Samoa. Hur hamnade vi här?

Samoa (1500 mil hemifrån | tidszon: gmt -11 | valuta: tala)

Sängen tar ett skutt. Den lyfter en meter upp i luften, som en flotte på en hög våg. Jag blir klarvaken i samma sekund jag inser vad som hänt: det måste vara en jordbävning, rakt under vår bungalow.
Vi är på Samoa, en liten ö mitt ute i Söderhavet. Eric har vaknat bredvid mig, men våra fyra barn sover. Jag sitter upp i sängen, livrädd och på helspänn. När kommer nästa skalv? Tänk om det blir en flodvåg? Hur ska jag rädda barnen?

Eric ligger och stirrar ut i mörkret. Efter en stund slappnar han av.
- Det blir nog inget mer, säger han. - Kom och lägg dig igen.

Men jag kan inte lägga mig. Det hörs ett konstigt ljud utifrån. Är det någon som skriker? Jag går upp och öppnar dörren mot den stjärnklara natten. Inga skrik, bara tuppar som gal i fjärran. Just när jag ska dra igen dörren börjar öns alla kyrkklockor att ringa. Det låter som en signal för evakuering. Inte bra alls! Vad ska jag ta mig till? Överge familjen för att försöka ta reda på läget? Stanna kvar i bungalowen och vänta utan att veta vad som händer? Nej, jag kan inte stanna – måste ta mig upp till receptionen och se vad som händer. Eric har somnat om. Jag drar på mig en tröja och shorts och springer ut i natten. Långt borta hörs ett svagt ljud, ett ylande som ökar i styrka.

Om det händer någonting nu är det mitt fel, tänker jag när jag springer. Jag måste vara galen som tar med min familj, mina oskyldiga barn till såna här livsfarliga platser, där en flodvåg kan utplåna en hel ö på ett ögonblick. Som släpar dem jorden runt och utsätter dem för galna indiska kor, bussfärder på smala bergsvägar, översvämningar, påtända taxichaufförer, gerillakrigare och stormiga hav. Jag som inte ens gillar att resa. Hur hamnade vi här?