Kina, Shanghai: Hur man lurar demoner

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huai Hai Road ligger i French Concession, den gamla franska kolonin, i den gamla delen av Shanghai som heter Puxi. På andra sidan Huangpu-floden ligger den nya östra stadsdelen Pudong. Ibland åkte vi till The Bund, en annan stadsdel i Puxi nere vid floden. Där kan man spankulera omkring och beundra Maostatyerna, den storslagna arkitekturen på båda sidor om floden och kanske dricka te i något av de gamla tehusen i Yuyuan Gardens. Hela Shanghai är väldigt fantasieggande, och man kommer på litterära och filmiska samband hela tiden. Jag tyckte mig hitta tecken på att Tove Jansson, Lewis Carroll och Mervyn Peake hade varit i Shanghai någon gång, kanske i en dröm. Och när jag tittade ut genom fönstret på andra våningen i tepalatset Mid-Lake Pavillion Teahouse insåg jag att jag satt på samma plats som John Percival Hackworth, en av huvudpersonerna i Neil Stephensons "The Diamond Age", satt när han drack te med Judge Fang i det framtida Coastal Republic.

Tepalatset var fint, men vi drack vi inte te där eftersom en kopp te kostade mellan 50 och 90 yuan (ungefär lika mycket i kronor). Istället gick vi ut igen och följde en av broarna som går över guldfiskdammen till tehuset på den lilla ön. Varje bro har nio svängar för att man ska kunna skaka av sig förföljande demoner på vägen. Demoner kan nämligen bara springa rakt fram, enligt kinesisk folktro.

Inget för demoner (eller noshörningar)

En kväll tog vi tåget genom den helt overkliga Bund Sightseeing-tunneln som går under floden från Bund till Pudong-sidan. Den må vara en turistfälla men den är helt underbart knäpp. Vi stannade inte i Pudong bland alla himmelshöga torn och skyskrapor utan tog tunneln tillbaka igen.

Virvlar! Ljus! Spöken! Galenskap!

Om man svänger ner på en av de lummiga små sidogatorna till Huai Hai och håller österut kommer man till den lilla men spexiga stadsdelen Xintiandi. Där kan man med fördel gå på restaurang, glassbar eller klubb och titta på Kinas hippaste människor.

Vårt första möte med kinesiska tillsammans-bord

Efter en vecka i Shanghai tog vi ett nattåg till Beijing (Peking). På morgonen vaknade vi hungriga och gick till frukostvagnen för att hinna få i oss lite mat innan vi skulle kasta oss ut i den kinesiska huvudstaden. Men när vi öppnade dörren till restaurangvagnen var det som att öppna fel dörr i en zombiefilm. Det var en stor vagn med ett tjugotal bord med solkiga vita dukar. Vid varje bord satt det minst fyra personer, och de flesta sov, många med huvudet på borden. Några tittade upp med ett halvt öga öppet, men de flesta rörde inte en muskel. Längst bak i vagnen stod en kock och en servitris med korslagda armar och såg arga ut. Vi stängde försiktigt dörren igen, och tassade tillbaka till vår kupé.

Nu kom ögonblicket jag hade fasat för: familjens vägar skulle skiljas. Killarna hade redan rest på egen hand en gång, men nu skulle det dröja nästan två månader innan alla var tillsammans igen, eftersom Eric och Rebecka skulle vara fem veckor i Shaolintemplet, och Sanne skulle gå på sin språkskola i Japan.

Jag grät lite när vi vinkade av Eric och Rebecka utanför tågstationen, där de blev upplockade av sin kung fu-tränare. De berättade senare för oss att träningsgruppen hade bott några dagar på ett litet spa-hotell i Beijings utkanter, där de gick omkring i pyjamas om dagarna och kunde bada fötterna i en damm full med fiskar som nafsade bort den döda huden på tårna (en märklig och kittlig upplevelse, enligt Rebecka) innan de for vidare till Shaolintemplet i Henan.

Sanne, killarna och jag åkte ut till flygplatsen och reste vidare till Sydkorea.