Kambodja, del 2. Drömtempel och verkliga överlevare

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Den kvällen gick vi ut och åt på Dead Fish Tower, en restaurang som Leo kände till sedan sin förra Asien-resa. Det är ett roligt och speciellt ställe där man kan sitta på plattformar som är uppspikade på olika nivåer. Maten, som är mycket god, hissas upp genom luckor (två av våra favoriträtter var cha urk, grillade grönsaker och kryddor, och curry mouan, kycklinggryta med kokosmjölk). Kommer man dit på kvällen kan man få se traditionell khmerdans. Det verkligt häftiga med Siem Reap är dock inte själva stan, även om den är cool, utan tempelstaden som ligger en bit därifrån. Angkor Wat, som betyder ungefär "stad-tempel", är det moderna namnet på den enorma ruin av ett tempelkomplex som uppfördes på det tidiga 1100-talet, alldeles utanför Siem Reap som då var huvudstad för Khmerriket.

Vi kom dit med tuk-tuk tidigt en disig morgon. Det stora området där Angkor Wat och dess granntempel befinner sig är skyddat (i teorin, iallafall) av lokala tjänstemän och vakter. Besökare färdas längs vägar genom en öppen del av djungeln. Genom diset blev vi gradvis varse de fantastiska lotusformade sandstenstornen, som påminner mer om drömmar än om något man nånsin sett tidigare.
Templet är det största i Kambodjas historia, och man tror att det är byggt som en representation av det mytologiska berget Meru, de hinduiska gudarnas boning och universums mittpunkt. Den enorma yttersta vallgraven representerar världsoceanen. Innanför den finns en 3,5 kilometer lång och 4,5 meter hög mur som symboliserar bergskedjorna omkring Meru. Och innanför den muren byggde khmererna en plattform på över 800,000 kvadratmeter för det kungliga palatset, den centrala staden och templet. Idag finns bara ruinen av templet kvar.

Det tog en stund innan vi började förstå vad det var vi såg – så stort, så mäktigt är Angkor Wat. Först när vi kom in på plattformen, och gick längs den 350 meter långa stenlagda, breda gatan som förbinder bron över vallgraven med det faktiska templet, slogs vi av vilket överjordiskt mästerverk det är. Vi blev helt betagna. En familjemedlem beskrev det senare så här:

"Det är något alldeles speciellt med den harmoni av mjuka former och väldiga proportioner som utstrålas av templet - det är en estetik som förbipasserar intellektet och går rakt in i hjärtat, i själen, och både skrämmer och försäkrar på samma gång. Man känner en trygghet, som när man kommer hem efter en lång resa, men samtidigt en bävan inför den monumentala kraften man står inför. Därmed upplever man den dubbla funktion som Angkor Wat ursprungligen var tänkt som: religiöst centrum och rikets säte. Alltså är det även passande att templet från början tillägnades guden Vishnu, som är både kosmos bevarare och dess härskare."

Än idag är man inte säker på exakt hur Angkor Wat byggdes. De medeltida khmerernas arkitekturtekniker är legendariska och har på sitt sätt aldrig överträffats någonstans i världen. Forskarna fortsätter också att fundera på precis vad för funktioner som alla delar av templet har. De lokala myndigheterna gör sitt bästa att skydda området från plundrare och svarthandel med ruinspillror, fragment och rentav stulna ornament, men tyvärr är det med förvaltningen av Angkor Wat som med resten av Kambodja: korruption och brist på resurser är ett ständigt problem.

En bit utanför Siem Reap ligger vattendraget Tonlé Sap, som sväller till en enorm sjö under regnperioden och blir en smal flod under torkan, och där vattnet byter riktning två gånger om året. Sanne och jag tog en tuk-tuk dit, en resa på en knapp timme genom fina små byar och ut på en slätt. Strax före sjön fick tuk-tuken punktering. Först körde vi långsamt vidare på det platta däcket, men efter en stund sprack det och den trasiga slangen började piska mot asfalten som en galen orm.
Chauffören satte av oss på en litet biljettkontor vid vägkanten och bad oss vänta där. När biljettförsäljarna förstod att vi inte ville ha biljetter blev vi ombedda att vandra vidare, så vi traskade iväg längs den otroligt heta och dammiga kambodjanska landsvägen. Till slut hittade vi vår tuk-tuk – den hade just blivit lagad av en mekaniker i höftskynke och hans lille son.

Vi hoppade in igen, men efter att ha läst på skyltarna i biljettkontoret var vi osäkra på om man måste ha biljetter för att komma till utsiktsplatsen vid sjön. Dessutom hade klockan blivit mycket, så vi vände tillbaka till Siem Reap. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

Det är märkligt att gå omkring i Kambodja och inse att alla landets vuxna invånare var med under Pol Pot-åren. De röda khmererna störtade regeringen och tog över makten 1975, och blev i sin tur störtade av invasionsstyrkor från Vietnam 1978. Röda khmererna tog sin tillflykt till djungeln där de bedrev gerillakrig i 20 år. Nästan 1,7 miljoner kambodjaner dog av svält och sjukdom, eller blev avrättade för att de misstänktes för att vara illojala mot Pol Pots regim, under deras tre år vid makten.
Så i princip alla vi såg som var över 30 var med när det hände och drabbades på något sätt. De man såg på gatorna och på fälten var överlevarna, fast de kanske förlorade sina familjer eller delar av sin kropp. Ändå var alla vi träffade vänliga och stolta över sitt land. Läs boken "Pol Pots leende" av Peter Fröberg Idling om du är intresserad av Kambodjas historia och vår svenska medverkan till det som hände.

När vi skulle boka flyg vidare till Laos fick vi veta att de flygen gick mer sällan än vad vi trott, så vi fick planera för några extra dagar i Siem Reap. Samma morgon gick vi förbi ett gammalt art deco-hus som visade sig vara före detta franska guvernörens palats, numera hotell. Det heter FCC (Foreign Correspondents Club) så jag gick in och visade mitt medlemskort i Svenska Journalistförbundet, och fick genast rabatt, fast jag misstänker att det var mer för att receptionisten trodde att jag skulle skriva om hotellet än för att det fanns någon faktiskt koppling till någon pressorganisation. Tur för oss, annars hade det blivit dyrt. Vi fick ett stort lyxigt rum vars glasdörrar vette ut mot en innergård med en lagunliknande pool i svart sten, och det fanns en stor veranda på övervåningen i gammal kolonialstil med fläktar i taket där man kunde sitta och ta en eftermiddagsdrink i den fuktiga värmen och blicka ut över floden.