Familjeliv i Kyoto och Tokyo, på gott och ont

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)


Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.

Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.

Shrimogamo-templet

Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.

Taxi med virkade antimakasser

Cykellapplisor i Kyoto

En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.

Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.

Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.

Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.


Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.

Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.

Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.

Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.

Sumobrottning

Ryōgoku Kokugikan

mmm mjukglass

Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland.

Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.

En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.

Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.


[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.

Laos, del 2. Hetta, te och tårar

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Mekongfloden, som är 435 mil lång och rinner ända från Tibets högplatå genom Kina till Vietnam via Burma, Kambodja, Thailand och Laos, går rakt genom Luang Prabang. En dag tog vi en flodbåt och flöt stilla nerför Mekong till Pak Ou-grottorna, där befolkningen har ställt hundratals buddhastatyer i alla former och storlekar. Det var otroligt skönt att åka båt, sitta under tälttaket och bli svalkad av vinden. Hettan var överväldigande och det gick inte att vara ute mitt på dagen om man inte hade tak över huvudet.

Jag vet inte om det var värmen, eller det faktum att vi hade olika uppfattningar om hur länge vi borde stanna i Laos; hur som helst hade vi grälat flera gånger den näst sista dagen. När jag försökte medla mellan Leo och Eric fick jag en total utskällning av båda, och kände mig plötsligt förskräckligt ledsen och arg. Jag ville vara ensam. Jag ville ha en kopp te. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sprang jag iväg från hotellet och genom de smala gränderna till det enda caféet jag kände till i Luang Prabang. Inne i den svala lilla serveringen beställde jag en kopp te och pekade på kakburken med små skorpor som stod bredvid. "I am sorry, only if you order coffee" sa servitören men ångrade sig när han såg att jag höll på att börja gråta. Jag fick mitt te och två skorpor och satte mig under ett parasoll i skuggan.

Jag satt där och funderade över livet och hur allting skulle gå. Varför kunde inte alla bara bita ihop istället för att gräla hela tiden? Eller vore det bättre om vi stannade på en plats och redde ut allting, innan vi åkte vidare? Skulle det ens vara möjligt? Jag visste att Leo var frustrerad över vårt sätt att resa. Han tyckte att vi hade för bråttom, att vi ställde för höga krav på vår levnadsstandard och att vi slösade vår tid och våra pengar på ett ogenomtänkt vis. Ibland gick det ut över tjejerna, när de gnällde på maten eller rummen. Och då blev Eric arg på alla, och så var cirkusen igång. Jag hade naturligtvis en inte obetydlig del i det där, men den såg jag inte just då. Jag kände mig bara väldigt dyster.
Efter en stund kom Ludwig vandrande på den dammiga vägen, fram till mitt parasoll. Han slog sig ner och beställde in en kopp te (och fick kakor utan att fråga). Vi satt där och filosoferade och drack te en stund. Det kändes nästan som hemma. Ett stort lugn infann sig, och efter en timme eller så gick vi tillbaka till hotellet.

Sista dagen skulle vi ta en taxi till flygplatsen efter lunch och resa vidare till Vietnam. När vi satt och åt frukost stannade plötsligt fläktarna – hela Luang Prabang hade blivit strömlöst. Det var fruktansvärt varmt, närmare 40 grader, och strömavbrottet innebar att vi inte kunde duscha eftersom det rinnande vattnet kom genom eldrivna pumpar. Det gick inte att spola i toaletterna heller. Det var bara att gå upp på rummet, packa med så försiktiga rörelser som möjligt för att inte få värmeslag och vänta på att timmarna skulle gå.

Singapore, del 2. Första grälet i sardinburken

Singapore (963 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: dollar)

Hela den dagen kändes obekväm, varm och strulig. Vi hade planerat att gå iväg klockan sex för att äta middag. Vi hade inte bestämt någon speciell restaurang, men vi hade hört att det fanns många att välja på i Clarke Quay. När klockan var sex var fortfarande inte alla klara – någon hade inte bytt om, jag hittade inte min plånbok och så vidare medan de som redan hade varit klara halv sex nu var väldigt otåliga.

Vi kom inte till Clarke Quay förrän vid halv åtta, och då var alla hungriga. Det visade sig finnas hur många matställen som helt längs kajen, och nu kom nästa problem: att samsas om vilket vi skulle välja. Tjejerna ville ha hamburgare, det ville inte vi andra. Eric ville äta skaldjur, det ville ingen annan. Det ena stället verkade vara för dyrt, det andra för fullsatt, det tredje för tråkigt ... Så där höll vi på en halvtimme innan vi helt utmattade sjönk ner på ett italienskt ställe. När någon av tjejerna sen fällde en dyster anmärkning om matsedeln brast det för Leo, som hade fått mer än nog av gnäll och negativa kommentarer och inte kunde hålla sig från att fräsa till. Stämningen blev alltmer upprörd, alla ville tycka nånting, gräla eller medla. Rösterna höjdes, två började gråta och snart hade vi ett förskräckligt familjegräl, ett av de värsta vi någonsin haft, tusen mil hemifrån.

Plötsligt reste sig Rebecka och sprang iväg från restaurangen, bort i mörkret. Jag reste mig också genast och sprang iväg efter henne, men hon var uppslukad av myllret av människor. Jag var egentligen mer arg än rädd, eftersom jag var övertygad om att hon bara stod och var envis någonstans i närheten, men hon svarade inte i mobilen heller och det kändes alltmer obehagligt. Sanne kom springande för att hjälpa till, vi sprang gata upp och gata ner mellan restauranger och människor. Till slut såg vi henne under en lyktstolpe, hon hade sett oss komma på långt håll men inte haft mobilen med sig.

Vi tre tog en taxi hem och beställde mat av room service. Sen satt vi i den stora sängen och pratade om vad som hade hänt. Jag hade hunnit tänka både att jag ville åka hem, att det aldrig skulle fungera att resa tillsammans och att det måste finnas ett sätt att lösa konflikter utan att alla ska bli ledsna.
Det kanske finns familjer där man aldrig grälar, eller där man löser alla problem i sansad ton. Jag vet att det finns många familjer där det är underförstått att man inte får bråka med varandra, så att alla motsättningar tystas ner eller sopas under mattan. Så är inte vi. Några av oss har ett hett temperament, några har kort stubin, några har nära till tårar, ett par blir tysta som musslor när de är ledsna eller arga. Men alla har starka viljor, starka känslor och lätt för att argumentera. Nu skulle vi tränga ihop alla de här temperamenten i en sardinburk i kanske ett år. Det måste helt enkelt gå, annars skulle vi få avbryta resan.

När de manliga familjemedlemmarna kom hem ett par timmar senare, till synes mätta och belåtna, sa jag att jag ville ha ett familjemöte. Det har vi inte så ofta, men nu kände jag att det inte kunde vänta en enda sekund.

- Jag tror inte att vi kommer att klara det här om vi inte har några regler, sa jag. - Eller principer, eller vad man ska kalla det. Därför tänker jag föreslå några viktiga saker att tänka på och komma ihåg, särskilt i jobbiga situationer. Det första är att ALLTID tro varandra om det bästa. Det är ingen i den här familjen som är dum, eller hopplös, eller som vill förstöra eller ställa till med problem.

- Den andra regeln hänger ihop med den första, och det är att inte säga "du gör alltid" eller "du är aldrig" och liknande. Det är alltid onödigt och det gör aldrig nånting bättre.

Så långt hann jag innan jag blev avbruten av alla och diskussionen var i full gång. Men vi var ändå hyfsat överens. Leo tyckte att vi måste försöka ha större marginaler och inte ta allting så personligt, att man måste kunna ta kritik utan att bli arg. Det är väldigt svårt, men alla lovade att försöka.
Till slut kändes det som om vi var samstämda, och framför allt helt utmattade. Vi gick och la oss, och somnade med en gång.

Nästa morgon hann vi inte ha någon frukostkonflikt för vi hade bråttom till tågstationen, vi skulle ta tåget till Kuala Lumpur i Malaysia. Taxichauffören som körde oss till stationen var en skojfrisk kines som berättade hemska historier om Kuala Lumpur ("They see you foreigner, they chop the prizes – and the head! Not secure like in Singapore!") och skrattade så han hoppade åt att vi var från det iskalla Sverige.

Alla var lugna och glada, och såg fram mot nästa äventyr.

Singapore, del 1. Lost in translation

Singapore (963 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: dollar)

1 maj – Bra flygplan, skakigt väder 

Kära resblogg, här sitter jag ungefär elvatusen meter ovanför de Andamanska öarna och hoppas att vi inte ska störta just här, för även om man lyckas rädda sig upp ur havet riskerar man att bli uppäten av kannibaler. Det är mörkt i kabinen, de flesta sover eller ser på filmskärmen i ryggstödet framför. Vi lyfte från Arlanda strax efter ett på dagen, nu har vi flugit i drygt sex timmar och har nästan tre timmar kvar innan vi mellanlandar i Kuala Lumpur.

Nu piper det och blinkar för att man ska ta på sig säkerhetsbältet, vi har flugit in i turbulent väder och hela planet skakar så jag knappt kan skriva. Bäst att packa ihop datorn och hålla ett öga på molnen därute!

Efter många, långa diskussioner hade vi tagit med oss en bärbar dator. Fördelarna med att ha med dator på resan är att det är kul, man kan blogga (om man har internet), man kan skriva, man kan spara många bilder, man kan spela spel. Nackdelarna är att den väger, den måste laddas, den är ömtålig, den lockar till sig bovar, om man har sönder eller förlorar den blir man av med både en dyr grej och tusen viktiga anteckningar/bilder/adresser, den kan gå sönder av värme, fukt etc. (Ett annan litet problem är att sex personer inte kan ha den samtidigt. Jag hade sagt klart och tydligt till alla innan vi åkte att det var min dator som skulle med, men att de självklart skulle få låna den ibland. En liten stund. Om de var snälla. De villkoren var det ingen som kom ihåg sen förstås.)

Planet var i alla fall mycket lyxigt och man fick mat och underhållning oavbrutet. Det enda som saknades var sängar att sova i, och när vi kom fram till staden Singapore i landet Singapore, efter en mellanlandning i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur, var vi stela och trötta. Vi åkte från Arlanda klockan 13 svensk tid och resan tog ungefär 15 timmar sammanlagt.

Dessutom skiljer det sju timmar mellan Sverige och Singapore, så när vi satt i taxin på väg till Hotel Intercontinental och betraktade den välordnade tropiska djungeln och de fantastiska skyskraporna utanför trodde våra svenska hjärnor att klockan var fyra på natten, fast det var förmiddag i Singapore. Och vi hade inte sovit mer än några timmar på ett dygn.

Vi checkade in på hotellet, åt lunch och somnade som stenar. Som tur var lyckades vi ta oss upp efter några timmar och hålla oss vakna till åtminstone elva på kvällen lokal tid, så redan nästa dag kände vi oss ganska utsövda och hade skapligt lyckats vända dygnet.

Den första kvällen råkade vi ut för vårt första "lost in translation"[1]-äventyr. Vi hade varit på restaurang och tog en taxi hem, eller snarare två taxibilar eftersom vi var så många. Jag satt med flickorna i en bil, men när vi kom fram till hotellet kom jag på att jag inte hade några Singapore-dollar kvar i kontanter. Jag frågade taxichaffisen om han kunde ta kort, men det gick inte. Jag såg väl förtvivlad ut för han erbjöd sig att vi kunde slippa betala, men det ville jag inte höra talas om. I stället sa jag att jag skulle springa in i receptionen på hotellet och växla pengar. Rebecka och jag gick ur bilen. - Sitt kvar så länge, så att han inte tror att vi smiter, sa jag till Sanne.

När jag kom ut igen var bilen borta! Alla sorters hemska idéer om kidnappning och slavhandel hann rusa igenom min hjärna innan jag fick syn på bilen, parkerad på andra sidan rondellen. Jag sprang dit och fann en bekymrad taxichaufför, en arg dörrvakt från hotellet och min frustrerade dotter. Det som hade hänt, berättade Sanne senare, var att så fort jag lämnat bilen hade hotellets parkeringsvakt kommit fram och försökte köra bort taxibilen. Både Sanne och taxichauffören hade försökt förklara att bilen stod kvar för att de väntade på mig, men han hade inte alls förstått utan frågat Sanne flera gånger "Where do you want to go?" Sedan stängde han dörren och försökte få taxin att köra iväg. Till slut hade chauffören kört iväg en liten bit, och sen kom jag.

Vi tänkte att det kanske var typiskt för Singapore att folk missförstod varandra. Befolkningen där är en blandning av framförallt kineser, malajer och indier. Föga anade vi att vi bara hade fått en försmak av hur språkliga missförstånd kan ställa till det.

Singapore kändes mer västerländskt än vad jag hade trott, men jag tyckte ändå att det var exotiskt och främmande. Eftersom vi bara stannade i tre dagar hann vi inte utforska staden på djupet, men vi vandrade omkring i Chinatown, handlade krimskrams på Orchard Road, lärde oss att sjöhästar är en delikatess, drack Singapore Sling och slängde jordnötsskal på golvet på Raffles Hotel och åkte MRT, Singapores berömda tunnelbana. På Sim Lim Square gick vi till ett elektronikvaruhus med ungefär tusen små affärer på fem våningar, alla med i stort sett samma utbud och samma priser. Det sas vara det enda varuhuset där det var tillåtet att pruta, så vi prutade stenhårt och lyckades få med oss några billiga musikmanicker.

Det var varmt i Singapore, och det regnade. Inget vanligt svenskt litet duggregn, inte ens ett hederligt svenskt skyfall. Det var ett tropiskt åskväder, med blixtar och öronbedövande knallar som ekade mellan skyskraporna. När man gick ut från hotellet kändes det som att gå in i en ångbastu, eller ett jättelikt hett växthus. Vi var också väldigt trötta, varma och jetlaggade. Även om vi hade justerat oss ganska bra till hoppet mellan tidszonerna var det svårt att få tillräckligt med sömn – det var varmt på nätterna och man vaknade alldeles för tidigt på morgnarna. Det gjorde oss alla lite retliga, och jag kände flera gånger att grälet hängde i luften. Jag gillar inte alls när familjen grälar, jag blir olycklig när de andra bråkar med varandra. Bland det värsta jag kunde föreställa mig, innan vi åkte, var att vi skulle bli osams på resan, att vi skulle gräla på en främmande plats. Det kändes som en mardröm, jag fick panik vid tanken på att vi skulle bli så arga så att vi sprang ifrån varandra och aldrig kunde hitta varandra igen. (Just den situationen var vi väldigt nära nio månader senare, på en överfull busstation i Buenos Aires.)

Jag hade till och med funderat ut i förväg hur vi skulle kunna lösa jobbiga situationer innan de gick överstyr, genom att ha något slags kodord som vi skulle säga när explosionsrisken blev överhängande. Någonting som skulle påminna både en själv och de andra om att man var på väg att tappa förnuftet och att alla behövde ta några djupa lugna andetag. Vid ett par tillfällen försökte jag framföra den här idén till familjen, men de var inte intresserade. "Det där kommer att gå jättebra utan några fiffiga kodord" sa de. "Är man arg så är man arg, då vill man inte vara förnuftig" sa de. Eller så såg de bara snälla ut och frågade om jag ville ha en kopp te. Jag kände mig inte helt lugnad.


-------------------------------
[1] "Lost in Translation" är en film med Bill Murray och Scarlett Johansson, regisserad av Sofia Coppola, som handlar om en amerikansk skådespelare i Japan. Titeln anspelar på att det kan vara förvirrande när man inte talar språket så bra.

Samoa. Hur hamnade vi här?

Samoa (1500 mil hemifrån | tidszon: gmt -11 | valuta: tala)

Sängen tar ett skutt. Den lyfter en meter upp i luften, som en flotte på en hög våg. Jag blir klarvaken i samma sekund jag inser vad som hänt: det måste vara en jordbävning, rakt under vår bungalow.
Vi är på Samoa, en liten ö mitt ute i Söderhavet. Eric har vaknat bredvid mig, men våra fyra barn sover. Jag sitter upp i sängen, livrädd och på helspänn. När kommer nästa skalv? Tänk om det blir en flodvåg? Hur ska jag rädda barnen?

Eric ligger och stirrar ut i mörkret. Efter en stund slappnar han av.
- Det blir nog inget mer, säger han. - Kom och lägg dig igen.

Men jag kan inte lägga mig. Det hörs ett konstigt ljud utifrån. Är det någon som skriker? Jag går upp och öppnar dörren mot den stjärnklara natten. Inga skrik, bara tuppar som gal i fjärran. Just när jag ska dra igen dörren börjar öns alla kyrkklockor att ringa. Det låter som en signal för evakuering. Inte bra alls! Vad ska jag ta mig till? Överge familjen för att försöka ta reda på läget? Stanna kvar i bungalowen och vänta utan att veta vad som händer? Nej, jag kan inte stanna – måste ta mig upp till receptionen och se vad som händer. Eric har somnat om. Jag drar på mig en tröja och shorts och springer ut i natten. Långt borta hörs ett svagt ljud, ett ylande som ökar i styrka.

Om det händer någonting nu är det mitt fel, tänker jag när jag springer. Jag måste vara galen som tar med min familj, mina oskyldiga barn till såna här livsfarliga platser, där en flodvåg kan utplåna en hel ö på ett ögonblick. Som släpar dem jorden runt och utsätter dem för galna indiska kor, bussfärder på smala bergsvägar, översvämningar, påtända taxichaufförer, gerillakrigare och stormiga hav. Jag som inte ens gillar att resa. Hur hamnade vi här?