Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.

ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.

hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.

hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.

hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.

Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.

Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

En skön röra i Den doftande hamnen

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Dagen innan vi skulle resa från Japan fick vi ett mycket oroande besked på mail från Leo. Han hade blivit sjuk på tåget till Tibet. Först trodde han att det berodde på höjdskillnaden. Lhasa ligger cirka 3700 meter över havet, luften är alltså mycket tunn där, och om man färdas upp dit för snabbt kan man få känningar av höjdsjuka. De moderna tågen har till och med syrgas i luften i vagnarna för att inte passagerarna ska få syrebrist.
Men han blev allt sjukare, och när han kom fram till Lhasa var han i sämre skick än han var när han blev inlagd på Queen Marys en månad tidigare. Jag svarade genast på mailet och försökte ringa, men fick inget svar.

Vi reste i alla fall till Hong Kong och ringde därifrån igen nästa dag. Då svarade han i telefon, men verkade väldigt dålig. Han hade försökt hitta ett sjukhus i Lhasa, och vacklat omkring med över 40 graders feber i hettan. Ingen på något av de tre sjukhusen pratade engelska. På ett ställe låg det människor på britsar med svärmar av flugor surrande runt sig. Till slut hade han fått ge upp och gå tillbaka till vandrarhemmet, som var litet och mycket enkelt. Enligt de anställda på vandrarhemmet fanns det en enda läkare i Lhasa som talade engelska, och hon var anställd på ett av de stora hotellen. Jag ringde genast dit och bokade ett rum åt Leo där, och bad dem hämta honom med taxi.
Läkaren tittade på Leo i fem sekunder och skrev sedan ut penicillin och febernedsättande åt honom. Efter några dagar gick febern ner, och han började känna sig mycket bättre.

Redan när det första mailet kom började jag fundera på om vi verkligen skulle åka till Tibet. Om Leo blev sämre kanske han borde komma tillbaka till Hong Kong istället. Han själv tyckte att det var nonsens, och jag var tveksam, men sen hände det flera saker som fick oss att ändra resplanerna igen.

För det första upptäckte vi att det var nästan hopplöst att ta sig till Tibet och Lhasa med tåg, på det sätt som vi tänkt oss. Man måste ha ett inresetillstånd till Tibet som man bara kunde få genom en resebyrå. Turister fick överhuvudtaget inte köpa tågbiljetter till Tibet från Hong Kong. Vi måste alltså först resa till Guangzhou i Kina, och vara beredda på att vänta där tills vi hade fått alla biljetter och tillstånd. Det var enorm efterfrågan på tågbiljetterna som släpptes 5-10 dagar i förväg och brukade ta slut i ett nafs. Dessutom fick man inte köpa biljetterna utan att visa upp inresetillståndet.
Leo hade visserligen rest utan inresetillstånd, och ingen hade frågat honom om det en enda gång. Men vi visste inte om vi skulle våga chansa. Alla hotell, resebyråer och webbsidor som vi konsulterade var helt eniga om att det skulle vara omöjligt att åka utan. Och tanken på att åka till Guangzhou och bli sittande där i en vecka och sen inte få åka, eller ännu värre – att bli avkastade från tåget mitt på den kinesiska stäppen – var inte särskilt lockande.
Vi la ner många timmar på ringa och åka runt till olika resebyråer och lägga pussel med alla olika svar vi fick, men blev inte mycket klokare.

För det andra läste vi i tidningarna att det hade brutit ut nya oroligheter i Nepal. Maoistgerillan kastade bomber på regeringssoldaterna, och svenska UD avrådde från att resa dit. Vi hade ju tänkt nå Indien landvägen över Himalaya, och Nepal är den enda vägen ut ur Tibet om man inte ska åka tillbaka genom Kina.

För det tredje fick jag ett mail från doktor Kathy Lau, läkaren som behandlade Leo på Queen Marys i Hong Kong. Hon skrev att de sista provsvaren också hade visat negativt, och undrade om han fortfarande var feberfri. När jag svarade att han hade blivit sjuk igen skrev hon att vi absolut borde se till att Leo gjorde en ultraljudsundersökning av sina njurar så snart han kände sig lite bättre. Det verkade inte finnas något vettigt sätt att göra en sån undersökning i Lhasa. Jag meddelade Leo vad doktorn hade ordinerat, men han var minst sagt skeptisk. I hans ålder vill man ju inte gärna tänka på sin dödlighet.

Det var i alla fall skönt att vara i Hong Kong (vars namn betyder "den doftande hamnen") igen. Nu när vi var tillbaka för tredje gången kändes som att komma hem. Vi hittade överallt, det mesta som vi behövde fanns och var begripligt, alla sorters människor sprang runt i en skön röra.

Hong Kong har visserligen varit en del av Kina, och kommer att bli det igen 2047. Men det är inte riktigt Kina ännu, och det är rätt avslappnande. Den historiska bakgrunden är att området var kinesiskt i flera tusen år, men britterna ockuperade Hong Kong-ön under det första opiumkriget och tvingade Kina att ge upp först Hong Kong-ön och sedan Kowloon under senare mitten av 1800-talet. 1898 la britterna under sig även de så kallade New Territories, fast nu som ett arrende i 99 år. Sen kom andra världskriget och då blev Hong Kong ockuperat av Japan, men efter 1945 blev området brittiskt igen.

När slutet för britternas arrende av New Territories började närma sig kom Kina och Storbritannien överens om att hela Hong Kong skulle överlåtas till Kina 1997, som en så kallad "Särskild administrativ region" (SAR). Avtalet fick devisen "Ett land – två system" och innebar att Hong Kong skulle få ett stort mått av självstyre och rätten att behålla sitt kapitalistiska system, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Det har funkat någorlunda bra, med en del bråk om vem som ska ha sista ordet när det gäller hur lagarna ska tolkas.

Hong Kong är en enormt stor stad, Kinas fjärde största, med över sju miljoner invånare. Befolkningen har till 94% kinesisk härkomst. De återstående sex procenten består av icke-etniska kineser, indier, pakistanier, nepaleser, vietnameser, européer, amerikaner, australier, kanadensare, japaner, koreaner och 300 000 hemhjälper från Indonesien och Filippinerna. Högst 150 fastlandskineser per dag får uppehållstillstånd, och bara om de har släktband till Hong Kong. Fastlandskineserna kan inte ens åka in till Hong Kong utan tillstånd.

Befolkningen växer förhållandevis långsamt, och mest på grund av invandring. Födseltalen är bland de lägsta i världen, cirka 0,94 barn per kvinna trots att regeringen aktivt uppmanar familjer att skaffa många barn, i motsats till den kinesiska ettbarnspolitiken. Det största officiella språket är kantonesiska (som kan sägas vara en kinesisk dialekt), men engelska är också ett officiellt språk som talas hyfsat av nästan hälften av invånarna. Många skyltar i Hong Kong är på både engelska och kantonesiska. Det råder total religionsfrihet: de allra flesta praktiserar en blandning av buddhism, konfucianism och taoism, men det finns också kyrkor och tempel för kristna, sikher, muslimer, hinduer och Falun Gong-anhängare, bland annat.

En skön röra, som sagt!

När vi skulle hitta hotellrum den här gången var det lite lättare, vilket var tur eftersom vi var lika oförberedda på en förlängd vistelse som sist. Vi behövde bara byta hotell två gånger, och den sista veckan bodde vi på Pacific Towers igen. Tack vare Erics skicklighet som förhandlare fick vi super-rabatt på priset igen och kunde utnyttja deras lounge, med gratis fika, datorer och wifi.

13 är inte ett olyckstal i Kina. Men gissa vilket som är?

Sanne kom och hälsade på ett par dagar för att förnya sitt visum. Som turist får man nämligen bara vara i Japan i tre månader, och det är inte alla skolor eller kurser som ger studentvisum. Det gör att många fuskar och förnyar sitt visum genom att åka ur landet ett par dagar och återvända. De flesta åker till Korea bara över dagen, men myndigheterna har fått upp ögonen för detta och det händer att såna resenärer (både till Korea och Hong Kong) blir tagna åt sidan och utfrågade. Sanne hade ju en god anledning att åka till Hong Kong eftersom vi var där, och slog alltså två flugor i en smäll.

Familjeliv i Kyoto och Tokyo, på gott och ont

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)


Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.

Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.

Shrimogamo-templet

Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.

Taxi med virkade antimakasser

Cykellapplisor i Kyoto

En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.

Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.

Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.

Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.


Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.

Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.

Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.

Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.

Sumobrottning

Ryōgoku Kokugikan

mmm mjukglass

Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland.

Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.

En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.

Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.


[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.

Förord

Det här är inte en roman, och inte reseguide. Det är en reseskildring: en berättelse om en jorden-runt-resa och själen-runt-resa som vår familj gjorde 2007, och vi hoppas att den kan inspirera dig som fortfarande går och drömmer om att ge dig ut i det okända. För ibland går man och tänker på nånting i många år, och det man drömmer om kanske verkar helt ouppnåeligt. Men ibland får man en chans, allting pekar åt samma håll, och då gäller det att våga! Och komma ihåg att det alltid är mest skakigt innan man har bestämt sig.

Vår familj på sex personer – två föräldrar och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år – hade en dröm om att resa jorden runt. Vilket är svårt när man är många och inte har pengar på banken. Men så en dag pekade allting åt samma håll. Vi fick plötsligt chansen, och tog den. Istället för att vara förnuftiga och investera de pengar vi fick klokt och långsiktigt reste vi iväg tillsammans. Vi besökte tre kontinenter, 25 länder och 88 städer, och pengarna räckte för att resa i drygt tio månader. Det var det galnaste, roligaste och mest frustrerande vi någonsin gjort, och jag ångrar det inte för en enda sekund. Det var en resa som förändrade oss som individer och som familj, och som vi aldrig kommer att glömma.

Nu gör vi resan igen, tillsammans med dig! Packa svalt, och glöm inte myggmedel och skor med bra sula. Listor på reseapotek, favoritplatser och specialtips finns i slutet av boken. Kom nu!

Vår resväg (klicka för större karta)

PS Klicka på "Senaste inlägg" här nedanför för att komma till nästa del av resan

Travelling Family Cir-cus

Ett inlägg från WorldTrek-bloggen, där vi skrev under resan:

Nu har vi snart varit ute en månad, och det har varit den mest intensiva månaden på länge, kanske i hela våra liv. Vi har varit i fem olika länder och fått otroligt mycket nya intryck, och fått vänja oss vid ett helt annat klimat och andra levnadsförhållanden. Vi har också sakta fått vänja oss vid tanken på att det faktiskt inte är någon vanlig semesterresa vi gör, att vi inte snart ska åka hem igen.

Innan vi reste var det många som lyckönskade oss och tyckte att vi var modiga. Varje gång tänkte jag att det säkert skulle bli tufft, men inte på grund av malaria eller jordbävningar eller pirater, utan för att det blir väldigt intensivt när man reser tillsammans. Det vet nog alla som har rest med en eller flera kompisar! Hur bra vänner man än är kan man ändå gå varandra på nerverna. Och även om man är en familj och vana att bo tillsammans blir det stor skillnad mot att bo ihop hemma. Man tvingas att vara så nära inpå varandra hela tiden. När man är arg eller ledsen finns det inget eget rum att gå in i. Man kan inte bara storma iväg, hur förbannad man än är, när man är på en okänd plats - då måste alla andra i familjen springa efter, för att vi inte får tappa bort varandra.

En annan utmaning är att alla måste anpassa sig och kompromissa mycket, och göra det de andra vill även om man själv skulle föredra att hålla ett helt annat tempo eller göra andra saker.

Nu börjar vi visserligen känna oss tillräckligt resvana för att kunna dela upp oss då och då, men ofta -vill- alla göra samma sak tillsammans och då får vi acceptera att vi blir en egen liten turistgrupp, en cirkuskaravan. (Vi får ofta frågan "You're sick people?" men det är bara för att folket här inte uttalar s i slutet av ord, så vi svarar bara vänligt "Yes, we are six people".)

Ovanor som man kan tolerera i vanliga fall kan bli extra irriterande när man måste vara inpå varandra hela tiden och det märks särskilt när alla är trötta och varma (= ganska ofta här i tropikens 30-40-graders värme!). Det är lite som att stoppa in sex temperamentsfulla astronauter i en rymdkapsel - det blir väldigt hett, trångt och intensivt ibland.

Men samtidigt händer det mycket positiva saker. Vi har redan rensat luften kring några svåra och känsliga saker - visserligen på et stormigt vis, men jag tycker ändå att vi har fått större förståelse för varandras tankar och ståndpunkter. På det hela taget har vi blivit öppnare och lite tydligare mot varandra (för det mesta ;).

Vi har förstås också väldigt kul mellan varven! Det märks att alla blir mer resvana för varje dag: mer avkopplade och en aning klokare. Jag är övertygad om att vi kommer att vara mer sammansvetsade när vi kommer tillbaka (om gud vill och skorna håller, peppar peppar etc.) och att vi kommer att ha lärt oss massor. Inte bara om världen, utan om att vara människa och del av en familj.

Dear Lonely Planet,

Wuhan, July 30, 2007

Dear Lonely Planet,

Our family is really thankful for all the very useful information and sound advice in your books. Sometimes we just float right through the cities on our journey, surfing upon your books like on a shrimp sandwich (as we Swedes say sometimes)! I have thought many times that we'd be quite lost without them.

However, there are some things I would like you to consider. For example: your maps are (not always, but sometimes) very difficult to read. I should ask someone else to draw the maps. And be much more fastidious in checking that the maps really correspond with the information in the text.

And the Spring International Travel Service on Tibet Road in Shanghai does not sell international tickets - you have to go to the (excellent) Spring International office in 1558 Dingxi Rd if you want flights to Korea, for example.

And the Top Travel agency in Seoul moved to Jongno last Christmas. It can be reached by taking the subway (line 1) to Jonggak, leaving by exit 8. (If you have ever tried to find an address in Seoul on a very hot an humid day you will understand why we felt we wanted a serious talk with your Korea editor that day.)

And the Daoxiangyuan bakery on Shengping Jie in Tai'an does not sell fresh, chunky, chilled sandwiches (tuna, chicken, bacon, ham). Bread and cakes yes, sandwiches no. You really had us fooled there!

Baguo Buyi Fengweijulou in Chengdu is now a Japanese restaurant.

City Hotel Xi'an in Xi'an should not be a favourite! The breakfast is very saddening, and the staff most uncooperative.

There are no buses after 7:30 pm to Shaolin from Zhengzhou. A taxi to Dengfeng costs 560 yuan (on meter) + 25 yuan (motorway toll).

That was all for now!

Kind regards,
the Toss-Finnsiö family from Sweden, on tour around the world for a year


(Ovanstående var ett mail jag aldrig skickade eftersom jag inte lyckades hitta någon kontaktadress till Lonely Planet. Men det säger ganska mycket om hur beroende vi var av deras reseguider, och hur frustrerande det var när informationen inte stämde.)

”Vi bloggade oss runt hela jorden”

Det var alltid blandade känslor när telefonen ringde från okänt nummer. Skulle man svara och få betala dyrt på telefonräkningen, bara för att upptäcka att det var nån som ville sälja elavtal? Men den här gången var det en journalist från Aftonbladet Resa, som ville intervjua oss. Det blev en ganska bra artikel.

suddig familj på resa

Familjen Toss skippade vykorten och skrev resedagbok på nätet

Glöm vykort. I dag finns resehälsningen på nätet.
Familjen Toss reste jorden runt – och delade med sig av sina upplevelser till hela världen.
– Bloggen var ett otroligt bra sätt att kommunicera genom, säger Anna Toss.

Hon har nyss landat efter sitt livs resa, jorden runt på tio månader med hela familjen.
Under hela resan har man kunnat följa med på deras väg genom Kambodja, Laos, Kina, Australien, Argentina, Kuba ...
För Anna Toss var det nämligen självklart att packa ner den bärbara datorn i resväskan.
– Det finns massor av skäl. Jag är en skrivande person och är jag med om roliga saker vill jag skriva om det. Det är jättedyrt att ringa och vykort kommer fram om hundra år. För tonåringarna är det ett självklart sätt att kommunicera.
– Dessutom har det varit ett jättebra sätt för oss själva att komma ihåg allt. Så här i efterhand inser man att det hade varit omöjligt att minnas det som hände i början av resan.
På familjens blogg kan man läsa om förberedelserna inför deras långa resa, galna tuk tuk-resor i Bangkok, sömnlösa flygplansnätter, känslan av att vara på väg hem efter tio månader i frivillig exil – och svårigheterna med att blogga i Asien.
– I Kina och Vietnam var bloggprogrammet som jag använder blockerat. Det var inget jag hade räknat med, men jag blev inte heller jättechockad. I många andra länder var uppkopplingen mycket långsammare än vad man är van vid hemifrån. Det är frustrerande när det händer roliga saker som man vill berätta om.
Men internetuppkopplingen var inte det största problemet.
– Det var faktiskt att få tid att hinna skriva, när det hände så mycket roligt hela tiden. Men det var förstås ett trevligt problem.
Förutom alla texter har familjen också lagt ut över 6 000 bilder från resan.
 Har bloggen ersatt det traditionella fotoalbumet?
– Du menar med pappersbilder? Har folk det nu för tiden? Nej, det enda fotoalbum vi kommer ha är det som finns på nätet.
Vad har du för tips till andra som vill blogga från resan?
– Ha inte för höga ambitioner, det viktigaste är ju att ha semester. Använd resedagboken.se om du inte vill starta en egen blogg och flickr.com för att lägga upp bilder.

Varför heter boken Vilken lång och konstig resa?

När vi hade varit ute i sex månader kom vi till Ladakh, i den indiska delstaten Jammu-Kashmir, norr om Himalaya. I ett skyltfönster i den lilla staden Leh fick jag syn på en t-shirt i ett skyltfönster. Den hade det här trycket på framsidan:

"WHAT A LONG STRANGE TRIP IT'S BEEN"

Jag kände att jag aldrig hade hållit med en t-shirt så mycket i hela mitt liv.

Boken är klar!

Vi bloggade under hela resan, och när vi kom hem blev bloggen en bok.

Det var den korta versionen!

Så här var det egentligen: vi försökte blogga under hela resan. Dels för att släkt och vänner skulle ha lite koll på var vi var och vad vi höll på med. Dels för att ha en dagbok för oss själva, för att komma ihåg allt roligt som hände efteråt. Men det var inte alltid så lätt! Många gånger var vi på varma, fuktiga platser utan internet. Ibland var vi för trötta för att orka skriva, ibland slogs vi om datorn och ibland hann vi helt enkelt inte blogga för det hände så mycket hela tiden.

Men det blev ändå 217 inlägg på bloggen som fick heta Familj på väg / Family on tour, och som först låg på worldtrek.se och senare på http://familjpavag.blogspot.se/.

Sen kom vi hem, och ett år senare började jag skriva en bok, med bloggen som underlag. Mycket i boken är sånt som inte fanns med i bloggen – det var ju en helt annan sak att sitta och skriva i lugn och ro hemma.

Och nu är den klar. Ladda ner och läs när du vill!

Om resan

Vår resa runt jordklotet tog 309 dagar, alltså tio månader. Vi reste från Stockholm till Singapore och vidare till Malaysia, Thailand, Kambodja, Laos, Vietnam, Hong Kong, Kina, Sydkorea, Japan, Indien, Bali, Australien, Fiji, Samoa, Nya Zeeland, Chile, Argentina, Brasilien, Colombia, Bolivia, Peru och Kuba. Vi gjorde också korta stopp i Panama, på Bahamas och i Spanien, men dem har vi inte räknat med här.

Resrutten. Röda = tillsammans, lila = enskilda. Klicka för större bild!

Vi var inte i Afrika, Nordamerika, Mellanöstern, norra Asien, Arktis eller Antarktis. Det får bli nästa resa!