Indien, del 2: nära döden (och himlen) i Himalaya

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska obervatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.

färgigt

Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.

elefantastiskt!

Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.

himla högt över havet

Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.

Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.

Dödsångest

Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. "Mamma kom fort! Ludwig ... vi vet inte om han lever!" ropade hon.

Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade "vakna, Ludwig, du måste vakna!"

Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.

Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.

Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.

Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!

 

Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka

Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.

Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.

Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.

munk på hoj

Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.

Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.

promenadåsnor

väntar på skolbussen

män med buss (god is geart)

Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.

Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.

Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.

deppigt på hög nivå

Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.

När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.

sickbed

Trekking i Himalaya

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat

första passet

på väg i multakt

Stok och Rumbak

jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. "Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor ... Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne."

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga

hitta nio får!

mamma, moster, unge, pappa, granne

en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej

mattältet

tjocka gamla berg

tjocka gamla får

oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna

en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar ... Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars

svindlande höjder

en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Kina, Wudang 2: Ett kinesiskt åskmoln

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 

The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, "finns inte" (eller "går inte", "kan inte", "vill inte", "det är slut", "stick och brinn" beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.

Malaysia, del 3. Sjösjuka och kackerlackors nattbestyr

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Malaysia var fint, men vi ville komma vidare. En av våra resplaner var att hitta ett ställe ganska tidigt på resan där vi kunde plana ut, bara ligga på en strand och softa. Inte mer än två veckor, eftersom några av oss blir rastlösa av strandlivet, men tillräckligt länge för att vi verkligen skulle komma ner i varv. Efter den stressiga vintern och våren kändes det befogat med ett par veckors enformigt och enkelt liv med sol och bad. Vi tänkte oss en liten thailändsk ö, och vi hade fått tips om ett fint, billigt och avskilt ställe som hette Koh Lipe. Morgonen därpå tog vi färjan från Penang till ön Langkawi, där det skulle finnas en båtförbindelse med Thailand och Koh Lipe. När vi gick ombord på färjan blev vi bryskt nervisade till undre däck. Där satt vi och såg genom fönstret hur båten sjönk lägre och lägre under kajkanten vartefter fler och fler passagerare gick ombord. Under tiden gick båtpersonalen runt och delade ut spypåsar till alla utom oss och de andra turisterna.

När båten la ut, en timme försenad, började den omedelbart kränga och rulla, och lika omedelbart började folk kräkas till höger och vänster. Båtens lilla toalett blev snabbt nerspydd. Inom kort var de yngsta i familjen också grönbleka i ansiktet och vi tog vår tillflykt till soldäcket högst upp, där Rebecka slängde sig raklång på däcket och vi andra klamrade oss fast vid de bitar av relingen som verkade sitta fast. Tydligen hjälper det mot sjösjuka att ligga ner. Fem-sex personer låg på däcket med sina spypåsar krampaktigt i handen. De friska passagerarna satt helt oberörda och beundrade utsikten eller smaskade i sig chips, och ett gäng kineser skrattade högt och tog kort varje gång någon kräktes. Det rullade så hårt att man var tvungen att gå väldigt bredbent eller studsa fram över däck, men efter tre timmar kom vi in bland Langkawis öar och vattnet blev lite lugnare. När färjan lade till stapplade vi av och åt en stadig frukost på Starbucks innan vi tog en taxi för att hitta ett hotell där vi kunde sova natten innan båten skulle gå till Koh Lipe.

Havet ser alldeles platt ut men jag försäkrar att det är en optisk villa. Det var snarare buckligt.

Vanligen brukade vi kolla i Lonely Planet eller på WikiVoyage innan vi valde övernattning, och särskilt i början av resan blev det ofta vilda diskussioner om vilken typ av boende vi skulle välja. De yngsta ville bo så bekvämt som möjligt, de i mitten ville bo så billigt som möjligt och vi föräldrar ville att det skulle vara billigt, bekvämt och med internetuppkoppling och havsutsikt. Den här gången var vi för utmattade för att ens tänka på att tjafsa och valde bara första stället utefter vägen.

Det råkade vara bungalowhotellet Sandy Beach på Pinau Cenang, resans kanske sämsta hotell. Så här i efterhand är det lite roligt att ha varit med om det, men då, när vi just hade fått betala 190 ringgit (cirka 400 kronor) för tre små fuktiga heta mörka bungalows utan fönster, men med kackerlackor, sniglar och maskar i badrummet, trasiga lakan och buckliga, gungande golv, kändes det inte så kul. Men det låg i alla fall på stranden. Vi slängde av oss de svettiga kläderna och kastade oss i havet med en gång. Som riktiga svenskar låg vi sen i solen tills vi blev röda som kräftor fast vi hade smort in oss med solkräm överallt.

Rebecka ville flyga fallskärm efter en motorbåt, men både jag och Eric sa bestämt nej. Tydligen fick Eric solsting senare på dagen, för när jag kom ut efter en siesta i bungalowen var Rebecka högt uppe i luften, flygande mot solnedgången som en liten fluga. Hon var lyrisk när hon kom ner igen, och berättade inte förrän ganska långt senare att hon hade sett fallskärmsägaren inhandla en större mängd marijuana innan han började ägna sig åt kunderna.

Man vill inte se sin fjortonåring flyga iväg mot horisonten!

På kvällen åt vi trevlig middag på ett ställe på stranden med kulörta lyktor, ödlor, nattfjärilar och en lokal sång-trio. Trots det fick jag akut hemlängtan när det var dags att sova. Kanske var det sniglarna, kanske var det känslan av att ha dykt rakt ut i det okända på obestämd tid. Till dig som aldrig har haft hemlängtan kan jag säga att det är en förskräcklig sjuka. Man vill absolut inte vara på resa längre, man vill bara bort från det dumma landet med insekter och konstig mat (eller vad det nu är som är obekant) och hem till sin egen trygga säng, sina vänner och sina gamla kända rutiner. Man kan inte fatta att man någonsin ville resa ifrån sitt kära hem.

Till slut somnade jag ändå av pur utmattning fast klockan bara var halv elva, och hörde knappt rasslet av kackerlackornas nattliga bestyr i badrummet.