Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.

ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.

hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.

hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.

hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.

Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.

Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

En skön röra i Den doftande hamnen

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Dagen innan vi skulle resa från Japan fick vi ett mycket oroande besked på mail från Leo. Han hade blivit sjuk på tåget till Tibet. Först trodde han att det berodde på höjdskillnaden. Lhasa ligger cirka 3700 meter över havet, luften är alltså mycket tunn där, och om man färdas upp dit för snabbt kan man få känningar av höjdsjuka. De moderna tågen har till och med syrgas i luften i vagnarna för att inte passagerarna ska få syrebrist.
Men han blev allt sjukare, och när han kom fram till Lhasa var han i sämre skick än han var när han blev inlagd på Queen Marys en månad tidigare. Jag svarade genast på mailet och försökte ringa, men fick inget svar.

Vi reste i alla fall till Hong Kong och ringde därifrån igen nästa dag. Då svarade han i telefon, men verkade väldigt dålig. Han hade försökt hitta ett sjukhus i Lhasa, och vacklat omkring med över 40 graders feber i hettan. Ingen på något av de tre sjukhusen pratade engelska. På ett ställe låg det människor på britsar med svärmar av flugor surrande runt sig. Till slut hade han fått ge upp och gå tillbaka till vandrarhemmet, som var litet och mycket enkelt. Enligt de anställda på vandrarhemmet fanns det en enda läkare i Lhasa som talade engelska, och hon var anställd på ett av de stora hotellen. Jag ringde genast dit och bokade ett rum åt Leo där, och bad dem hämta honom med taxi.
Läkaren tittade på Leo i fem sekunder och skrev sedan ut penicillin och febernedsättande åt honom. Efter några dagar gick febern ner, och han började känna sig mycket bättre.

Redan när det första mailet kom började jag fundera på om vi verkligen skulle åka till Tibet. Om Leo blev sämre kanske han borde komma tillbaka till Hong Kong istället. Han själv tyckte att det var nonsens, och jag var tveksam, men sen hände det flera saker som fick oss att ändra resplanerna igen.

För det första upptäckte vi att det var nästan hopplöst att ta sig till Tibet och Lhasa med tåg, på det sätt som vi tänkt oss. Man måste ha ett inresetillstånd till Tibet som man bara kunde få genom en resebyrå. Turister fick överhuvudtaget inte köpa tågbiljetter till Tibet från Hong Kong. Vi måste alltså först resa till Guangzhou i Kina, och vara beredda på att vänta där tills vi hade fått alla biljetter och tillstånd. Det var enorm efterfrågan på tågbiljetterna som släpptes 5-10 dagar i förväg och brukade ta slut i ett nafs. Dessutom fick man inte köpa biljetterna utan att visa upp inresetillståndet.
Leo hade visserligen rest utan inresetillstånd, och ingen hade frågat honom om det en enda gång. Men vi visste inte om vi skulle våga chansa. Alla hotell, resebyråer och webbsidor som vi konsulterade var helt eniga om att det skulle vara omöjligt att åka utan. Och tanken på att åka till Guangzhou och bli sittande där i en vecka och sen inte få åka, eller ännu värre – att bli avkastade från tåget mitt på den kinesiska stäppen – var inte särskilt lockande.
Vi la ner många timmar på ringa och åka runt till olika resebyråer och lägga pussel med alla olika svar vi fick, men blev inte mycket klokare.

För det andra läste vi i tidningarna att det hade brutit ut nya oroligheter i Nepal. Maoistgerillan kastade bomber på regeringssoldaterna, och svenska UD avrådde från att resa dit. Vi hade ju tänkt nå Indien landvägen över Himalaya, och Nepal är den enda vägen ut ur Tibet om man inte ska åka tillbaka genom Kina.

För det tredje fick jag ett mail från doktor Kathy Lau, läkaren som behandlade Leo på Queen Marys i Hong Kong. Hon skrev att de sista provsvaren också hade visat negativt, och undrade om han fortfarande var feberfri. När jag svarade att han hade blivit sjuk igen skrev hon att vi absolut borde se till att Leo gjorde en ultraljudsundersökning av sina njurar så snart han kände sig lite bättre. Det verkade inte finnas något vettigt sätt att göra en sån undersökning i Lhasa. Jag meddelade Leo vad doktorn hade ordinerat, men han var minst sagt skeptisk. I hans ålder vill man ju inte gärna tänka på sin dödlighet.

Det var i alla fall skönt att vara i Hong Kong (vars namn betyder "den doftande hamnen") igen. Nu när vi var tillbaka för tredje gången kändes som att komma hem. Vi hittade överallt, det mesta som vi behövde fanns och var begripligt, alla sorters människor sprang runt i en skön röra.

Hong Kong har visserligen varit en del av Kina, och kommer att bli det igen 2047. Men det är inte riktigt Kina ännu, och det är rätt avslappnande. Den historiska bakgrunden är att området var kinesiskt i flera tusen år, men britterna ockuperade Hong Kong-ön under det första opiumkriget och tvingade Kina att ge upp först Hong Kong-ön och sedan Kowloon under senare mitten av 1800-talet. 1898 la britterna under sig även de så kallade New Territories, fast nu som ett arrende i 99 år. Sen kom andra världskriget och då blev Hong Kong ockuperat av Japan, men efter 1945 blev området brittiskt igen.

När slutet för britternas arrende av New Territories började närma sig kom Kina och Storbritannien överens om att hela Hong Kong skulle överlåtas till Kina 1997, som en så kallad "Särskild administrativ region" (SAR). Avtalet fick devisen "Ett land – två system" och innebar att Hong Kong skulle få ett stort mått av självstyre och rätten att behålla sitt kapitalistiska system, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Det har funkat någorlunda bra, med en del bråk om vem som ska ha sista ordet när det gäller hur lagarna ska tolkas.

Hong Kong är en enormt stor stad, Kinas fjärde största, med över sju miljoner invånare. Befolkningen har till 94% kinesisk härkomst. De återstående sex procenten består av icke-etniska kineser, indier, pakistanier, nepaleser, vietnameser, européer, amerikaner, australier, kanadensare, japaner, koreaner och 300 000 hemhjälper från Indonesien och Filippinerna. Högst 150 fastlandskineser per dag får uppehållstillstånd, och bara om de har släktband till Hong Kong. Fastlandskineserna kan inte ens åka in till Hong Kong utan tillstånd.

Befolkningen växer förhållandevis långsamt, och mest på grund av invandring. Födseltalen är bland de lägsta i världen, cirka 0,94 barn per kvinna trots att regeringen aktivt uppmanar familjer att skaffa många barn, i motsats till den kinesiska ettbarnspolitiken. Det största officiella språket är kantonesiska (som kan sägas vara en kinesisk dialekt), men engelska är också ett officiellt språk som talas hyfsat av nästan hälften av invånarna. Många skyltar i Hong Kong är på både engelska och kantonesiska. Det råder total religionsfrihet: de allra flesta praktiserar en blandning av buddhism, konfucianism och taoism, men det finns också kyrkor och tempel för kristna, sikher, muslimer, hinduer och Falun Gong-anhängare, bland annat.

En skön röra, som sagt!

När vi skulle hitta hotellrum den här gången var det lite lättare, vilket var tur eftersom vi var lika oförberedda på en förlängd vistelse som sist. Vi behövde bara byta hotell två gånger, och den sista veckan bodde vi på Pacific Towers igen. Tack vare Erics skicklighet som förhandlare fick vi super-rabatt på priset igen och kunde utnyttja deras lounge, med gratis fika, datorer och wifi.

13 är inte ett olyckstal i Kina. Men gissa vilket som är?

Sanne kom och hälsade på ett par dagar för att förnya sitt visum. Som turist får man nämligen bara vara i Japan i tre månader, och det är inte alla skolor eller kurser som ger studentvisum. Det gör att många fuskar och förnyar sitt visum genom att åka ur landet ett par dagar och återvända. De flesta åker till Korea bara över dagen, men myndigheterna har fått upp ögonen för detta och det händer att såna resenärer (både till Korea och Hong Kong) blir tagna åt sidan och utfrågade. Sanne hade ju en god anledning att åka till Hong Kong eftersom vi var där, och slog alltså två flugor i en smäll.

Kina, på andra sidan jorden

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

När jag var liten trodde jag att man kunde komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jorden. Jag skriver det utan att rodna; hela min generation trodde det. Det var våra föräldrars idé om ett lustigt skämt, att dilla i sina barn såna dumheter. Men Kina är verkligen på andra sidan jorden, om inte geografiskt så kulturellt. Kina kommer tvåa, efter Indien och strax före Japan, på min lista över länder där svenskar kommer att känna sig väldigt långt hemifrån. På gott och ont!

Sannerligen! Tror jag.

En av de första olikheterna man som svensk i Kina lägger märke till är bilkörningen. Den verkar vara helt intuitiv. Det finns säkert trafikregler – det finns iallafall skyltar, trafikpoliser och trafikvakter med visselpipor – men man ser inte så många som bryr sig om dem. Bilisterna kör på den sida om vägen som passar bäst för tillfället. Eftersom det är oerhört viktigt att komma först (bor man i ett land med 1,3 miljarder människor har man inte råd att släppa förbi någon i kön) så kör man alltid om bilen före, och bilarna till höger och vänster, om det så bara finns en millimeters marginal att komma igenom luckan. Back- och sidospeglarna använder man när man ska klippa näshåret eller sminka sig. Det är personen bakom som har ansvaret, och han eller hon använder tutan för att tala om att hon är där. Man tutar alltså så fort man ser någon snett framför sig, vare sig det är en annan bil, en traktor, en fotgängare eller en ko.

Småbarn får åka bakpå föräldrarnas cyklar, moppar och motorcyklar, och de har så gott som aldrig hjälm. Ibland står eller sitter de framför föräldrarna på styret eller fotsteget, och det kan vara flera ungar på samma hoj. Även bebisar får åka, gärna inklämda mellan föräldern som kör och föräldern bakpå. Sannes teori var att asiater kör så självsäkert just för att de har växt upp på en motorcykel.


Nästa uppenbara skillnad är hur man äter. Dels förstås att man använder pinnar och sked, men också bordsskicket. När ett kinesiskt sällskap lämnar bordet efter en lyckad måltid ligger det drivor av mat, servetter, benbitar och annat skräp både på bordet och på golvet runtomkring. Man behöver absolut inte skämmas här i Kina om man är en sån, som jag till exempel, som dräller när man äter – alla gör det.

Inget tjafs

När man beställer en rätt förutsätter den som tar upp beställningen att det ska räcka till alla runt bordet, och de ställer fram all mat mitt på bordet så att alla kan nå den och äta direkt från fatet eller lägga upp i sina egna små skålar. När vi kom hem till Sverige igen var det en av de saker som var svårast att vänja sig vid – vår snåla och självcentrerade ätkultur.

Mmm maten i Sichuan

Kineser dricker oftast grönt, svagt te till maten, och man får nästan alltid gratis te (med ständig påfyllning) utan att behöva be om det. Vatten på flaska brukar finnas, åtminstone i storstäderna.
Tomat anses vara en frukt och förekommer i fruktsallader eller till glass. Beställer man sweet tomatoes får man en tallrik skivade tomater med ett halvt kilo socker ovanpå.
Salt och peppar till maten är sällsynt. Men oftast behövs det inte – den mesta kinesiska maten är god ändå. Och nyttig!

Laos, del 1. What the fu?

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Leo hade pratat sig varm om en liten by i norra Laos med det oemotståndliga namnet Luang Prabang. Vårt hotell där låg ovanför ett kafé och bageri på huvudgatan Sisavangwong Road, med små men trevliga rum för 30 amerikanska dollar natten. Badrummen var så minimala att man inte kunde ta en dusch utan att blöta ner hela toaletten, men om man bara kom ihåg att ta ut toapappret först så gick det bra. Vi hade tre rum i följd med en stor gemensam balkong utanför där vi kunde sitta och titta på folklivet, och en restaurang i gatuplanet.

Luang Prabang grundades i slutet av 600-talet och är fortfarande en ganska liten stad, med cirka 100 000 invånare. Den gamla delen, där vi bodde, ligger längst ut på en halvö i Mekongfloden. Det finns bara ett par huvudgator, husen är ett- och tvåvåningshus. Vi kom dit i maj, precis när hettan börjar gå över och regnperioden börjar, och det var fruktansvärt varmt och fuktigt. Luften var stillastående, och då och då blev det strömavbrott så att fläktarna slutade fungera.

Sanne, Rebecka och jag hyrde varsin cykel och lärde oss snabbt att hitta i byn. Vi hittade till exempel flera franska restauranger med årgångsviner och god mat. En av de få goda sakerna med den franska kolonialismen är matkulturen de tog med sig – man kan riktigt se framför sig de gamla franska överstarna med sina extra stora koffertar fulla med rödvin kämpa sig fram genom djungeln, rytandes "inte utan mitt vin!"

Den fransk-laotiska maten är verkligen fantastiskt god. Men det är inte helt lätt att ha en gourmetrestaurang mitt ute i djungeln. Krögaren på en av de bästa restaurangerna i staden, L’Elephant, sa att det första han fick göra var att skaffa ett reservaggregat till sin restaurang, eftersom maten annars skulle bli förstörd av de ständiga strömavbrotten.

Vi åt bland annat vattenbuffel, mok paa (ångkokad fisk och limeblad i ett paket av bananblad), ping moo saille si kraille (citrongräsmarinerad grillad fläskkotlett) och laap (väldigt god och lagom stark biffsallad).
Om man tycker att det blir för kolonialt att äta fransk mat är det bara att handla på den lokala gautmarknaden istället. Jag vågade faktiskt inte testa kackerlackor, så det har jag kvar att göra på min "Måste prova innan jag dör"-lista.

(klicka för större kackerlackor!)

Den största gatan, Sisavangwong Road, är kantad av tuk-tuks och deras förare som ser ut som om de sitter och sover men som öppnar ett halvt öga när man går förbi, och ropar "Taxi mam?" "Tuk-tuk-mam?" "What the fu..?" Fast det visade sig naturligtvis att de inte alls sa "What the fu", de sa "Waterfall?" vilket betydde att de ville köra oss till vattenfallet i Kuan Xi utanför Luang Prabang. Vi satte på oss badkläder, drog skjorta och shorts utanpå och for iväg mot fallen, en färd genom djungeln och upp i bergen på knappt en timme. Från foten av berget får man gå för att komma till fallet. Först förbi en stor inhägnad där det står "DANGER: TIGER" men ingen tiger syns till i inhägnaden, och på flera ställen är staketet misstänkt svajigt. Man smyger vidare och kommer till de första bäckarna, små rännilar från det stora fallet. Ibland går vägen brant på smala slingriga djungelstigar, ibland får man gå på hängbroar, men för det mesta är det en lätt väg att gå.

Halvvägs upp kom vi till en lagun, en naturlig pool med kallt klarblått vatten som vi genast slängde oss i. När vi låg där och plaskade började det regna och vi skyndade oss upp i hopp om att rädda våra kläder från att bli genomblöta, men det var redan för sent.

(klicka för större lagun)

 

Vi gick vidare medan monsunregnet fortsatte, det var som att gå i en varm dusch. Till slut hade vi klättrat och halkat oss upp till det översta fallet. Det var helt magnifikt – ett jättefall som störtade ner i tre små laguner och sedan fortsatte nerför stupet. Det gick inte att ta fram kameran i ösregnet, men jag hade gett vad som helst just då för att kunna ta en bild. I den översta lagunen där fallet var som högst och vackrast simmade det nämligen fem rågblonda flickor i bikini.

Leo och Rebecka badade i lagunen som var närmast den livsfarliga vattenfallskanten, och jag satt på en blöt sten och höll tummarna. Till slut hade de tröttnat och vi gick ner igen. Det slutade förstås att regna när vi var halvvägs nere, men resan hem i genomblöta kläder i en öppen tuk-tuk blev ganska kylig. "Note to self:" skrev jag med darriga bokstäver i min anteckningsbok, "vattenfall = torra extrakläder!"

Kambodja, del 2. Drömtempel och verkliga överlevare

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Den kvällen gick vi ut och åt på Dead Fish Tower, en restaurang som Leo kände till sedan sin förra Asien-resa. Det är ett roligt och speciellt ställe där man kan sitta på plattformar som är uppspikade på olika nivåer. Maten, som är mycket god, hissas upp genom luckor (två av våra favoriträtter var cha urk, grillade grönsaker och kryddor, och curry mouan, kycklinggryta med kokosmjölk). Kommer man dit på kvällen kan man få se traditionell khmerdans. Det verkligt häftiga med Siem Reap är dock inte själva stan, även om den är cool, utan tempelstaden som ligger en bit därifrån. Angkor Wat, som betyder ungefär "stad-tempel", är det moderna namnet på den enorma ruin av ett tempelkomplex som uppfördes på det tidiga 1100-talet, alldeles utanför Siem Reap som då var huvudstad för Khmerriket.

Vi kom dit med tuk-tuk tidigt en disig morgon. Det stora området där Angkor Wat och dess granntempel befinner sig är skyddat (i teorin, iallafall) av lokala tjänstemän och vakter. Besökare färdas längs vägar genom en öppen del av djungeln. Genom diset blev vi gradvis varse de fantastiska lotusformade sandstenstornen, som påminner mer om drömmar än om något man nånsin sett tidigare.
Templet är det största i Kambodjas historia, och man tror att det är byggt som en representation av det mytologiska berget Meru, de hinduiska gudarnas boning och universums mittpunkt. Den enorma yttersta vallgraven representerar världsoceanen. Innanför den finns en 3,5 kilometer lång och 4,5 meter hög mur som symboliserar bergskedjorna omkring Meru. Och innanför den muren byggde khmererna en plattform på över 800,000 kvadratmeter för det kungliga palatset, den centrala staden och templet. Idag finns bara ruinen av templet kvar.

Det tog en stund innan vi började förstå vad det var vi såg – så stort, så mäktigt är Angkor Wat. Först när vi kom in på plattformen, och gick längs den 350 meter långa stenlagda, breda gatan som förbinder bron över vallgraven med det faktiska templet, slogs vi av vilket överjordiskt mästerverk det är. Vi blev helt betagna. En familjemedlem beskrev det senare så här:

"Det är något alldeles speciellt med den harmoni av mjuka former och väldiga proportioner som utstrålas av templet - det är en estetik som förbipasserar intellektet och går rakt in i hjärtat, i själen, och både skrämmer och försäkrar på samma gång. Man känner en trygghet, som när man kommer hem efter en lång resa, men samtidigt en bävan inför den monumentala kraften man står inför. Därmed upplever man den dubbla funktion som Angkor Wat ursprungligen var tänkt som: religiöst centrum och rikets säte. Alltså är det även passande att templet från början tillägnades guden Vishnu, som är både kosmos bevarare och dess härskare."

Än idag är man inte säker på exakt hur Angkor Wat byggdes. De medeltida khmerernas arkitekturtekniker är legendariska och har på sitt sätt aldrig överträffats någonstans i världen. Forskarna fortsätter också att fundera på precis vad för funktioner som alla delar av templet har. De lokala myndigheterna gör sitt bästa att skydda området från plundrare och svarthandel med ruinspillror, fragment och rentav stulna ornament, men tyvärr är det med förvaltningen av Angkor Wat som med resten av Kambodja: korruption och brist på resurser är ett ständigt problem.

En bit utanför Siem Reap ligger vattendraget Tonlé Sap, som sväller till en enorm sjö under regnperioden och blir en smal flod under torkan, och där vattnet byter riktning två gånger om året. Sanne och jag tog en tuk-tuk dit, en resa på en knapp timme genom fina små byar och ut på en slätt. Strax före sjön fick tuk-tuken punktering. Först körde vi långsamt vidare på det platta däcket, men efter en stund sprack det och den trasiga slangen började piska mot asfalten som en galen orm.
Chauffören satte av oss på en litet biljettkontor vid vägkanten och bad oss vänta där. När biljettförsäljarna förstod att vi inte ville ha biljetter blev vi ombedda att vandra vidare, så vi traskade iväg längs den otroligt heta och dammiga kambodjanska landsvägen. Till slut hittade vi vår tuk-tuk – den hade just blivit lagad av en mekaniker i höftskynke och hans lille son.

Vi hoppade in igen, men efter att ha läst på skyltarna i biljettkontoret var vi osäkra på om man måste ha biljetter för att komma till utsiktsplatsen vid sjön. Dessutom hade klockan blivit mycket, så vi vände tillbaka till Siem Reap. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

Det är märkligt att gå omkring i Kambodja och inse att alla landets vuxna invånare var med under Pol Pot-åren. De röda khmererna störtade regeringen och tog över makten 1975, och blev i sin tur störtade av invasionsstyrkor från Vietnam 1978. Röda khmererna tog sin tillflykt till djungeln där de bedrev gerillakrig i 20 år. Nästan 1,7 miljoner kambodjaner dog av svält och sjukdom, eller blev avrättade för att de misstänktes för att vara illojala mot Pol Pots regim, under deras tre år vid makten.
Så i princip alla vi såg som var över 30 var med när det hände och drabbades på något sätt. De man såg på gatorna och på fälten var överlevarna, fast de kanske förlorade sina familjer eller delar av sin kropp. Ändå var alla vi träffade vänliga och stolta över sitt land. Läs boken "Pol Pots leende" av Peter Fröberg Idling om du är intresserad av Kambodjas historia och vår svenska medverkan till det som hände.

När vi skulle boka flyg vidare till Laos fick vi veta att de flygen gick mer sällan än vad vi trott, så vi fick planera för några extra dagar i Siem Reap. Samma morgon gick vi förbi ett gammalt art deco-hus som visade sig vara före detta franska guvernörens palats, numera hotell. Det heter FCC (Foreign Correspondents Club) så jag gick in och visade mitt medlemskort i Svenska Journalistförbundet, och fick genast rabatt, fast jag misstänker att det var mer för att receptionisten trodde att jag skulle skriva om hotellet än för att det fanns någon faktiskt koppling till någon pressorganisation. Tur för oss, annars hade det blivit dyrt. Vi fick ett stort lyxigt rum vars glasdörrar vette ut mot en innergård med en lagunliknande pool i svart sten, och det fanns en stor veranda på övervåningen i gammal kolonialstil med fläktar i taket där man kunde sitta och ta en eftermiddagsdrink i den fuktiga värmen och blicka ut över floden.

Malaysia, del 1. Paddor och annat gott

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Tågresan till Malaysia tog åtta timmar genom ångande grön djungel. Strax efter den malaysiska gränsen stannade tåget vid en station, och alla fick gå av. Alla passagerare måste gå igenom en gränskontroll och visa sina pass, och det fanns också tid att gå på toaletten.

Jag var en av de sista som gick igenom, och när jag tittade bort mot utgången där passagerarna nu strömmade tillbaka till tåget såg jag alla i familjen utom Rebecka.

- Har Rebecka redan gått ut, ropade jag till Eric, som skakade på huvudet.
- Jag tror att hon gick på toa, sa Leo.
Plötsligt visslade tågkonduktören och började skynda på passagerarna. Jag vände och sprang tillbaka till toaletterna, öppnade dörren till damrummet och ropade högt.
- Rebecka!

Inget svar. Jag sprang tillbaka till tåget, men alla i familjen var säkra på att hon inte gått i förväg. Nu hade de flesta passagerare gått ombord, och en av stationsvakterna kom gående mot mig med bister min och ett stort automatgevär i handen. Jag tog stationshallen i tre språng, tillbaka till toaletterna.
Just då kom Rebecka lugnt spankulerande ut genom dörren.

- Men! ropade jag. - Var var du nånstans? Varför svarade du inte när jag ropade?
- Man ropar inte på folk när de är på vilokammaren, svarade min väluppfostrade dotter. - Det är inte trevligt.

När vi kommit ombord på tåget hade jag kommit på en till regel som jag ville införa: att man måste svara när någon ropar, oavsett om man har statsbesök, sitter på toa eller lyssnar på en jättebra låt i sin mp3-spelare.

Tåget var ganska bekvämt, vi sov, läste eller dåsade större delen av resan. Vi skulle få bo hos Erics generösa vänner Lawrence och Sophie en hel vecka, i deras lägenhet i ett välstädat område av Kuala Lumpur (eller KL som jag lärde mig att man säger om man är en äkta globetrotter). Deras söner hade vänligen upplåtit sina sovrum åt oss och vi försökte ta så lite plats som sex personer med bagage för ett år möjligen kan ta.

Veckan i KL blev väldigt lugn. Sophie och Lawrence tog med oss till sin kinesiska favoritrestaurang, där jag för första gången fick uppleva det asiatiska sättet att äta tillsammans kring ett runt bord, fullastat med många olika rätter. Det fanns bland annat padda på menyn. Utanför matsalen stod ett stort akvarium med levande paddor som då och då vattnades med en slang av serveringspersonalen, men jag valde en kycklingrätt istället.

Både i Singapore och i Malaysia kan man få alla sorters asiatiskt käk: kinesiskt, japanskt, koreanskt, indonesiskt, thailändskt och malaysiskt. Man kan naturligtvis få hamburgare och pizza också, men det försökte vi undvika. Vi upptäckte så mycket god mat den där veckan: malaysiska satay-spett, intressant koreansk gryta, svettframkallande starka thai-bufféer, små blå thailändska degknyten, kinesisk grismage, spaghettini seafood package (spaghetti med skaldjur och musslor kokta i en papperspåse som servitören klippte upp vid bordet) och mycket annat konstigt och gott. En kväll orkade vi inte gå ut, då åt vi jättefin sushi som Sophie handlade i mataffären för 1 ringgit (2 kronor) styck.

(alla bilder kan klickas för större!)