Malaysia, del 3. Sjösjuka och kackerlackors nattbestyr

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Malaysia var fint, men vi ville komma vidare. En av våra resplaner var att hitta ett ställe ganska tidigt på resan där vi kunde plana ut, bara ligga på en strand och softa. Inte mer än två veckor, eftersom några av oss blir rastlösa av strandlivet, men tillräckligt länge för att vi verkligen skulle komma ner i varv. Efter den stressiga vintern och våren kändes det befogat med ett par veckors enformigt och enkelt liv med sol och bad. Vi tänkte oss en liten thailändsk ö, och vi hade fått tips om ett fint, billigt och avskilt ställe som hette Koh Lipe. Morgonen därpå tog vi färjan från Penang till ön Langkawi, där det skulle finnas en båtförbindelse med Thailand och Koh Lipe. När vi gick ombord på färjan blev vi bryskt nervisade till undre däck. Där satt vi och såg genom fönstret hur båten sjönk lägre och lägre under kajkanten vartefter fler och fler passagerare gick ombord. Under tiden gick båtpersonalen runt och delade ut spypåsar till alla utom oss och de andra turisterna.

När båten la ut, en timme försenad, började den omedelbart kränga och rulla, och lika omedelbart började folk kräkas till höger och vänster. Båtens lilla toalett blev snabbt nerspydd. Inom kort var de yngsta i familjen också grönbleka i ansiktet och vi tog vår tillflykt till soldäcket högst upp, där Rebecka slängde sig raklång på däcket och vi andra klamrade oss fast vid de bitar av relingen som verkade sitta fast. Tydligen hjälper det mot sjösjuka att ligga ner. Fem-sex personer låg på däcket med sina spypåsar krampaktigt i handen. De friska passagerarna satt helt oberörda och beundrade utsikten eller smaskade i sig chips, och ett gäng kineser skrattade högt och tog kort varje gång någon kräktes. Det rullade så hårt att man var tvungen att gå väldigt bredbent eller studsa fram över däck, men efter tre timmar kom vi in bland Langkawis öar och vattnet blev lite lugnare. När färjan lade till stapplade vi av och åt en stadig frukost på Starbucks innan vi tog en taxi för att hitta ett hotell där vi kunde sova natten innan båten skulle gå till Koh Lipe.

Havet ser alldeles platt ut men jag försäkrar att det är en optisk villa. Det var snarare buckligt.

Vanligen brukade vi kolla i Lonely Planet eller på WikiVoyage innan vi valde övernattning, och särskilt i början av resan blev det ofta vilda diskussioner om vilken typ av boende vi skulle välja. De yngsta ville bo så bekvämt som möjligt, de i mitten ville bo så billigt som möjligt och vi föräldrar ville att det skulle vara billigt, bekvämt och med internetuppkoppling och havsutsikt. Den här gången var vi för utmattade för att ens tänka på att tjafsa och valde bara första stället utefter vägen.

Det råkade vara bungalowhotellet Sandy Beach på Pinau Cenang, resans kanske sämsta hotell. Så här i efterhand är det lite roligt att ha varit med om det, men då, när vi just hade fått betala 190 ringgit (cirka 400 kronor) för tre små fuktiga heta mörka bungalows utan fönster, men med kackerlackor, sniglar och maskar i badrummet, trasiga lakan och buckliga, gungande golv, kändes det inte så kul. Men det låg i alla fall på stranden. Vi slängde av oss de svettiga kläderna och kastade oss i havet med en gång. Som riktiga svenskar låg vi sen i solen tills vi blev röda som kräftor fast vi hade smort in oss med solkräm överallt.

Rebecka ville flyga fallskärm efter en motorbåt, men både jag och Eric sa bestämt nej. Tydligen fick Eric solsting senare på dagen, för när jag kom ut efter en siesta i bungalowen var Rebecka högt uppe i luften, flygande mot solnedgången som en liten fluga. Hon var lyrisk när hon kom ner igen, och berättade inte förrän ganska långt senare att hon hade sett fallskärmsägaren inhandla en större mängd marijuana innan han började ägna sig åt kunderna.

Man vill inte se sin fjortonåring flyga iväg mot horisonten!

På kvällen åt vi trevlig middag på ett ställe på stranden med kulörta lyktor, ödlor, nattfjärilar och en lokal sång-trio. Trots det fick jag akut hemlängtan när det var dags att sova. Kanske var det sniglarna, kanske var det känslan av att ha dykt rakt ut i det okända på obestämd tid. Till dig som aldrig har haft hemlängtan kan jag säga att det är en förskräcklig sjuka. Man vill absolut inte vara på resa längre, man vill bara bort från det dumma landet med insekter och konstig mat (eller vad det nu är som är obekant) och hem till sin egen trygga säng, sina vänner och sina gamla kända rutiner. Man kan inte fatta att man någonsin ville resa ifrån sitt kära hem.

Till slut somnade jag ändå av pur utmattning fast klockan bara var halv elva, och hörde knappt rasslet av kackerlackornas nattliga bestyr i badrummet.

Malaysia, del 2. Karma schmarma

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Sista dagen tog vi taxi till Batu Caves i utkanten av Kuala Lumpur, ett berg med stora naturliga grottor där tamilska hinduer har byggt tempel. Vid foten av berget står en 42,7 meter hög staty av den hinduiska guden Lord Murugan. För att komma upp till grottorna och templet måste man gå 272 väldigt branta trappsteg.

(klicka för längre trappa!)

Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, men som tur var fanns det avsatser här och där, där man kunde hämta andan. På andra avsatsen fick jag sällskap av en liten farbror som också tog en paus och blinkade vänligt åt mig. Sedan kilade han iväg som en liten ekorre, men när jag mödosamt tagit mig upp två avsatser till stod han där igen, pustade och log mot mig. Så där höll vi på – han före och jag efter – tills jag kom ända upp. Då var han helt försvunnen. Istället fanns där grottorna och templen, några fladdermöss, små statyer av hinduiska gudar och en hel flock med retsamma makak-apor. De var tydligen kompis med gudarna och hjälpte dem att äta upp sina presenter och blommor.

(klicka för ökad apa)

Nästa morgon, efter att ha sagt hejdå till Lawrence och hans familj och tackat för deras gästfrihet och tålamod, tog vi bussen till ön Penang på den malaysiska västkusten.

Penang har en typisk kolonial historia: år 1786 kom den brittiske kaptenen Francis Light från British East India Company dit, gifte sig med den malajiska sultanens dotter och tog ön i besittning. Under de följande 120 åren blev ön invaderad av japanerna, låg i krig med Siam och Burma och blev slutligen återtagen av Malaysia. Huvudstaden George Town är inte alls lika modern eller västerländsk som till exempel Singapore, men istället har den en fin gammal kolonial bebyggelse och är markerad på Unescos världsarvskarta. Penang var en frihandelszon till och med 1969, och det finns en stor elektronikindustri. På det hela taget är det en speciell del av Sydostasien med en egen kultur värd att uppleva. Runt om på Penang finns flera lyxhotell, främst i norr, som är som lyxhotell är mest. Men det är George Town som är intressant om man vill uppleva något speciellt.

Vårt hotell i George Town var inte särskilt lyxigt, men enormt stort och tomt. De flesta gästerna visade sig vara myror som bodde i våra sängar. Jag hade ju rest i hela nio dagar, så jag höjde bara ett världsvant ögonbryn och sa "Äsch, lite myror", till döttrarna, som var mer skeptiska. "Det är bara att borsta bort. De vill inte vara där samtidigt med er iallafall." Det visade sig att jag hade fel – myrorna trivdes jättebra med sällskap i sängen.

En dag besökte vi Kek Lok Si, Sydostasiens största buddhisttempel på en kulle utanför George Town. För 30 ringgit (cirka 55 kronor) i donation till templets fortsatta uppbyggnad fick vi skriva familjens namn på en takpanna. Pagodan var sju våningar hög, och man kunde gå i en smal trappa ända upp. För varje avsats blev utsikten genom fönstergluggarna allt mer andlös, trappan blev smalare och balkongräckena lägre.

(klicka för mer svindel!)

Jag stannade när det var några trappor kvar medan ungarna fortsatte upp till den högsta nivån. När jag hörde deras röster långt däruppe fick jag svindel (den sortens extra-svindel som föräldrar får när deras barn klättrar på höga ställen) och jag fick sätta mig ner på ett trappsteg och andas djupt för att inte börja ropa på dem att komma ner igen. "Ta det lugnt", viskade Buddha i mitt högra öra. "De kommer inte att ramla ner. Känn tillit. Dina barn har ett gott karma." "Pffs, karma schmarma" väste Newton i mitt vänstra öra. "Det är klart att de ramlar. Tyngdlagen kom före karma." "Knappast" viskade Buddha, men just då kom alla barnen ner igen.

Vägen ner från templet liknade Dantes väg genom Inferno. Den smala stigen var kantad på båda sidor av försäljare, en på varje meter. Buy something, something? Look here, buy? Good price just for you! Buy! Buy!

Malaysia, del 1. Paddor och annat gott

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Tågresan till Malaysia tog åtta timmar genom ångande grön djungel. Strax efter den malaysiska gränsen stannade tåget vid en station, och alla fick gå av. Alla passagerare måste gå igenom en gränskontroll och visa sina pass, och det fanns också tid att gå på toaletten.

Jag var en av de sista som gick igenom, och när jag tittade bort mot utgången där passagerarna nu strömmade tillbaka till tåget såg jag alla i familjen utom Rebecka.

- Har Rebecka redan gått ut, ropade jag till Eric, som skakade på huvudet.
- Jag tror att hon gick på toa, sa Leo.
Plötsligt visslade tågkonduktören och började skynda på passagerarna. Jag vände och sprang tillbaka till toaletterna, öppnade dörren till damrummet och ropade högt.
- Rebecka!

Inget svar. Jag sprang tillbaka till tåget, men alla i familjen var säkra på att hon inte gått i förväg. Nu hade de flesta passagerare gått ombord, och en av stationsvakterna kom gående mot mig med bister min och ett stort automatgevär i handen. Jag tog stationshallen i tre språng, tillbaka till toaletterna.
Just då kom Rebecka lugnt spankulerande ut genom dörren.

- Men! ropade jag. - Var var du nånstans? Varför svarade du inte när jag ropade?
- Man ropar inte på folk när de är på vilokammaren, svarade min väluppfostrade dotter. - Det är inte trevligt.

När vi kommit ombord på tåget hade jag kommit på en till regel som jag ville införa: att man måste svara när någon ropar, oavsett om man har statsbesök, sitter på toa eller lyssnar på en jättebra låt i sin mp3-spelare.

Tåget var ganska bekvämt, vi sov, läste eller dåsade större delen av resan. Vi skulle få bo hos Erics generösa vänner Lawrence och Sophie en hel vecka, i deras lägenhet i ett välstädat område av Kuala Lumpur (eller KL som jag lärde mig att man säger om man är en äkta globetrotter). Deras söner hade vänligen upplåtit sina sovrum åt oss och vi försökte ta så lite plats som sex personer med bagage för ett år möjligen kan ta.

Veckan i KL blev väldigt lugn. Sophie och Lawrence tog med oss till sin kinesiska favoritrestaurang, där jag för första gången fick uppleva det asiatiska sättet att äta tillsammans kring ett runt bord, fullastat med många olika rätter. Det fanns bland annat padda på menyn. Utanför matsalen stod ett stort akvarium med levande paddor som då och då vattnades med en slang av serveringspersonalen, men jag valde en kycklingrätt istället.

Både i Singapore och i Malaysia kan man få alla sorters asiatiskt käk: kinesiskt, japanskt, koreanskt, indonesiskt, thailändskt och malaysiskt. Man kan naturligtvis få hamburgare och pizza också, men det försökte vi undvika. Vi upptäckte så mycket god mat den där veckan: malaysiska satay-spett, intressant koreansk gryta, svettframkallande starka thai-bufféer, små blå thailändska degknyten, kinesisk grismage, spaghettini seafood package (spaghetti med skaldjur och musslor kokta i en papperspåse som servitören klippte upp vid bordet) och mycket annat konstigt och gott. En kväll orkade vi inte gå ut, då åt vi jättefin sushi som Sophie handlade i mataffären för 1 ringgit (2 kronor) styck.

(alla bilder kan klickas för större!)