Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.

ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.

hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.

hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.

hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.

Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.

Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

En skön röra i Den doftande hamnen

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Dagen innan vi skulle resa från Japan fick vi ett mycket oroande besked på mail från Leo. Han hade blivit sjuk på tåget till Tibet. Först trodde han att det berodde på höjdskillnaden. Lhasa ligger cirka 3700 meter över havet, luften är alltså mycket tunn där, och om man färdas upp dit för snabbt kan man få känningar av höjdsjuka. De moderna tågen har till och med syrgas i luften i vagnarna för att inte passagerarna ska få syrebrist.
Men han blev allt sjukare, och när han kom fram till Lhasa var han i sämre skick än han var när han blev inlagd på Queen Marys en månad tidigare. Jag svarade genast på mailet och försökte ringa, men fick inget svar.

Vi reste i alla fall till Hong Kong och ringde därifrån igen nästa dag. Då svarade han i telefon, men verkade väldigt dålig. Han hade försökt hitta ett sjukhus i Lhasa, och vacklat omkring med över 40 graders feber i hettan. Ingen på något av de tre sjukhusen pratade engelska. På ett ställe låg det människor på britsar med svärmar av flugor surrande runt sig. Till slut hade han fått ge upp och gå tillbaka till vandrarhemmet, som var litet och mycket enkelt. Enligt de anställda på vandrarhemmet fanns det en enda läkare i Lhasa som talade engelska, och hon var anställd på ett av de stora hotellen. Jag ringde genast dit och bokade ett rum åt Leo där, och bad dem hämta honom med taxi.
Läkaren tittade på Leo i fem sekunder och skrev sedan ut penicillin och febernedsättande åt honom. Efter några dagar gick febern ner, och han började känna sig mycket bättre.

Redan när det första mailet kom började jag fundera på om vi verkligen skulle åka till Tibet. Om Leo blev sämre kanske han borde komma tillbaka till Hong Kong istället. Han själv tyckte att det var nonsens, och jag var tveksam, men sen hände det flera saker som fick oss att ändra resplanerna igen.

För det första upptäckte vi att det var nästan hopplöst att ta sig till Tibet och Lhasa med tåg, på det sätt som vi tänkt oss. Man måste ha ett inresetillstånd till Tibet som man bara kunde få genom en resebyrå. Turister fick överhuvudtaget inte köpa tågbiljetter till Tibet från Hong Kong. Vi måste alltså först resa till Guangzhou i Kina, och vara beredda på att vänta där tills vi hade fått alla biljetter och tillstånd. Det var enorm efterfrågan på tågbiljetterna som släpptes 5-10 dagar i förväg och brukade ta slut i ett nafs. Dessutom fick man inte köpa biljetterna utan att visa upp inresetillståndet.
Leo hade visserligen rest utan inresetillstånd, och ingen hade frågat honom om det en enda gång. Men vi visste inte om vi skulle våga chansa. Alla hotell, resebyråer och webbsidor som vi konsulterade var helt eniga om att det skulle vara omöjligt att åka utan. Och tanken på att åka till Guangzhou och bli sittande där i en vecka och sen inte få åka, eller ännu värre – att bli avkastade från tåget mitt på den kinesiska stäppen – var inte särskilt lockande.
Vi la ner många timmar på ringa och åka runt till olika resebyråer och lägga pussel med alla olika svar vi fick, men blev inte mycket klokare.

För det andra läste vi i tidningarna att det hade brutit ut nya oroligheter i Nepal. Maoistgerillan kastade bomber på regeringssoldaterna, och svenska UD avrådde från att resa dit. Vi hade ju tänkt nå Indien landvägen över Himalaya, och Nepal är den enda vägen ut ur Tibet om man inte ska åka tillbaka genom Kina.

För det tredje fick jag ett mail från doktor Kathy Lau, läkaren som behandlade Leo på Queen Marys i Hong Kong. Hon skrev att de sista provsvaren också hade visat negativt, och undrade om han fortfarande var feberfri. När jag svarade att han hade blivit sjuk igen skrev hon att vi absolut borde se till att Leo gjorde en ultraljudsundersökning av sina njurar så snart han kände sig lite bättre. Det verkade inte finnas något vettigt sätt att göra en sån undersökning i Lhasa. Jag meddelade Leo vad doktorn hade ordinerat, men han var minst sagt skeptisk. I hans ålder vill man ju inte gärna tänka på sin dödlighet.

Det var i alla fall skönt att vara i Hong Kong (vars namn betyder "den doftande hamnen") igen. Nu när vi var tillbaka för tredje gången kändes som att komma hem. Vi hittade överallt, det mesta som vi behövde fanns och var begripligt, alla sorters människor sprang runt i en skön röra.

Hong Kong har visserligen varit en del av Kina, och kommer att bli det igen 2047. Men det är inte riktigt Kina ännu, och det är rätt avslappnande. Den historiska bakgrunden är att området var kinesiskt i flera tusen år, men britterna ockuperade Hong Kong-ön under det första opiumkriget och tvingade Kina att ge upp först Hong Kong-ön och sedan Kowloon under senare mitten av 1800-talet. 1898 la britterna under sig även de så kallade New Territories, fast nu som ett arrende i 99 år. Sen kom andra världskriget och då blev Hong Kong ockuperat av Japan, men efter 1945 blev området brittiskt igen.

När slutet för britternas arrende av New Territories började närma sig kom Kina och Storbritannien överens om att hela Hong Kong skulle överlåtas till Kina 1997, som en så kallad "Särskild administrativ region" (SAR). Avtalet fick devisen "Ett land – två system" och innebar att Hong Kong skulle få ett stort mått av självstyre och rätten att behålla sitt kapitalistiska system, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Det har funkat någorlunda bra, med en del bråk om vem som ska ha sista ordet när det gäller hur lagarna ska tolkas.

Hong Kong är en enormt stor stad, Kinas fjärde största, med över sju miljoner invånare. Befolkningen har till 94% kinesisk härkomst. De återstående sex procenten består av icke-etniska kineser, indier, pakistanier, nepaleser, vietnameser, européer, amerikaner, australier, kanadensare, japaner, koreaner och 300 000 hemhjälper från Indonesien och Filippinerna. Högst 150 fastlandskineser per dag får uppehållstillstånd, och bara om de har släktband till Hong Kong. Fastlandskineserna kan inte ens åka in till Hong Kong utan tillstånd.

Befolkningen växer förhållandevis långsamt, och mest på grund av invandring. Födseltalen är bland de lägsta i världen, cirka 0,94 barn per kvinna trots att regeringen aktivt uppmanar familjer att skaffa många barn, i motsats till den kinesiska ettbarnspolitiken. Det största officiella språket är kantonesiska (som kan sägas vara en kinesisk dialekt), men engelska är också ett officiellt språk som talas hyfsat av nästan hälften av invånarna. Många skyltar i Hong Kong är på både engelska och kantonesiska. Det råder total religionsfrihet: de allra flesta praktiserar en blandning av buddhism, konfucianism och taoism, men det finns också kyrkor och tempel för kristna, sikher, muslimer, hinduer och Falun Gong-anhängare, bland annat.

En skön röra, som sagt!

När vi skulle hitta hotellrum den här gången var det lite lättare, vilket var tur eftersom vi var lika oförberedda på en förlängd vistelse som sist. Vi behövde bara byta hotell två gånger, och den sista veckan bodde vi på Pacific Towers igen. Tack vare Erics skicklighet som förhandlare fick vi super-rabatt på priset igen och kunde utnyttja deras lounge, med gratis fika, datorer och wifi.

13 är inte ett olyckstal i Kina. Men gissa vilket som är?

Sanne kom och hälsade på ett par dagar för att förnya sitt visum. Som turist får man nämligen bara vara i Japan i tre månader, och det är inte alla skolor eller kurser som ger studentvisum. Det gör att många fuskar och förnyar sitt visum genom att åka ur landet ett par dagar och återvända. De flesta åker till Korea bara över dagen, men myndigheterna har fått upp ögonen för detta och det händer att såna resenärer (både till Korea och Hong Kong) blir tagna åt sidan och utfrågade. Sanne hade ju en god anledning att åka till Hong Kong eftersom vi var där, och slog alltså två flugor i en smäll.

Hong Kong i sus och dus

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Varje morgon efter frukost satte Eric sig i hotellets lounge där man fick låna datorerna och dricka te gratis, och letade efter lediga rum på Asiatravel, Sinohotels och WikiVoyage. Varje dag gick vi en sväng på stan för att leta efter ett hotell. En kväll, när vi var ute hela familjen, fick jag syn på ett fint hotell som hette Victoria, och vi gick in i lobbyn. Det var en varm och hemtrevlig stämning och luktade gott av rökelse, och när vi frågade visade det sig att det fanns lediga rum. Men receptionisten gav oss en konstig blick, och när jag såg mig omkring fick jag syn på en hotellanställd som stod och väntade utanför hissarna med en liten hög med kondomer på en bricka. Vi insåg plötsligt att det var ett så kallat "love hotel"[3], så vi suckade och gick ut igen.

När jag kom till sjukhuset den 13 augusti sa de att Leo skulle skrivas ut nästa dag, samma dag vi måste checka ut igen. Som tur var hade Eric hittat ett nytt hotell, Central Park i Sheung Wan, där vi kunde bo två nätter.

Hong Kong-färger

Jag hade lyckats få ett privat rum för Leo på sjukhuset de sista två dygnen, så att han skulle slippa ligga tillsammans med de sju rosslande och döende gamla farbröderna. Han var blek men samlad när jag hämtade honom den 14. Först fick vi en genomgång med läkaren och mikrobiologen av alla prover de hade tagit. Det var bland annat HIV, tuberkulos, kolera, tyfus, japansk encefalit, denguefeber, levern, njurarna, malaria, körtelfeber, bakterier och sänka. Alla provsvar var inte klara, och de ville att han skulle komma tillbaka efter tre dagar för att ta några prover till.

Ingen chans att komma iväg till Tokyo den 15 alltså. Vi bokade till den 20 istället och höll tummarna.

Den 16 augusti flyttade vi en sista gång, till City Garden Hotel på North Point. Det var ett systerhotell till det fina hotellet vi bodde på tidigare så vi hade stora förhoppningar. Men City Garden drevs på ett mer kinesiskt vis, med mer kontroll, fler förbud och mindre gratis datortid. Till och med tebuffén var väldigt snål jämfört med det andra hotellet, plus att det satt tre kvinnliga hotellpersonal och rynkade ögonbrynen om man stoppade ner handen i burken med gratis salta kex och Mentos.

Nu när Leo var frisk tillbringade vi så mycket tid på stan som möjligt. Vi hittade massor av bra restauranger, caféer, marknader, bokhandlar och musikställen, bland annat jazzklubben Gecko Lounge där vi tillbringade två lyckliga kvällar.

Missa inte!

Vi blev experter på paraplyer – var man köper dem, var man glömmer dem och hur man manövrerar dem i folksamlingar (upp, ner, upp, luta bakåt en aning, ner).

Vi gick på konstgallerier och häpnade över all Mao-konst. Mao är för evigt inetsad i den kinesiska hjärnbarken. På vart och vartannat galleri hängde porträtt av Mao eller andra motiv som påminde om kulturrevolutionen. Ibland i en beundrande stil, ibland ironisk eller ångestfylld.
Jag försökte föreställa mig den svenska konstscenen på 2030-talet. Kommer man att kunna köpa tavlor med en blå Fredrik Reinfeldt, omringad av tio små lila Mikael Persbrandt med napp i munnen? Eller landskapsmålningar där tusen SSU:are klättrar upp på en kulle, mot en jättelik Göran Persson redo att sluka dem alla i sitt gap? Ungefär såna tavlor såg vi ofta, fast med Mao och Jackie Chan och tusen små rödgardister. Och skulpturer, knappar, klockor, figuriner, paraplyer och allt annat upptänkligt krimskrams med Mao, Buddha eller en blandning av båda.

Lyckan först blir riktigt stor, när man sitter på en stridsspets

Rebecka fyllde 15 år. Vi hade frågat om hon ville fira på rätt dag i Hong Kong, där det bara kunde bli ett ganska litet firande och kinesiska presenter, eller veckan därpå i Tokyo där hennes syster kunde vara med och fira, och där presenterna skulle vara mer underbara (hon hade önskat sig japanska modekläder). Likt katten Findus bestämde hon sig för att fira två gånger.

Alltså smet vi ut från hotellrummet på morgonen den 17 och kom sedan tillbaka in igen, sjungande och med en blåbärs-cheesecake med tre ljus i, samt några små presenter. På kvällen fick hon välja restaurang, och valde ett ställe på Staunton Street där crème bruléen[4] faktiskt var himmelsk. (Det var inte enda gången hon fick välja restaurang, men det var nog en av de två gånger hon fick välja utan att någon annan fick lägga sig i. Normalt sett föregicks alla våra restaurangbesök – drygt 400 stycken tror jag – av någon form av diskussion mellan alla inblandade.)


Nattlivet i Hong Kong är överväldigande, särskilt på Hong Kong-ön. Vare sig man vill äta asiatisk eller västerländsk mat finns det hur många restauranger som helst. Det finns också barer och klubbar med bra drag, helt i klass med vilken annan världsmetropol som helst. Det mesta cirkulerar kring området som kallas Mid-levels, som ligger en bit upp för sluttningen mot Victoria Peak, ett område med trånga snirklande gator. Kort sagt: den som vill roa sig i HK kan gå ut varje kväll i flera år och gå på nya ställen hela tiden.

Den nittonde augusti fick vi alla utom de sista två provsvaren. Leo hade varit feberfri sen han blev utskriven, och alla prov visade negativa (alltså friska) värden. Jag blev otroligt lättad. Leo sa bara "det visste jag hela tiden".


[3] Kärlekshotell, där folk tar in för att ha sex eftersom de inte kan vara ensamma någon annanstans.

[4] Crème brulée (franska: "bränd grädde") är en dessert där de viktigaste ingredienserna är socker, ägg, grädde, mjölk och vanilj. Serveras kall med ett tunt, karamelliserat lager av socker på ytan. Även känd som vaniljpudding med knäckig topping. Vi hade en crème brulée-tävling under hela resan, där vi jämförde crème bruléer i olika länder och på olika restauranger och rangordnade dem. Den vinnande puddingen åt vi i Santiago i Chile. På andra plats kom en crème brulée i Buenos Aires i Argentina, och den i Hong Kong kom på tredje plats.

Den stiliga klosetten i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong ...

... där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende!

Hong Kong: Storm och sjukhusbesök

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Ännu mer kaos väntade oss i Hong Kong när vi kom tillbaka den 8 augusti. För det första var det storm och oväder. Det ösregnade och på nyheterna varnade de för en tropisk storm med varningsgrad 8. För det andra hade vi inte riktigt insett att det var högsäsong och att alla hotell skulle vara fullbokade. Vi kunde bara få en natt på Stanford, hotellet där vi bott i juni. Vi hade tänkt stanna en knapp vecka den här gången, innan vi skulle vidare till Japan och äntligen få hälsa på Sanne. Men nu såg det ut att bli svårt med hotellrum, ända fram till avresan.

Nästa dag flyttade vi in på MingLe, ett pyttelitet designhotell tvärs över gatan. Det var ultramodernt och hade bland annat en 52-tums tv-skärm på väggen där man kunde koppla in datorn, och ett superhögtalarsystem med surroundljud. De hade rum för oss i två nätter.

Leo gick och la sig så fort vi hade burit in våra väskor. Jag trodde att han bara var trött och behövde sova ut – vi var alla trötta efter den senaste veckans resor – men efter några timmar visade det sig att han hade hög feber.

På morgonen den tionde hade han fortfarande feber. Jag kollade mina anteckningar och såg att det var femte gången på tre månader. Eric och jag tyckte båda att det var bäst att kolla hans värden, eftersom vi ändå var i Hong Kong där vi hade hört att vården hade en mycket hög standard, och där förhållandevis många pratar bra engelska. Vi slog upp adressen till ett sjukhus i Lonely Planet, och Eric och Leo gav sig av i taxi.

Några timmar senare ringde Eric och sa att Leo hade blivit inlagd på Queen Mary Hospital. När de kom fram till sjukhuset hade Leos feber gått upp ännu mer, och Hong Kong är inte ett ställe där man tar lättvindigt på feber, särskilt inte med tanke på SARS-epidemin några år tidigare. De ville ta alla möjliga prover och hade lagt honom på en akutavdelning. Jag blev förstås ganska förskräckt, sa att jag skulle komma genast och sprang ner på gatan för att få tag på en taxi. Efter en halvtimme i ösregnet kom äntligen en bil. Stormvarningarna gjorde inte att folk höll sig inne – de bara åkte mer taxi.

När jag kom till avdelningen hittade jag Eric bredvid Leos säng, längst bort vid fönstret i en öppen sal med åtta sängar. I de andra sju sängarna låg det gamla kinesiska farbröder. Leo såg väldigt medtagen ut, och mitt hjärta sjönk som en sten. En ung läkare, doktor Kathy Lau, kom fram till oss och förklarade att de ville ta flera prover innan de lät Leo komma hem igen. De ville inte ge honom vare sig penicillin eller febernedsättande, för att inte riskera att dölja några symptom.

Jag satt kvar tills det blev mörkt och Leo hade somnat. Det kändes inte bra att lämna honom på sjukhuset. Om vi hade varit hemma hade vi knappt höjt på ögonbrynen åt hans feber (vi hade troligen inte ens vetat om den eftersom han bodde och jobbade i Amsterdam innan vi åkte, och knappast ringde hem när han blev sjuk). Men man blir mer på sin vakt när man är långt hemifrån, och det är förstås större risk att en vanlig feber visar sig vara någon tropisk sjukdom när man är i tropikerna.

Nästa dag skulle vi flytta igen. Vi hade hittat ett hotell på Hong Kong-ön, nära sjukhuset. Det var visserligen dyrare än vi brukade bo, men det kändes skönt att inte behöva åka hela vägen från Kowloon och kanske riskera att fastna i någon biltunnel om vi skulle behöva ta oss till sjukhuset snabbt. Dessutom hade doktor Lau ringt på morgonen och sagt att Leo mådde lite bättre, men att de skulle behöva ta en massa prover och att det skulle ta minst en vecka.

När klockan var en minut i tolv och vi just skulle lämna Ming-Le-rummet för att checka ut började en röst i tv-högtalarna skrälla på högsta volym: "THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME TO LEAVE THE ROOM! THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME ..." och så vidare, samtidigt som en sång spelades i bakgrunden: "Thank you for staying at the Mi-i-ngle Place, the high-technological hote-e-el ...", samtidigt som telefonen i rummet började ringa som en besatt, och när vi lyfte luren var det samma automatiska röst och sång där. Mycket förbluffande alltihop, och en smula stressigt.

Dagarna som följde åkte jag buss till och från sjukhuset varje dag på gator som var nästan öde. Hong Kong var belägrat av stormar, med en tyfon på varje sida: den långsamma Pabuk och den våldsammare Sepat. När Pabuk satte kurs mot stan utfärdade stadens myndigheter högsta stormvarning, men i sista stund avvek den och ställde till med kaos i Guangdong istället. Sepat blev uppgraderad till supertyfon, och for iväg mot Taiwan med 240 km i timmen.

Det fick Ludwig att tänka om. Han hade planerat att resa till Tokyo via Taiwan, men han hade hört att Taiwans flygbolag China Airlines (de enda som flög mellan Hong Kong och Taipei) var notoriskt olycksdrabbade. Det, plus att Sepat var på krigsstigen, fick honom att lägga om sin planerade resrutt. Jag var väldigt glad att han inte genomförde resan när jag läste i South China Morning Post att just det planet han skulle rest med hade fattat eld och exploderat när det mellanlandade i Okinawa på väg hem från Taipei. Lyckligtvis klarade sig alla ombord på planet helskinnade, men ändå!

Regnet fortsatte att piska ner. Och med Leo på sjukhus visste vi ju inte ens när vi skulle kunna komma iväg till Japan. Vi hade telefon- och mailkontakt med Sanne, men jag längtade mycket efter att få träffa henne igen.

Hong Kong. Plötsligt är man som fisken i vattnet!

HK (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hk dollar)

Det bor sju miljoner människor i Hong Kong, plus turisterna varav ganska få är européer. Vi såg enstaka vita nyllen här och där och en gång hörde vi någon prata svenska, men oftast var vi små bleka droppar i ett hav av asiater. I början var allt rörigt och överväldigande, och de första dagarna kände jag mig en smula matt. Allting var så stort och varmt och hastigt och blinkande. Jag kom på mig själv med att längta efter en liten stad, med en kyrka och en bokhandel och två parkbänkar med varsin liten tant och några sparvar. Men efter ett tag gick den känslan över. Hong Kong var väldigt coolt.

Vi bodde i stadsdelen Tsim Sha Tsui (beskrivet som ett av planetens mest tättbefolkade ställen) på den delen av Hong Kong som ligger på Kowloon-ön. Därifrån kan man ta färjan, MTR (tunnelbanan) eller taxi till Hong Kong-ön, och båt ut till de andra öarna. Om man åker upp med bergbanan till Victoria Peak får man en fantastisk utsikt över staden, och sällskap av stora glador som seglar på uppvindarna. På nervägen sitter man baklänges och hoppas att inte vajrarna ska gå av, för de knakar betänkligt. Eller så tar man tunnelbanan och beundrar Hong Kong underifrån. Vi köpte varsitt Octopus-kort, eftersom Hong Kong-borna är så stolta över det; man kan åka buss och tunnelbana och köpa hamburgare och identifiera sig och allt möjligt med sitt Octopus.

En förmiddag när vi skulle ta färjan blev vi stoppade på gatan av ett team från ett hong kong- och kinesiskt tv-bolag. Reportern var mycket lång och hipp för att vara kines. Han hade långt hår och en cool hatt och ville veta vad vi tyckte om den kinesiska regeringens förslag om att förbjuda mass-sms. När teamet fick höra att även svenskar riskerar att bli övervakade blev de helt förbluffade. "I thought you were the most carefree people in the world!" utbrast reportern. Tyvärr kunde vi inte se inslaget när det sändes, eftersom vårt hotell bara visade de tillåtna kinesiska kanalerna.

Arkitekturen i Hong Kong är svindlande på många sätt. För att få plats med så många människor på så lite plats har man byggt på höjden – smala jättehöga hus som står tätt hopträngda; gamla skruttiga höghus och ultramoderna glänsande skyskrapor om vartannat. När man går på trottoarerna får man droppar i huvudet hela tiden även när det inte regnar. Det är air condition-systemen i husen vars avloppsrör leder ut vattnet rakt ut från husen. AC:n är dessutom superkall i alla affärer så man får en kall fläkt för varje affär man går förbi, kallt-varmt, kallt-varmt.

En väninna hade varnat mig innan resan och sagt att jag måste ta med extra allt av underkläder och badkläder, eftersom det kan vara väldigt svårt att få tag på storlekar över 38 i Asien. Eftersom min ena bikini hade blivit förstörd i Thailand (jag hade dumt nog lagt den i en tvättpåse på hotellet på Ko Pha Ngan och fick tillbaka den av två små fnissiga tanter som höll upp den fullständigt söndervåfflade underdelen för alla att beskåda och sa "Sorry, sorry, too hot iron machine") så var jag ändå tvungen att försöka hitta en ny. Det var inte så lätt, skulle det visa sig. Affärs- och restaurangbesök i Hong Kong kräver en helt annan beslutsamhet än i Sverige. Först märker man det när man går omkring i stan: utanför nästan varje restaurang står det inkastare och trycker upp en meny under ens näsa, och var hundrade meter kommer det fram en indier med kulmage och mumlar "Tailor, madam? Handmade dresses, suits, watches handbags jewellery other stuff?" (och de kallar alla för madam, oavsett kön). På restaurangen försöker servitören lägga servetten i ens knä och om det funnes haklappar skulle man få dem knutna runt halsen.När man går in i en affär blir man genast förföljd av små mymlor till expediter som håller fram en liten korg som man ska lägga sina varor i, eller som berättar vilka (pyttesmå) storlekar och färger det finns av varje klädesplagg som man råkar snegla på. Om man vill prova skor vill de knyta upp ens skosnören och stoppa ner foten i skorna och när man betalar bugar expediten när han eller hon lämnar tillbaka pengarna. För en blyg svensk kan det kännas väldigt främmande med bugande expediter som föser en hit och dit och plockar fram kläder och saker som man inte vill ha.

Å andra sidan kan det vara helt tvärtom också. När jag kom in i en affär som skyltade med sport- och badkläder granskade expediten mig uppifrån och ner med ett höjt ögonbryn och sa "No have your size, madam" innan jag ens hunnit fråga. I en annan affär fick jag ett klingande skratt som svar när jag frågade efter sandaler i storlek 41. Efter en halv dag i tio olika klädbutiker var jag helt slut.

Hong Kongbornas sätt att hantera kritik är ofta att låtsas som det regnar. Om man påpekar en uppenbar brist ("this mp3-player I bought from you yesterday is broken" eller "I ordered fresh fruit salad, not seafood basket") får man ofta ett artigt skratt till svar, eller ett "yeh-yeh-yeh" (vilket betyder "yes, of course") utan någon som helst uppföljning.

När man äter på restaurang kan vad som helst hända. Man får nästan aldrig in alla de rätter som man beställde och om man är flera får man aldrig maten samtidigt. Däremot dukar servitörerna gärna av med blixtens hastighet, ibland har man knappt svalt sista tuggan innan de rycker skeden ur munnen på en.

Men man lär sig! Plötsligt är man som fisken i vattnet och beställer en massa konstiga maträtter i helt fel ordning, med ett stadigt grepp om pinnarna. Här ska inte dukas undan!

Det är väldigt frestande att gå på bio i Hong Kong. Dels har många filmer premiär där tidigt, dels är det en chans att slippa ifrån den tryckande värmen. Men man kan inte bara gå in på bion och sätta sig i t-shirt och shorts, då fryser man ihjäl. Luftkonditioneringen är inställd på igloo och efter en stund sitter man och huttrar. Kom ihåg att ta med en jacka, varm halsduk och förståndiga skor.

Mina sandaler var inte alls förståndiga – små tunna saker med fina mönster och ingen dämpning alls. Det straffade sig förfärligt. En dag när vi hade varit ute och promenerat ganska långt började det göra ont i hälen. På kvällen kunde jag knappt gå, och vi fick ta en taxi hem. Det visade sig vara hälsporre, och hade antagligen börjat redan hemma, under våren när jag bar omkring på stora flyttkartonger barfota i flera veckor. Jag fick ge upp min fåfänga och köpa både stadiga vandringssandaler och ett par riktiga skor, och det var som sagt inte så lätt att hitta i storlek 41, men det gick till slut. (Hälen gjorde ont på hela resan sen och blev inte bra förrän ett år senare.)

Killarna kom till Hong Kong efter fyra dagar, och en vecka senare tog vi tåget till Shanghai. För mig och tjejerna var det första gången vi skulle åka in i riktiga Kina. Hong Kong är mycket mer kosmopolitiskt, mer modernt och mer likt den västerländska kulturen. Vi hade hört att Kina skulle vara annorlunda, och det kändes spännande. Om vi hade vetat hur annorlunda det var hade vi kanske aldrig gått ombord på tåget!