Singapore (963 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: dollar)
Hela den dagen kändes obekväm, varm och strulig. Vi hade planerat att gå iväg klockan sex för att äta middag. Vi hade inte bestämt någon speciell restaurang, men vi hade hört att det fanns många att välja på i Clarke Quay. När klockan var sex var fortfarande inte alla klara – någon hade inte bytt om, jag hittade inte min plånbok och så vidare medan de som redan hade varit klara halv sex nu var väldigt otåliga.
Vi kom inte till Clarke Quay förrän vid halv åtta, och då var alla hungriga. Det visade sig finnas hur många matställen som helt längs kajen, och nu kom nästa problem: att samsas om vilket vi skulle välja. Tjejerna ville ha hamburgare, det ville inte vi andra. Eric ville äta skaldjur, det ville ingen annan. Det ena stället verkade vara för dyrt, det andra för fullsatt, det tredje för tråkigt ... Så där höll vi på en halvtimme innan vi helt utmattade sjönk ner på ett italienskt ställe. När någon av tjejerna sen fällde en dyster anmärkning om matsedeln brast det för Leo, som hade fått mer än nog av gnäll och negativa kommentarer och inte kunde hålla sig från att fräsa till. Stämningen blev alltmer upprörd, alla ville tycka nånting, gräla eller medla. Rösterna höjdes, två började gråta och snart hade vi ett förskräckligt familjegräl, ett av de värsta vi någonsin haft, tusen mil hemifrån.
Plötsligt reste sig Rebecka och sprang iväg från restaurangen, bort i mörkret. Jag reste mig också genast och sprang iväg efter henne, men hon var uppslukad av myllret av människor. Jag var egentligen mer arg än rädd, eftersom jag var övertygad om att hon bara stod och var envis någonstans i närheten, men hon svarade inte i mobilen heller och det kändes alltmer obehagligt. Sanne kom springande för att hjälpa till, vi sprang gata upp och gata ner mellan restauranger och människor. Till slut såg vi henne under en lyktstolpe, hon hade sett oss komma på långt håll men inte haft mobilen med sig.
Vi tre tog en taxi hem och beställde mat av room service. Sen satt vi i den stora sängen och pratade om vad som hade hänt. Jag hade hunnit tänka både att jag ville åka hem, att det aldrig skulle fungera att resa tillsammans och att det måste finnas ett sätt att lösa konflikter utan att alla ska bli ledsna.
Det kanske finns familjer där man aldrig grälar, eller där man löser alla problem i sansad ton. Jag vet att det finns många familjer där det är underförstått att man inte får bråka med varandra, så att alla motsättningar tystas ner eller sopas under mattan. Så är inte vi. Några av oss har ett hett temperament, några har kort stubin, några har nära till tårar, ett par blir tysta som musslor när de är ledsna eller arga. Men alla har starka viljor, starka känslor och lätt för att argumentera. Nu skulle vi tränga ihop alla de här temperamenten i en sardinburk i kanske ett år. Det måste helt enkelt gå, annars skulle vi få avbryta resan.
När de manliga familjemedlemmarna kom hem ett par timmar senare, till synes mätta och belåtna, sa jag att jag ville ha ett familjemöte. Det har vi inte så ofta, men nu kände jag att det inte kunde vänta en enda sekund.
- Jag tror inte att vi kommer att klara det här om vi inte har några regler, sa jag. - Eller principer, eller vad man ska kalla det. Därför tänker jag föreslå några viktiga saker att tänka på och komma ihåg, särskilt i jobbiga situationer. Det första är att ALLTID tro varandra om det bästa. Det är ingen i den här familjen som är dum, eller hopplös, eller som vill förstöra eller ställa till med problem.
- Den andra regeln hänger ihop med den första, och det är att inte säga "du gör alltid" eller "du är aldrig" och liknande. Det är alltid onödigt och det gör aldrig nånting bättre.
Så långt hann jag innan jag blev avbruten av alla och diskussionen var i full gång. Men vi var ändå hyfsat överens. Leo tyckte att vi måste försöka ha större marginaler och inte ta allting så personligt, att man måste kunna ta kritik utan att bli arg. Det är väldigt svårt, men alla lovade att försöka.
Till slut kändes det som om vi var samstämda, och framför allt helt utmattade. Vi gick och la oss, och somnade med en gång.
Nästa morgon hann vi inte ha någon frukostkonflikt för vi hade bråttom till tågstationen, vi skulle ta tåget till Kuala Lumpur i Malaysia. Taxichauffören som körde oss till stationen var en skojfrisk kines som berättade hemska historier om Kuala Lumpur ("They see you foreigner, they chop the prizes – and the head! Not secure like in Singapore!") och skrattade så han hoppade åt att vi var från det iskalla Sverige.
Alla var lugna och glada, och såg fram mot nästa äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar