen är de flesta man möter vänliga och vill gärna hjälpa om de kan.

Vi bodde på Huai Hai Zong Road, en lång och bred gata med många affärer. Bland annat ett H&M där vi kunde konstatera att det asiatiska utbudet är mycket större, roligare och mindre strömlinjeformat än på svenska H&M. Ytterligare ett kvarter bort ligger Shanghai Education Bookstore. Jag gick in där för att köpa en kinesisk ordbok, och när jag hade hittat det kom jag på att det skulle vara bra med en parlör också. Jag vände mig till expediten och frågade efter en phrase book, och hon pekade på flera olika lexikon.

– No no, sa jag, a book with phrases, not just words. Phrases, like: "How are you?" or "China is a nice country" or "I would like some fresh fruit". Phrases.
– Oh yes, sa expediten och hämtade genast ett stort franskalexikon.

– No, not french. Phrases! Like this, sa jag och pekade på en bok som hette "Common American Phrases", med kinesisk text under titeln. – Like this, but not American phrases, Chinese phrases!
– Oh yes! ropade expediten och skyndade sig att hämta ett ryskt-grekiskt lexikon.

Äntligen kom jag på att slå upp phrase i ordboken jag just köpt, och visade henne översättningen.
– Aha, lös hon upp, phrases! Men sen såg hon bekymrad ut och sa: – No Chinese phrases.
– What, sa jag och pekade på de arton hyllorna med ordböcker, all this and not one Chinese phrase book?
– No, skakade hon på huvudet. – Because last week someone come in and ask for Chinese phrases. Chinese phrases all finished.

Självklart är alla kineser individer så jag ska verkligen inte försöka beskriva ett allmänt kinesiskt kynne. Men kinesiska vanor är en annan sak. Jag hade läst vad Ulrika på bloggen "Älskade Beijing" hade skrivit om några av de mer säregna vanorna, så jag var ganska väl förberedd på harklandet och spottandet, rökandet och att folk går omkring på stan i pyjamas (väldigt sympatiskt tycker jag!).

En vana som däremot var svår att vänja sig vid är att en del kineser, särskilt äldre, kan stirra närgånget på en eller peka, eller till och med peka och se arga ut eller peka och skratta högt. När jag satt en eftermiddag på ett kafé på Huai Hai och skrev i min anteckningsbok om just stirrandet märkte jag inte mindre än tre gånger att det stod någon och läste över min axel.

Alla i familjen reagerade olika på stirrandet och pekandet. När man är varm och trött själv kan det kännas jobbigt, då vill man bara göra en ful grimas tillbaka (men det gör man förstås inte). Jag gillade Leo sätt bäst: han log och pekade på sig själv och sedan upp i himlen. Alla blev förvirrade, men de log tillbaka och slutade att peka!