Kina, Wudang 2: Ett kinesiskt åskmoln

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 

The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, "finns inte" (eller "går inte", "kan inte", "vill inte", "det är slut", "stick och brinn" beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Kina, Wuhan: Believe the Sun Hair point

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.

Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.

Ett vakande öga

Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.

När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:

– Are you Tiger?

Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:

– No, I am Pig.

När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.


Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!


Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.

Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!

– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!

Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.

På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.

Torkstreck med utsikt

Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.


Från resebloggen den 5 augusti:

– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.

– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.

– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?

Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.

– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!

– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.

Korea, Busan: Knepiga kanalval

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Efter tio dagar var det dags för Sanne att resa till språkskolan i Japan. Vi följde henne till flygplatsen och vinkade av henne. Den natten kände jag mig lite ensam, och skrev i bloggen:

När barnen var små brukade jag inte kunna sova om alla var på olika håll. Inte för att jag var orolig, för det mesta var alla på trygga ställen som hos farmor eller mormor, hos bästa kompisen eller med pappa i fjällen. Det var mer fysiskt, som en känsla av brist i hela kroppen, som att jag själv vore uppdelad i bitar.

Det där fick jag vänja mig av med med tiden, för när barnen blir tonåringar sover de borta stup i kvarten och reser omkring kors och tvärs. Men ikväll, när jag för första gången på två månader är ensam i rummet där jag ska sova, så känns det lite ödsligt igen! En är i Tokyo, två i Kina och två ute och gör Seoul osäkert.

Plötsligt hör jag en massa ljud som aldrig hörs annars när alla babblar: grannarna sjunger koreanska sånger, luftkonditioneringen skramlar och fläkten låter som en gammal gnällig gubbe varje gång den byter riktning: neeeeeeeej, klagar den och pustar sen ut, schooooooo.

Nästa morgon tog killarna och jag tåget till Busan, en hamnstad på Koreas sydkust. Först höll vi på att inte hitta Gwangjang Tourist Hotel – det låg visserligen precis vid stationen och hade sitt namn på en jättestor skylt på fasaden, men bara på koreanska (광장관광호텔), så det var ju inte så lätt att förstå. Det där hotellet hade fått hyfsat beröm på av Lonely Planet och WikiVoyage, men jag blev aldrig riktigt vän med det. Det var visserligen så billigt så att vi hade råd med två rum, ett till mig och ett till killarna. Och några i personalen pratade engelska, även om det var lite knackig "konglish". Men mitt rum var litet och slitet, och det fanns bara två kanaler på tv:n: en med nyheter på koreanska och en med koreansk porrfilm. Jag lärde mig att koreaner föredrar att behålla underkläderna på under akten, och att stringtrosor var ett mode som ännu inte nått Korea.

Dessutom stängde luftkonditioneringen av sig flera timmar på natten, och det blev ohyggligt varmt i rummet. Det gick inte att öppna fönstret heller. Tredje kvällen stannade fläkten redan klockan nio. Jag ringde ner till receptionen och bad dem sätta på den igen. "Sure mam" svarade de, men inget hände. Efter en timme var jag varm som en arg korv och gick ner till lobbyn. Där stod en portier och pillade sig i naveln.

– Please turn on the AC in my room, bad jag.
– No is possible, svarade mannen artigt.
– Why, krävde jag att få veta. – It's too hot in my room! Just turn it on please!
– No is possible, mam, svarade portieren igen och ryckte på axlarna. – The engineer is asleep.
– The engineer is asleep? Well, can't you just wake him up?
– No mam. He is asleep in the cupboard.

Inför detta faktum, att ingenjören inte gick att väcka eftersom han sov i skåpet, var jag tvungen att rycka på axlarna jag med. Det blev en väldigt varm natt.

Det enda jag gillade i Busan var Beomeosa-templet en bit utanför staden. Det är vackert och märkligt och ligger i en trolsk skog som genomkorsas av bäckar.

Beomeosa

Klicka för större portvakt

Skriftpadda

Trolskt!

Själva stan var inte så mycket att hänga i julgran, och efter en vecka reste vi vidare, tillbaka till Peking.

Korea, Seoul 2: Mat på pinne

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Nästa dag gick jag ut ensam på stan för att göra två ärenden. Dels ville jag fylla på första hjälpen-väskan som börjat sina efter att jag fått skavsår av mina nya sandaler, och Ludwigs uppskrapade arm, samt två lättare slängar av magsjuka. Efter mycket letande lyckades jag hitta apoteket och fick hjälp att översätta mina önskemål (plåster, sårtejp, sårtvätt, ibuprofen) av en snäll person som visade sig vara sjuksköterska på sjukhuset tvärs över gatan.

APOTEK står det

Sen hade jag bestämt mig för att skaffa en hyrmobil. Våra egna GSM-telefoner funkade alltså inte, eftersom Korea (precis som Japan) inte hade något GSM-nät utan använde 3G-nätet W-CDMA. Visserligen hade jag börjat vänja mig av med att ringa och smsa stup i kvarten som man gör hemma, och ungarna tyckte att det var skönt. De konstaterade att vi nu fick se till att lita på varandra istället. Det går ju faktiskt att stämma träff och hålla kontakten utan mobil – i slutet av resan hade vi nästan vant oss vid det helt och hållet. Men nu ville jag kunna hålla kontakten med Eric och Rebecka i Kina, och med Sanne som snart skulle resa till Japan, och därför skulle jag hyra en mobil. De fanns att hyra på flygplatsen, men det hade jag missat, så jag gick till en hyrmobilfirma inne i Seoul.

Inne på firmans kontor var det svalt och skönt, och jag fick genast hjälp av tre unga kvinnor och en finnig yngling. De gav mig ett kontrakt, en telefon och en pedagogisk bruksanvisning – man kunde nämligen inte bara ringa som vanligt, utan man måste slå koder och trycka på knappar på ett särskilt vis.

Väl ute på gatan igen testade jag att skicka ett sms till Erics telefon. Det fungerade inte. Efter att ha provat nittielva olika varianter på det koreanska tangentbordet gick jag upp till hyrfirman igen. Den vänliga personalen micklade med telefonen en lång stund, men efter att ha misslyckats både med att sms:a och ringa till Erics nummer blev de lite tveksamma.

– Maybe it's not possible to call Sweden? frågade de mig vänligt, ungefär som när någon tittar lite snällt på en och säger "Du kanske bara drömde att det fanns ett land som hette Sverige?"

Till slut gav vi gemensamt upp och skyllde allt på deras telefonleverantörer, och jag gick iväg igen utan någon hyrtelefon. Det fick bli flaskpost eller röksignaler istället.

På kvällarna gick vi ner till Myeong-dongs centrum för att äta middag och titta på folklivet. Det var enormt många människor i olika åldrar ute på kvällarna som promenerade och åt mat-på-pinne: korvar, friterade grönsaker eller frukt.

Plockepinn

Namsans ägare var en vänlig och pratglad man. När han fick höra att vi var från Sverige ville han genast höra hur ABBA mådde nu för tiden, och vi sa att de nog mådde ganska bra. Var vi än reste i världen var det framförallt ABBA och Volvo som folk associerade med Sverige. I Korea var det också vanligt att taxichaufförerna kommenterade den svenska demokratin och jämlikheten mellan fattiga och rika.


Ägarens assistent var en lång ung man som satt och tittade på film inne i det lilla receptionsbåset på dagarna, och sov på båsets golv på nätterna. En dag kom han ut i allrummet när Sanne och jag satt där och fikade. Vi visste att det anses oartigt i Korea att inte bjuda när man har något gott, så Sanne sträckte fram den nyöppnade asken med chokladkex och nickade vänligt mot den unge mannen. Med ett glatt leende tog han hela asken och retirerade snabbt in i båset igen.

Buddhistisk tempelmat på Sanchon

Kanin kanin

Kina, Shanghai: Chinese phrases all finished.

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det är så skönt att vakna på tåg, även om det är tidigt på morgonen. Man kastar ett getöga på klockan och vet att det inte är någon som helst brådska med att gå upp: det är tåget som skyndar sig att gå, själv behöver man bara ligga och vifta med tårna. Jag gläntade på tågfönstrets vita gardin och såg Kina susa förbi därutanför, med risfält, vattenbufflar och ångande fabriker.

Redan kvällen innan förstod vi att Kina skulle bli något helt nytt. När vi kom till tåget stod det en kvinnlig tågkonduktör i givakt vid varje kupédörr. Vår kupé var en så kallad softsleeper, den kinesiska motsvarigheten till våra sovvagnar, fast mer kinesiska och hemtrevliga. Man får alltid en enormt stor termos med hett tevatten, och det står ofta porslinskoppar med lock framdukade. Alla överkast har virkade spetsar, det står blommor i en vas i fönstret och ibland får man en liten ask med tandborste, en pytteliten tub med kinesisk tandkräm och något som ser ut som en sockerbit tills man öppnar och vecklar ut den och det visar sig vara en magisk tåghandduk.

(den magiska handduken, dels som sockerbit och dels i påbörjad utveckling)

Vi sov som kinesiska stenar och gick nästa morgon glada och hungriga till restaurangvagnen. Frukosten visade sig bestå av kaffe med grädde, syltmackor och stekt ägg som skulle ätas med pinnar. Under många av våra senare tågresor i Kina tänkte jag tillbaka på den där morgonen – då tyckte vi att syltmackor var höjden av konstighet och att den kinesiska tågpersonalen var lite knepig att beställa av. Föga anade vi!

Jag gjorde en liten enkät som jag delade ut till familjen, med frågor om vad som varit bäst och knepigast hittills. Den sista frågan var "Vad är ditt motto för resan, så här långt?" Bara två svarade på den.

Rebecka skrev: "Allt kan bli värre."
Sanne skrev: "Försök att inte titta på maten – ät den bara."

Shanghai blev snabbt vår nya favoritstad på resan. Den är stor och luftig och överraskande modern – vi hade väntat oss något helt annat. På många sätt påminner Shanghai om Hong Kong, men en avgörande skillnad är invånarna: shanghaiborna är betydligt mer kinesiska än hongkongborna. Och det är inte helt lätt att förhålla sig till det kinesiska sättet att bemöta västerlänningar. Mycket handlar förstås om att vi inte kunde språket, och få av de kineser vi träffade talade engelska. WikiVoyage skriver:

For visitors unused to travel in China the language barrier is likely to be the biggest obstacle, as English ability tends to be very limited in all but the largest tourist draws.

Många kineser stirrar bara på en när man försöker fråga om någonting, och det är lätt att tappa tålamodet/förståndet ibland. Men man måste komma ihåg att det ofta handlar om en slags blyghet förklädd till zombie-look – för många är det så pinsamt att inte kunna svara att de väljer att ignorera en istället. Om man ignorerar tillbaka, istället för att sucka eller bli arg, har ingen förlorat ansiktet. Så egentligen är de flesta man möter vänliga och vill gärna hjälpa om de kan.

Vi bodde på Huai Hai Zong Road, en lång och bred gata med många affärer. Bland annat ett H&M där vi kunde konstatera att det asiatiska utbudet är mycket större, roligare och mindre strömlinjeformat än på svenska H&M. Ytterligare ett kvarter bort ligger Shanghai Education Bookstore. Jag gick in där för att köpa en kinesisk ordbok, och när jag hade hittat det kom jag på att det skulle vara bra med en parlör också. Jag vände mig till expediten och frågade efter en phrase book, och hon pekade på flera olika lexikon.

– No no, sa jag, a book with phrases, not just words. Phrases, like: "How are you?" or "China is a nice country" or "I would like some fresh fruit". Phrases.
– Oh yes, sa expediten och hämtade genast ett stort franskalexikon.

– No, not french. Phrases! Like this, sa jag och pekade på en bok som hette "Common American Phrases", med kinesisk text under titeln. – Like this, but not American phrases, Chinese phrases!
– Oh yes! ropade expediten och skyndade sig att hämta ett ryskt-grekiskt lexikon.

Äntligen kom jag på att slå upp phrase i ordboken jag just köpt, och visade henne översättningen.
– Aha, lös hon upp, phrases! Men sen såg hon bekymrad ut och sa: – No Chinese phrases.
– What, sa jag och pekade på de arton hyllorna med ordböcker, all this and not one Chinese phrase book?
– No, skakade hon på huvudet. – Because last week someone come in and ask for Chinese phrases. Chinese phrases all finished.

Självklart är alla kineser individer så jag ska verkligen inte försöka beskriva ett allmänt kinesiskt kynne. Men kinesiska vanor är en annan sak. Jag hade läst vad Ulrika på bloggen "Älskade Beijing" hade skrivit om några av de mer säregna vanorna, så jag var ganska väl förberedd på harklandet och spottandet, rökandet och att folk går omkring på stan i pyjamas (väldigt sympatiskt tycker jag!).

En vana som däremot var svår att vänja sig vid är att en del kineser, särskilt äldre, kan stirra närgånget på en eller peka, eller till och med peka och se arga ut eller peka och skratta högt. När jag satt en eftermiddag på ett kafé på Huai Hai och skrev i min anteckningsbok om just stirrandet märkte jag inte mindre än tre gånger att det stod någon och läste över min axel.

Alla i familjen reagerade olika på stirrandet och pekandet. När man är varm och trött själv kan det kännas jobbigt, då vill man bara göra en ful grimas tillbaka (men det gör man förstås inte). Jag gillade Leo sätt bäst: han log och pekade på sig själv och sedan upp i himlen. Alla blev förvirrade, men de log tillbaka och slutade att peka!