Korea, Busan: Knepiga kanalval

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Efter tio dagar var det dags för Sanne att resa till språkskolan i Japan. Vi följde henne till flygplatsen och vinkade av henne. Den natten kände jag mig lite ensam, och skrev i bloggen:

När barnen var små brukade jag inte kunna sova om alla var på olika håll. Inte för att jag var orolig, för det mesta var alla på trygga ställen som hos farmor eller mormor, hos bästa kompisen eller med pappa i fjällen. Det var mer fysiskt, som en känsla av brist i hela kroppen, som att jag själv vore uppdelad i bitar.

Det där fick jag vänja mig av med med tiden, för när barnen blir tonåringar sover de borta stup i kvarten och reser omkring kors och tvärs. Men ikväll, när jag för första gången på två månader är ensam i rummet där jag ska sova, så känns det lite ödsligt igen! En är i Tokyo, två i Kina och två ute och gör Seoul osäkert.

Plötsligt hör jag en massa ljud som aldrig hörs annars när alla babblar: grannarna sjunger koreanska sånger, luftkonditioneringen skramlar och fläkten låter som en gammal gnällig gubbe varje gång den byter riktning: neeeeeeeej, klagar den och pustar sen ut, schooooooo.

Nästa morgon tog killarna och jag tåget till Busan, en hamnstad på Koreas sydkust. Först höll vi på att inte hitta Gwangjang Tourist Hotel – det låg visserligen precis vid stationen och hade sitt namn på en jättestor skylt på fasaden, men bara på koreanska (광장관광호텔), så det var ju inte så lätt att förstå. Det där hotellet hade fått hyfsat beröm på av Lonely Planet och WikiVoyage, men jag blev aldrig riktigt vän med det. Det var visserligen så billigt så att vi hade råd med två rum, ett till mig och ett till killarna. Och några i personalen pratade engelska, även om det var lite knackig "konglish". Men mitt rum var litet och slitet, och det fanns bara två kanaler på tv:n: en med nyheter på koreanska och en med koreansk porrfilm. Jag lärde mig att koreaner föredrar att behålla underkläderna på under akten, och att stringtrosor var ett mode som ännu inte nått Korea.

Dessutom stängde luftkonditioneringen av sig flera timmar på natten, och det blev ohyggligt varmt i rummet. Det gick inte att öppna fönstret heller. Tredje kvällen stannade fläkten redan klockan nio. Jag ringde ner till receptionen och bad dem sätta på den igen. "Sure mam" svarade de, men inget hände. Efter en timme var jag varm som en arg korv och gick ner till lobbyn. Där stod en portier och pillade sig i naveln.

– Please turn on the AC in my room, bad jag.
– No is possible, svarade mannen artigt.
– Why, krävde jag att få veta. – It's too hot in my room! Just turn it on please!
– No is possible, mam, svarade portieren igen och ryckte på axlarna. – The engineer is asleep.
– The engineer is asleep? Well, can't you just wake him up?
– No mam. He is asleep in the cupboard.

Inför detta faktum, att ingenjören inte gick att väcka eftersom han sov i skåpet, var jag tvungen att rycka på axlarna jag med. Det blev en väldigt varm natt.

Det enda jag gillade i Busan var Beomeosa-templet en bit utanför staden. Det är vackert och märkligt och ligger i en trolsk skog som genomkorsas av bäckar.

Beomeosa

Klicka för större portvakt

Skriftpadda

Trolskt!

Själva stan var inte så mycket att hänga i julgran, och efter en vecka reste vi vidare, tillbaka till Peking.

Korea, Seoul 2: Mat på pinne

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Nästa dag gick jag ut ensam på stan för att göra två ärenden. Dels ville jag fylla på första hjälpen-väskan som börjat sina efter att jag fått skavsår av mina nya sandaler, och Ludwigs uppskrapade arm, samt två lättare slängar av magsjuka. Efter mycket letande lyckades jag hitta apoteket och fick hjälp att översätta mina önskemål (plåster, sårtejp, sårtvätt, ibuprofen) av en snäll person som visade sig vara sjuksköterska på sjukhuset tvärs över gatan.

APOTEK står det

Sen hade jag bestämt mig för att skaffa en hyrmobil. Våra egna GSM-telefoner funkade alltså inte, eftersom Korea (precis som Japan) inte hade något GSM-nät utan använde 3G-nätet W-CDMA. Visserligen hade jag börjat vänja mig av med att ringa och smsa stup i kvarten som man gör hemma, och ungarna tyckte att det var skönt. De konstaterade att vi nu fick se till att lita på varandra istället. Det går ju faktiskt att stämma träff och hålla kontakten utan mobil – i slutet av resan hade vi nästan vant oss vid det helt och hållet. Men nu ville jag kunna hålla kontakten med Eric och Rebecka i Kina, och med Sanne som snart skulle resa till Japan, och därför skulle jag hyra en mobil. De fanns att hyra på flygplatsen, men det hade jag missat, så jag gick till en hyrmobilfirma inne i Seoul.

Inne på firmans kontor var det svalt och skönt, och jag fick genast hjälp av tre unga kvinnor och en finnig yngling. De gav mig ett kontrakt, en telefon och en pedagogisk bruksanvisning – man kunde nämligen inte bara ringa som vanligt, utan man måste slå koder och trycka på knappar på ett särskilt vis.

Väl ute på gatan igen testade jag att skicka ett sms till Erics telefon. Det fungerade inte. Efter att ha provat nittielva olika varianter på det koreanska tangentbordet gick jag upp till hyrfirman igen. Den vänliga personalen micklade med telefonen en lång stund, men efter att ha misslyckats både med att sms:a och ringa till Erics nummer blev de lite tveksamma.

– Maybe it's not possible to call Sweden? frågade de mig vänligt, ungefär som när någon tittar lite snällt på en och säger "Du kanske bara drömde att det fanns ett land som hette Sverige?"

Till slut gav vi gemensamt upp och skyllde allt på deras telefonleverantörer, och jag gick iväg igen utan någon hyrtelefon. Det fick bli flaskpost eller röksignaler istället.

På kvällarna gick vi ner till Myeong-dongs centrum för att äta middag och titta på folklivet. Det var enormt många människor i olika åldrar ute på kvällarna som promenerade och åt mat-på-pinne: korvar, friterade grönsaker eller frukt.

Plockepinn

Namsans ägare var en vänlig och pratglad man. När han fick höra att vi var från Sverige ville han genast höra hur ABBA mådde nu för tiden, och vi sa att de nog mådde ganska bra. Var vi än reste i världen var det framförallt ABBA och Volvo som folk associerade med Sverige. I Korea var det också vanligt att taxichaufförerna kommenterade den svenska demokratin och jämlikheten mellan fattiga och rika.


Ägarens assistent var en lång ung man som satt och tittade på film inne i det lilla receptionsbåset på dagarna, och sov på båsets golv på nätterna. En dag kom han ut i allrummet när Sanne och jag satt där och fikade. Vi visste att det anses oartigt i Korea att inte bjuda när man har något gott, så Sanne sträckte fram den nyöppnade asken med chokladkex och nickade vänligt mot den unge mannen. Med ett glatt leende tog han hela asken och retirerade snabbt in i båset igen.

Buddhistisk tempelmat på Sanchon

Kanin kanin

Korea, Seoul 1: Midsommar på berget

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Jag kände mig ganska upprymd när vi landade på Incheons flygplats i Seoul, trots att vi rest med tåg och flyg oavbrutet sen kvällen innan. Dels för att vi plötsligt var en så liten, lättrörlig skara – bara fyra personer! – och dels för att vi nu var på väg mot blippandets förlovade huvudstad. Sydkorea är världens mest uppkopplade land, hade jag läst i reseguiden, och för mina barn har det alltid tett sig som något av ett drömland av blänkande framtidsteknik.

Tyvärr började det inte så väldigt hi-tech. Jag hade tänkt kontakta Namsan Guesthouse (vandrarhemmet som vi skulle bo) på när vi kom till flygplatsen. Egentligen skulle vi ha gjort det redan i Shanghai, men där var uppkopplingen så långsam, så jag hade sparat det till ankomsten till Seoul. Till vår förvåning visade det sig att det inte fanns något wifi-internet på Incheon, och när jag tog upp mobilen för att ringa fungerade inte den heller.

Det var bara att gå på bussen och visa chauffören adressen i reseguiden. Vi blev avsläppta på ett torg just när det började ösregna, utan att ha en aning om var vi var eller var Namsan Guesthouse låg. Efter att ha hejdat ett antal förbipasserande som bara log blygt och rusade vidare i regnet lyckades vi till slut hitta en ung man som kunde läsa och tala engelska, och som hjälpte oss att ringa Namsan från en telefonkiosk. Killen som svarade sa åt oss att vänta på en blå skåpbil, och precis när det slutade regna kom den rullande och stannade för att plocka upp oss.

Namsan Guest House ligger i stadsdelen Jung-gu i Seoul, vid foten av Namsanberget. Från den andra natten sov vi i ett rum med fyra futoner (madrasser) på golvet.

Leo (diskret pixlad på bilden) med Alastair Reynolds på futonen.

Rummet låg i ett eget litet hus med gemensamt kök/vardagsrum där man blev bjuden på frukost varje dag: riste eller gammalt starkt kaffe, stora toastbröd, jordnötssmör, sylt och nudlar. Varje kväll köpte vi juice och yoghurt i snabbköpet och ställde i det gemensamma kylskåpet. Badrummet var stort och ljust och det fanns varmvatten, men som på många håll i världen fick man inte spola ner toapappret i toaletten, utan måste lägga det i en papperskorg bredvid.

Seoul är en väldigt fin och speciell stad. Man får en stark känsla av hur den gamla tiden och den nya strömmar bredvid varandra genom staden, precis som den lilla floden Cheonggyecheon. Den var först ett dräneringsdike och fiskevatten i flera hundra år, men blev allt smutsigare och täcktes i slutet av 50-talet med asfalt och blev sex kilometer motorväg istället. I början av 00-talet tog den dåvarande borgmästaren Lee Myung-Bak det goda beslutet att riva upp asfalten och göra floden fin igen, och idag är den ett utflyktsmål för Seoulbor och turister som promenerar längs floden, hoppar över den på stenar och vadar omkring i den.

Alla städer borde ha en promenadflod!

Skoluniform och paraply

Hangul utmärker sig genom att grafemens utseende till stor del motiverats av fonetisk särdragsanalys. Tydligen.

Klicka för ännu högre hus + större reklamskylt

Vi hade läst om Inwangsan, ett heligt berg mitt inne i staden som vi gärna ville klättra upp på. Det visade sig att vi måste gå igenom en stor byggarbetsplats för att komma fram till där stigen började vid bergets fot, och sen var stigen så brant att vi nästan måste krypa den sista biten fram till den stora grind där själva heligheten började. Hett var det också, säkert 35 grader i skuggan. Väl där uppe blev vi förvirrade igen – vilket håll skulle vi gå åt? En liten gumma stod och vinkade hemlighetsfullt åt oss bakom ett hörn. Vi följde henne med viss möda, eftersom hon verkade susa och studsa fram uppför stigen, men till slut hade vi kommit till den heligaste platsen, den stora Seonbawi-stenen som sägs se ut som en helig munk.

Stenen var onekligen imponerande, men efter en stund fortsatte vi uppför berget. Bakom en buske hörde vi någon trumma, bakom en annan buske satt någon och sjöng en entonig sång. Det var schamaner, koreanska medicinmän som satt och trollade på berget. Vi slog oss ner på en klippa och begrundade det faktum att vi satt på ett heligt berg omgivna av schamaner på självaste midsommarafton. Inget sätt att fira midsommar kunde vara konstigare än det här, inte ens att dansa Små grodorna.

Schamaner i varje buske

Trappan mot toppen försvann i djungel

Ludwig ville klättra upp på högsta toppen, men vi andra var varma och trötta och sa att vi skulle vänta på honom där vi var. Han försvann och vi tog in omgivningarna – det var en liten lekplats av något slag, med en källa där vattnet sprang rakt ur ett hål i berget. Medan vi väntade kom det koreaner nästan var femte minut och fyllde på flaskor av det heliga vattnet. Vi väntade och väntade. När det hade gått mer än en timme började vi undra var Ludwig tagit vägen – om han kanske blivit borttrollad av en schaman, eller uppfyllts av Inwangsans heliga ande och flugit iväg. Just då såg vi honom komma ner för berget, lite haltande och med blodet rinnande ner för armen och stora blodfläckar på den vita tshirten. Han hade snubblat när han klättrade och skrapat upp armen rejält.

Vi skaffade snabbt fram en termosmugg som vi fyllde med heligt vatten och sköljde av såret. Jag hade några thailändska disneyprinsessplåster i väskan. Problemet var att det hade kommit ganska mycket jord och skräp i såret, och vattenstrålen från berget var för klen för att vi skulle kunna skölja såret så noggrant som jag hade velat. Som tur var gick vi förbi ett litet hus på vägen ner där det visade sig bo en pensionerad läkare, som hade jodsprit och ett riktigt plåster hemma och som plåstrade om den sårade noggrant och vänligt.