Indien, del 2: nära döden (och himlen) i Himalaya

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska obervatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.

färgigt

Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.

elefantastiskt!

Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.

himla högt över havet

Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.

Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.

Dödsångest

Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. "Mamma kom fort! Ludwig ... vi vet inte om han lever!" ropade hon.

Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade "vakna, Ludwig, du måste vakna!"

Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.

Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.

Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.

Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!

 

Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka

Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.

Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.

Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.

munk på hoj

Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.

Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.

promenadåsnor

väntar på skolbussen

män med buss (god is geart)

Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.

Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.

Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.

deppigt på hög nivå

Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.

När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.

sickbed

Trekking i Himalaya

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat

första passet

på väg i multakt

Stok och Rumbak

jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. "Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor ... Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne."

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga

hitta nio får!

mamma, moster, unge, pappa, granne

en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej

mattältet

tjocka gamla berg

tjocka gamla får

oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna

en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar ... Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars

svindlande höjder

en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.

ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.

hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.

hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.

hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.

Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.

Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Tåg genom mitten av Mittens Rike

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tuffade vidare genom Kina, besökte moskéer, tempel, tehus, teatrar och trädgårdar, åt på små fantastiska restauranger omgivna av Maostatyer och Maobilder. I Sanxingdui fann vi en urgammal kultur som verkade nästan utomjordisk. I Chengdu hälsade vi på pandor och såg Leshan-buddhan, världens största Buddha uthuggen i sten. På tågresorna satt vi och läste, spelade go och drack te. Utanför fönstret var himlen oftast mildgrå över gröna berg, raviner med floder och små byar vid bergens fot. I skymningen hämtade man en sista termos med te ur den heta kaminen innan man la sig på sin brits för att sova och vakna i nästa kinesiska landskap, nästa dag ...

Hela tågresan plottad på Travellerspoint

Ledsen häst i Xi'an

Tehus i Chengdu

Sichuan-opera med eldslukare, biàn liǎn och annat fantastiskt!

Är det ett museum? Är det en rymdstation? Nej det är Sanxingdui, en av de märkligaste platserna i världen

Fredagsdans i Folkets Park i Chengdu

GULLIGA PANDOR!!!

Leshan-buddhan

Fin fontän i Nine Dragon Lake, Huaqing

Nattåget mellan bergen

Det var helt annorlunda att resa i halv grupp. Inte så att vi aldrig bråkade. Leo tyckte fortfarande att vi andra hade för höga krav på boendet, och att vi missade tillfällen att träffa trevliga människor eftersom det oftast lättare att få kontakt med andra i den sociala atmosfären på små, enkla vandrarhem. Det var sant, men ibland kändes det bara så skönt att slippa dela rum med andra, att ha eget badrum. Vi hade ändå förhållandevis lätt att kompromissa, och det var tur, eftersom det alltid var någon av oss som var tvungen att välja bort något.

Vad vi skulle göra var sällan ett problem – om vi inte ville göra samma saker delade vi bara på oss. Ibland åt vi på olika ställen också, när vi inte ville äta på samma tider. Det som vi oftast debatterade var vi skulle bo, hur länge vi skulle stanna på olika ställen och vem som skulle ligga i extrasängen, som nästan alltid var kort, gnisslande och hängig.