Hong Kong i sus och dus

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Varje morgon efter frukost satte Eric sig i hotellets lounge där man fick låna datorerna och dricka te gratis, och letade efter lediga rum på Asiatravel, Sinohotels och WikiVoyage. Varje dag gick vi en sväng på stan för att leta efter ett hotell. En kväll, när vi var ute hela familjen, fick jag syn på ett fint hotell som hette Victoria, och vi gick in i lobbyn. Det var en varm och hemtrevlig stämning och luktade gott av rökelse, och när vi frågade visade det sig att det fanns lediga rum. Men receptionisten gav oss en konstig blick, och när jag såg mig omkring fick jag syn på en hotellanställd som stod och väntade utanför hissarna med en liten hög med kondomer på en bricka. Vi insåg plötsligt att det var ett så kallat "love hotel"[3], så vi suckade och gick ut igen.

När jag kom till sjukhuset den 13 augusti sa de att Leo skulle skrivas ut nästa dag, samma dag vi måste checka ut igen. Som tur var hade Eric hittat ett nytt hotell, Central Park i Sheung Wan, där vi kunde bo två nätter.

Hong Kong-färger

Jag hade lyckats få ett privat rum för Leo på sjukhuset de sista två dygnen, så att han skulle slippa ligga tillsammans med de sju rosslande och döende gamla farbröderna. Han var blek men samlad när jag hämtade honom den 14. Först fick vi en genomgång med läkaren och mikrobiologen av alla prover de hade tagit. Det var bland annat HIV, tuberkulos, kolera, tyfus, japansk encefalit, denguefeber, levern, njurarna, malaria, körtelfeber, bakterier och sänka. Alla provsvar var inte klara, och de ville att han skulle komma tillbaka efter tre dagar för att ta några prover till.

Ingen chans att komma iväg till Tokyo den 15 alltså. Vi bokade till den 20 istället och höll tummarna.

Den 16 augusti flyttade vi en sista gång, till City Garden Hotel på North Point. Det var ett systerhotell till det fina hotellet vi bodde på tidigare så vi hade stora förhoppningar. Men City Garden drevs på ett mer kinesiskt vis, med mer kontroll, fler förbud och mindre gratis datortid. Till och med tebuffén var väldigt snål jämfört med det andra hotellet, plus att det satt tre kvinnliga hotellpersonal och rynkade ögonbrynen om man stoppade ner handen i burken med gratis salta kex och Mentos.

Nu när Leo var frisk tillbringade vi så mycket tid på stan som möjligt. Vi hittade massor av bra restauranger, caféer, marknader, bokhandlar och musikställen, bland annat jazzklubben Gecko Lounge där vi tillbringade två lyckliga kvällar.

Missa inte!

Vi blev experter på paraplyer – var man köper dem, var man glömmer dem och hur man manövrerar dem i folksamlingar (upp, ner, upp, luta bakåt en aning, ner).

Vi gick på konstgallerier och häpnade över all Mao-konst. Mao är för evigt inetsad i den kinesiska hjärnbarken. På vart och vartannat galleri hängde porträtt av Mao eller andra motiv som påminde om kulturrevolutionen. Ibland i en beundrande stil, ibland ironisk eller ångestfylld.
Jag försökte föreställa mig den svenska konstscenen på 2030-talet. Kommer man att kunna köpa tavlor med en blå Fredrik Reinfeldt, omringad av tio små lila Mikael Persbrandt med napp i munnen? Eller landskapsmålningar där tusen SSU:are klättrar upp på en kulle, mot en jättelik Göran Persson redo att sluka dem alla i sitt gap? Ungefär såna tavlor såg vi ofta, fast med Mao och Jackie Chan och tusen små rödgardister. Och skulpturer, knappar, klockor, figuriner, paraplyer och allt annat upptänkligt krimskrams med Mao, Buddha eller en blandning av båda.

Lyckan först blir riktigt stor, när man sitter på en stridsspets

Rebecka fyllde 15 år. Vi hade frågat om hon ville fira på rätt dag i Hong Kong, där det bara kunde bli ett ganska litet firande och kinesiska presenter, eller veckan därpå i Tokyo där hennes syster kunde vara med och fira, och där presenterna skulle vara mer underbara (hon hade önskat sig japanska modekläder). Likt katten Findus bestämde hon sig för att fira två gånger.

Alltså smet vi ut från hotellrummet på morgonen den 17 och kom sedan tillbaka in igen, sjungande och med en blåbärs-cheesecake med tre ljus i, samt några små presenter. På kvällen fick hon välja restaurang, och valde ett ställe på Staunton Street där crème bruléen[4] faktiskt var himmelsk. (Det var inte enda gången hon fick välja restaurang, men det var nog en av de två gånger hon fick välja utan att någon annan fick lägga sig i. Normalt sett föregicks alla våra restaurangbesök – drygt 400 stycken tror jag – av någon form av diskussion mellan alla inblandade.)


Nattlivet i Hong Kong är överväldigande, särskilt på Hong Kong-ön. Vare sig man vill äta asiatisk eller västerländsk mat finns det hur många restauranger som helst. Det finns också barer och klubbar med bra drag, helt i klass med vilken annan världsmetropol som helst. Det mesta cirkulerar kring området som kallas Mid-levels, som ligger en bit upp för sluttningen mot Victoria Peak, ett område med trånga snirklande gator. Kort sagt: den som vill roa sig i HK kan gå ut varje kväll i flera år och gå på nya ställen hela tiden.

Den nittonde augusti fick vi alla utom de sista två provsvaren. Leo hade varit feberfri sen han blev utskriven, och alla prov visade negativa (alltså friska) värden. Jag blev otroligt lättad. Leo sa bara "det visste jag hela tiden".


[3] Kärlekshotell, där folk tar in för att ha sex eftersom de inte kan vara ensamma någon annanstans.

[4] Crème brulée (franska: "bränd grädde") är en dessert där de viktigaste ingredienserna är socker, ägg, grädde, mjölk och vanilj. Serveras kall med ett tunt, karamelliserat lager av socker på ytan. Även känd som vaniljpudding med knäckig topping. Vi hade en crème brulée-tävling under hela resan, där vi jämförde crème bruléer i olika länder och på olika restauranger och rangordnade dem. Den vinnande puddingen åt vi i Santiago i Chile. På andra plats kom en crème brulée i Buenos Aires i Argentina, och den i Hong Kong kom på tredje plats.

Den stiliga klosetten i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong ...

... där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende!

Hong Kong: Storm och sjukhusbesök

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Ännu mer kaos väntade oss i Hong Kong när vi kom tillbaka den 8 augusti. För det första var det storm och oväder. Det ösregnade och på nyheterna varnade de för en tropisk storm med varningsgrad 8. För det andra hade vi inte riktigt insett att det var högsäsong och att alla hotell skulle vara fullbokade. Vi kunde bara få en natt på Stanford, hotellet där vi bott i juni. Vi hade tänkt stanna en knapp vecka den här gången, innan vi skulle vidare till Japan och äntligen få hälsa på Sanne. Men nu såg det ut att bli svårt med hotellrum, ända fram till avresan.

Nästa dag flyttade vi in på MingLe, ett pyttelitet designhotell tvärs över gatan. Det var ultramodernt och hade bland annat en 52-tums tv-skärm på väggen där man kunde koppla in datorn, och ett superhögtalarsystem med surroundljud. De hade rum för oss i två nätter.

Leo gick och la sig så fort vi hade burit in våra väskor. Jag trodde att han bara var trött och behövde sova ut – vi var alla trötta efter den senaste veckans resor – men efter några timmar visade det sig att han hade hög feber.

På morgonen den tionde hade han fortfarande feber. Jag kollade mina anteckningar och såg att det var femte gången på tre månader. Eric och jag tyckte båda att det var bäst att kolla hans värden, eftersom vi ändå var i Hong Kong där vi hade hört att vården hade en mycket hög standard, och där förhållandevis många pratar bra engelska. Vi slog upp adressen till ett sjukhus i Lonely Planet, och Eric och Leo gav sig av i taxi.

Några timmar senare ringde Eric och sa att Leo hade blivit inlagd på Queen Mary Hospital. När de kom fram till sjukhuset hade Leos feber gått upp ännu mer, och Hong Kong är inte ett ställe där man tar lättvindigt på feber, särskilt inte med tanke på SARS-epidemin några år tidigare. De ville ta alla möjliga prover och hade lagt honom på en akutavdelning. Jag blev förstås ganska förskräckt, sa att jag skulle komma genast och sprang ner på gatan för att få tag på en taxi. Efter en halvtimme i ösregnet kom äntligen en bil. Stormvarningarna gjorde inte att folk höll sig inne – de bara åkte mer taxi.

När jag kom till avdelningen hittade jag Eric bredvid Leos säng, längst bort vid fönstret i en öppen sal med åtta sängar. I de andra sju sängarna låg det gamla kinesiska farbröder. Leo såg väldigt medtagen ut, och mitt hjärta sjönk som en sten. En ung läkare, doktor Kathy Lau, kom fram till oss och förklarade att de ville ta flera prover innan de lät Leo komma hem igen. De ville inte ge honom vare sig penicillin eller febernedsättande, för att inte riskera att dölja några symptom.

Jag satt kvar tills det blev mörkt och Leo hade somnat. Det kändes inte bra att lämna honom på sjukhuset. Om vi hade varit hemma hade vi knappt höjt på ögonbrynen åt hans feber (vi hade troligen inte ens vetat om den eftersom han bodde och jobbade i Amsterdam innan vi åkte, och knappast ringde hem när han blev sjuk). Men man blir mer på sin vakt när man är långt hemifrån, och det är förstås större risk att en vanlig feber visar sig vara någon tropisk sjukdom när man är i tropikerna.

Nästa dag skulle vi flytta igen. Vi hade hittat ett hotell på Hong Kong-ön, nära sjukhuset. Det var visserligen dyrare än vi brukade bo, men det kändes skönt att inte behöva åka hela vägen från Kowloon och kanske riskera att fastna i någon biltunnel om vi skulle behöva ta oss till sjukhuset snabbt. Dessutom hade doktor Lau ringt på morgonen och sagt att Leo mådde lite bättre, men att de skulle behöva ta en massa prover och att det skulle ta minst en vecka.

När klockan var en minut i tolv och vi just skulle lämna Ming-Le-rummet för att checka ut började en röst i tv-högtalarna skrälla på högsta volym: "THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME TO LEAVE THE ROOM! THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME ..." och så vidare, samtidigt som en sång spelades i bakgrunden: "Thank you for staying at the Mi-i-ngle Place, the high-technological hote-e-el ...", samtidigt som telefonen i rummet började ringa som en besatt, och när vi lyfte luren var det samma automatiska röst och sång där. Mycket förbluffande alltihop, och en smula stressigt.

Dagarna som följde åkte jag buss till och från sjukhuset varje dag på gator som var nästan öde. Hong Kong var belägrat av stormar, med en tyfon på varje sida: den långsamma Pabuk och den våldsammare Sepat. När Pabuk satte kurs mot stan utfärdade stadens myndigheter högsta stormvarning, men i sista stund avvek den och ställde till med kaos i Guangdong istället. Sepat blev uppgraderad till supertyfon, och for iväg mot Taiwan med 240 km i timmen.

Det fick Ludwig att tänka om. Han hade planerat att resa till Tokyo via Taiwan, men han hade hört att Taiwans flygbolag China Airlines (de enda som flög mellan Hong Kong och Taipei) var notoriskt olycksdrabbade. Det, plus att Sepat var på krigsstigen, fick honom att lägga om sin planerade resrutt. Jag var väldigt glad att han inte genomförde resan när jag läste i South China Morning Post att just det planet han skulle rest med hade fattat eld och exploderat när det mellanlandade i Okinawa på väg hem från Taipei. Lyckligtvis klarade sig alla ombord på planet helskinnade, men ändå!

Regnet fortsatte att piska ner. Och med Leo på sjukhus visste vi ju inte ens när vi skulle kunna komma iväg till Japan. Vi hade telefon- och mailkontakt med Sanne, men jag längtade mycket efter att få träffa henne igen.

Kina, Wudang 2: Ett kinesiskt åskmoln

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 

The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, "finns inte" (eller "går inte", "kan inte", "vill inte", "det är slut", "stick och brinn" beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.

Kina, på andra sidan jorden

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

När jag var liten trodde jag att man kunde komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jorden. Jag skriver det utan att rodna; hela min generation trodde det. Det var våra föräldrars idé om ett lustigt skämt, att dilla i sina barn såna dumheter. Men Kina är verkligen på andra sidan jorden, om inte geografiskt så kulturellt. Kina kommer tvåa, efter Indien och strax före Japan, på min lista över länder där svenskar kommer att känna sig väldigt långt hemifrån. På gott och ont!

Sannerligen! Tror jag.

En av de första olikheterna man som svensk i Kina lägger märke till är bilkörningen. Den verkar vara helt intuitiv. Det finns säkert trafikregler – det finns iallafall skyltar, trafikpoliser och trafikvakter med visselpipor – men man ser inte så många som bryr sig om dem. Bilisterna kör på den sida om vägen som passar bäst för tillfället. Eftersom det är oerhört viktigt att komma först (bor man i ett land med 1,3 miljarder människor har man inte råd att släppa förbi någon i kön) så kör man alltid om bilen före, och bilarna till höger och vänster, om det så bara finns en millimeters marginal att komma igenom luckan. Back- och sidospeglarna använder man när man ska klippa näshåret eller sminka sig. Det är personen bakom som har ansvaret, och han eller hon använder tutan för att tala om att hon är där. Man tutar alltså så fort man ser någon snett framför sig, vare sig det är en annan bil, en traktor, en fotgängare eller en ko.

Småbarn får åka bakpå föräldrarnas cyklar, moppar och motorcyklar, och de har så gott som aldrig hjälm. Ibland står eller sitter de framför föräldrarna på styret eller fotsteget, och det kan vara flera ungar på samma hoj. Även bebisar får åka, gärna inklämda mellan föräldern som kör och föräldern bakpå. Sannes teori var att asiater kör så självsäkert just för att de har växt upp på en motorcykel.


Nästa uppenbara skillnad är hur man äter. Dels förstås att man använder pinnar och sked, men också bordsskicket. När ett kinesiskt sällskap lämnar bordet efter en lyckad måltid ligger det drivor av mat, servetter, benbitar och annat skräp både på bordet och på golvet runtomkring. Man behöver absolut inte skämmas här i Kina om man är en sån, som jag till exempel, som dräller när man äter – alla gör det.

Inget tjafs

När man beställer en rätt förutsätter den som tar upp beställningen att det ska räcka till alla runt bordet, och de ställer fram all mat mitt på bordet så att alla kan nå den och äta direkt från fatet eller lägga upp i sina egna små skålar. När vi kom hem till Sverige igen var det en av de saker som var svårast att vänja sig vid – vår snåla och självcentrerade ätkultur.

Mmm maten i Sichuan

Kineser dricker oftast grönt, svagt te till maten, och man får nästan alltid gratis te (med ständig påfyllning) utan att behöva be om det. Vatten på flaska brukar finnas, åtminstone i storstäderna.
Tomat anses vara en frukt och förekommer i fruktsallader eller till glass. Beställer man sweet tomatoes får man en tallrik skivade tomater med ett halvt kilo socker ovanpå.
Salt och peppar till maten är sällsynt. Men oftast behövs det inte – den mesta kinesiska maten är god ändå. Och nyttig!

Kina, Wuhan: Believe the Sun Hair point

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.

Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.

Ett vakande öga

Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.

När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:

– Are you Tiger?

Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:

– No, I am Pig.

När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.


Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!


Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.

Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!

– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!

Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.

På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.

Torkstreck med utsikt

Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.


Från resebloggen den 5 augusti:

– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.

– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.

– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?

Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.

– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!

– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.