Familjeliv i Kyoto och Tokyo, på gott och ont

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)


Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.

Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.

Shrimogamo-templet

Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.

Taxi med virkade antimakasser

Cykellapplisor i Kyoto

En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.

Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.

Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.

Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.


Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.

Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.

Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.

Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.

Sumobrottning

Ryōgoku Kokugikan

mmm mjukglass

Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland.

Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.

En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.

Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.


[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Kina, Wuhan: Believe the Sun Hair point

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.

Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.

Ett vakande öga

Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.

När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:

– Are you Tiger?

Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:

– No, I am Pig.

När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.


Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!


Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.

Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!

– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!

Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.

På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.

Torkstreck med utsikt

Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.


Från resebloggen den 5 augusti:

– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.

– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.

– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?

Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.

– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!

– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.

Tåg genom mitten av Mittens Rike

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tuffade vidare genom Kina, besökte moskéer, tempel, tehus, teatrar och trädgårdar, åt på små fantastiska restauranger omgivna av Maostatyer och Maobilder. I Sanxingdui fann vi en urgammal kultur som verkade nästan utomjordisk. I Chengdu hälsade vi på pandor och såg Leshan-buddhan, världens största Buddha uthuggen i sten. På tågresorna satt vi och läste, spelade go och drack te. Utanför fönstret var himlen oftast mildgrå över gröna berg, raviner med floder och små byar vid bergens fot. I skymningen hämtade man en sista termos med te ur den heta kaminen innan man la sig på sin brits för att sova och vakna i nästa kinesiska landskap, nästa dag ...

Hela tågresan plottad på Travellerspoint

Ledsen häst i Xi'an

Tehus i Chengdu

Sichuan-opera med eldslukare, biàn liǎn och annat fantastiskt!

Är det ett museum? Är det en rymdstation? Nej det är Sanxingdui, en av de märkligaste platserna i världen

Fredagsdans i Folkets Park i Chengdu

GULLIGA PANDOR!!!

Leshan-buddhan

Fin fontän i Nine Dragon Lake, Huaqing

Nattåget mellan bergen

Det var helt annorlunda att resa i halv grupp. Inte så att vi aldrig bråkade. Leo tyckte fortfarande att vi andra hade för höga krav på boendet, och att vi missade tillfällen att träffa trevliga människor eftersom det oftast lättare att få kontakt med andra i den sociala atmosfären på små, enkla vandrarhem. Det var sant, men ibland kändes det bara så skönt att slippa dela rum med andra, att ha eget badrum. Vi hade ändå förhållandevis lätt att kompromissa, och det var tur, eftersom det alltid var någon av oss som var tvungen att välja bort något.

Vad vi skulle göra var sällan ett problem – om vi inte ville göra samma saker delade vi bara på oss. Ibland åt vi på olika ställen också, när vi inte ville äta på samma tider. Det som vi oftast debatterade var vi skulle bo, hur länge vi skulle stanna på olika ställen och vem som skulle ligga i extrasängen, som nästan alltid var kort, gnisslande och hängig.

Kina, Xi'an: Pantomimer, retsamma maskiner och lergubbar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Tåget var två timmar försenat när vi kom fram till Xi'an i provinsen Shaanxi nästa dag. Vi ville gärna komma så fort som möjligt till Shuyuan Youth Hostel, som vi läst om i Lonely Planet, för att duscha och äta frukost, men när vi klev av tåget blev vi genast påhängda av en extremt efterhängsen tjej som ville att vi skulle ta in på ett annat hotell. Vi tackade nej, först artigt, sen mer irriterat, men hon gav sig inte. Hon följde efter oss som en igel medan vi letade efter en taxi, vilket tog en halvtimme, och stod fortfarande och stirrade efter oss när taxin fick punktering efter tio meter. En ny taxi tog oss till en plats flera kvarter ifrån vårt hostel och ställde av oss där och sedan pekade chauffören åt helt fel håll, så att vi fick gå en halvtimme i cirkel tills vi kom till hostelet. När vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några lediga rum! Till slut hittade vi ett annat hotell runt hörnet och kunde äntligen äta, duscha och vila lite.

Xi'an är en trevlig stad. Den är mycket gammal och sprängfylld av historia: i mer än tusen år har den varit huvudsäte för 13 olika kinesiska dynastier, och mer än 70 kejsare har styrt Kina härifrån. Xi'an är den östligaste staden på Silkesvägen. Mitt i staden står ett stort klocktorn och ett mindre trumtorn. Fyra stora gator strålar ut från tornen i varsitt väderstreck. Runtom staden går en stadsmur som byggdes under Mingdynastin. Ludwig gick runt hela staden ovanpå stadsmuren, det tog cirka fyra timmar. Jag hyrde en cykel och cyklade med ungefär halva vägen.

Andra dagen i Xi'an kom jag plötsligt ihåg att nästa dag var Leos födelsedag. Jag begav mig ut på stan för att köpa en tårta och en present. Tårtan sprang jag på nästan med en gång – det var egentligen ingen riktig tårta, mer en slags bakelse. Men är man mitt i mitten av Kina får man taga vad man haver.

Presenten hittade jag i en bokhandel. Både tårtan och boken var enkla att införskaffa – de stod redan på sina hyllor och det var bara att peka och se glad ut. Men sedan skulle jag försöka hitta presentpapper. Det visade sig vara ett knepigt begrepp att förklara. Efter att ha utfört samma pantomim ("det är någons födelsedag, jag ger ett paket, det är inslaget i fint papper som jag vecklar upp") i tio olika butiker stötte jag äntligen på någon som kunde sluta fnissa tillräckligt länge för att förstå vad jag ville med mina gester och grimaser. Denna vänliga person gav mig två meter rött Hugo Boss-papper, trots att jag inte köpte någon av butikens svindyra parfymflaskor. Så nästa morgon kunde vi väcka Leo på hotellrummet med tårtsurrogat, sång och stiliga röda paket.

生日快乐!

En annan väldigt typiskt kinesisk incident hände när jag skulle ta ut pengar ur bankomaten. Bankomaterna var ett stressmoment på hela resan. Även om det finns bankomater i alla länder är det inte säkert att man hittar dem, att de fungerar eller går att förstå sig på.

Den här bankomaten fanns på en central plats i Xi'an och hade tydliga instruktioner på mandarin och engelska. Men varje gång jag tryckte in koden och summan kom det här meddelandet upp på skärmen:

Sorry, unable to process your request.

There is no connection to the bank at the moment.

HAHAHAHAHA

Antagligen var det en översättningsmiss och inte menat som ett hån. Men det kändes ändå ytterst retsamt.

I utkanten av Xi'an finns terrakottaarmén med sina 8000 soldater och hästar i bränd lera. Museet är gigantiskt och känns som om det borde platsa som ett av jordens underverk.

Strax intill armémuseet finns en enorm gravhög där kejsaren sägs ligga begravd i en gravkammare 30 meter under jord. Enligt Wikipedia har en kinesisk historiker sagt att graven är fylld med skatter, modeller av palats och paviljonger, listiga fällor som skulle fånga eventuella inbrottstjuvar, Gula floden och Yangtse avbildade i kvicksilver och alla himlens stjärnbilder avbildade i taket med hjälp av ljus tillverkade av valolja för att brinna så länge som möjligt. Det är alltså vad man tror finns därinne, ingen har ännu kunnat kontrollera om det stämmer. Men det är en fin utsikt uppifrån högen.

Kina, Beijing & Tai'an. Bergsbestigningar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.

Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.

Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.

le mur

Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.

På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.

Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.

Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.

Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.

Tågtoa med hål och skål.

Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.

När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.

Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg!

Ramses, räddaren i nöden

"Att resa är att vänta en smula, ganska ofta. När vi måste vänta i köer eller på tåg, båtar och bussar brukar vi köra Ramses. Det är en enkel ordlek - en av oss säger ett ord, näste man ska komma på ett nytt ord som börjar på det första ordets sista bokstav. Man kan göra det svårare genom att ha ett tema: ganska lätta som musik eller jättesvåra som lyrik eller berömda kor - men gör man det för svårt blir det tråkigt eftersom varje ord tar hundra år att komma på och de andra hinner somna.

Om man har valt Ramses (musik) kan det till exempel låta så här:

- TrummA!
- Alice CoopeR!
- RocknrolL!
- LalalA!
- AltsaX!
- XylofoN!
- Nehejdu, jag har redan sagt xylofon.
- Okej men då vet jag inget, då får du fortsätta istället, hitta på nånting på X nu din malliga typ ...
- Ja det är jätteenkelt, X!


- och så vidare.

Det där var med våra regler. Gillar man dem inte får man hitta nya på själv!

Vad brukar ni göra för att få tiden att gå på resan?"