lördag 21 oktober 2017

Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.


ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.


hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.


hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.


hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.










Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.




Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

onsdag 18 oktober 2017

En skön röra i Den doftande hamnen

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Dagen innan vi skulle resa från Japan fick vi ett mycket oroande besked på mail från Leo. Han hade blivit sjuk på tåget till Tibet. Först trodde han att det berodde på höjdskillnaden. Lhasa ligger cirka 3700 meter över havet, luften är alltså mycket tunn där, och om man färdas upp dit för snabbt kan man få känningar av höjdsjuka. De moderna tågen har till och med syrgas i luften i vagnarna för att inte passagerarna ska få syrebrist.
Men han blev allt sjukare, och när han kom fram till Lhasa var han i sämre skick än han var när han blev inlagd på Queen Marys en månad tidigare. Jag svarade genast på mailet och försökte ringa, men fick inget svar.

Vi reste i alla fall till Hong Kong och ringde därifrån igen nästa dag. Då svarade han i telefon, men verkade väldigt dålig. Han hade försökt hitta ett sjukhus i Lhasa, och vacklat omkring med över 40 graders feber i hettan. Ingen på något av de tre sjukhusen pratade engelska. På ett ställe låg det människor på britsar med svärmar av flugor surrande runt sig. Till slut hade han fått ge upp och gå tillbaka till vandrarhemmet, som var litet och mycket enkelt. Enligt de anställda på vandrarhemmet fanns det en enda läkare i Lhasa som talade engelska, och hon var anställd på ett av de stora hotellen. Jag ringde genast dit och bokade ett rum åt Leo där, och bad dem hämta honom med taxi.
Läkaren tittade på Leo i fem sekunder och skrev sedan ut penicillin och febernedsättande åt honom. Efter några dagar gick febern ner, och han började känna sig mycket bättre.

Redan när det första mailet kom började jag fundera på om vi verkligen skulle åka till Tibet. Om Leo blev sämre kanske han borde komma tillbaka till Hong Kong istället. Han själv tyckte att det var nonsens, och jag var tveksam, men sen hände det flera saker som fick oss att ändra resplanerna igen.

För det första upptäckte vi att det var nästan hopplöst att ta sig till Tibet och Lhasa med tåg, på det sätt som vi tänkt oss. Man måste ha ett inresetillstånd till Tibet som man bara kunde få genom en resebyrå. Turister fick överhuvudtaget inte köpa tågbiljetter till Tibet från Hong Kong. Vi måste alltså först resa till Guangzhou i Kina, och vara beredda på att vänta där tills vi hade fått alla biljetter och tillstånd. Det var enorm efterfrågan på tågbiljetterna som släpptes 5-10 dagar i förväg och brukade ta slut i ett nafs. Dessutom fick man inte köpa biljetterna utan att visa upp inresetillståndet.
Leo hade visserligen rest utan inresetillstånd, och ingen hade frågat honom om det en enda gång. Men vi visste inte om vi skulle våga chansa. Alla hotell, resebyråer och webbsidor som vi konsulterade var helt eniga om att det skulle vara omöjligt att åka utan. Och tanken på att åka till Guangzhou och bli sittande där i en vecka och sen inte få åka, eller ännu värre – att bli avkastade från tåget mitt på den kinesiska stäppen – var inte särskilt lockande.
Vi la ner många timmar på ringa och åka runt till olika resebyråer och lägga pussel med alla olika svar vi fick, men blev inte mycket klokare.

För det andra läste vi i tidningarna att det hade brutit ut nya oroligheter i Nepal. Maoistgerillan kastade bomber på regeringssoldaterna, och svenska UD avrådde från att resa dit. Vi hade ju tänkt nå Indien landvägen över Himalaya, och Nepal är den enda vägen ut ur Tibet om man inte ska åka tillbaka genom Kina.

För det tredje fick jag ett mail från doktor Kathy Lau, läkaren som behandlade Leo på Queen Marys i Hong Kong. Hon skrev att de sista provsvaren också hade visat negativt, och undrade om han fortfarande var feberfri. När jag svarade att han hade blivit sjuk igen skrev hon att vi absolut borde se till att Leo gjorde en ultraljudsundersökning av sina njurar så snart han kände sig lite bättre. Det verkade inte finnas något vettigt sätt att göra en sån undersökning i Lhasa. Jag meddelade Leo vad doktorn hade ordinerat, men han var minst sagt skeptisk. I hans ålder vill man ju inte gärna tänka på sin dödlighet.

Det var i alla fall skönt att vara i Hong Kong (vars namn betyder "den doftande hamnen") igen. Nu när vi var tillbaka för tredje gången kändes som att komma hem. Vi hittade överallt, det mesta som vi behövde fanns och var begripligt, alla sorters människor sprang runt i en skön röra.






Hong Kong har visserligen varit en del av Kina, och kommer att bli det igen 2047. Men det är inte riktigt Kina ännu, och det är rätt avslappnande. Den historiska bakgrunden är att området var kinesiskt i flera tusen år, men britterna ockuperade Hong Kong-ön under det första opiumkriget och tvingade Kina att ge upp först Hong Kong-ön och sedan Kowloon under senare mitten av 1800-talet. 1898 la britterna under sig även de så kallade New Territories, fast nu som ett arrende i 99 år. Sen kom andra världskriget och då blev Hong Kong ockuperat av Japan, men efter 1945 blev området brittiskt igen.

När slutet för britternas arrende av New Territories började närma sig kom Kina och Storbritannien överens om att hela Hong Kong skulle överlåtas till Kina 1997, som en så kallad "Särskild administrativ region" (SAR). Avtalet fick devisen "Ett land – två system" och innebar att Hong Kong skulle få ett stort mått av självstyre och rätten att behålla sitt kapitalistiska system, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Det har funkat någorlunda bra, med en del bråk om vem som ska ha sista ordet när det gäller hur lagarna ska tolkas.




Hong Kong är en enormt stor stad, Kinas fjärde största, med över sju miljoner invånare. Befolkningen har till 94% kinesisk härkomst. De återstående sex procenten består av icke-etniska kineser, indier, pakistanier, nepaleser, vietnameser, européer, amerikaner, australier, kanadensare, japaner, koreaner och 300 000 hemhjälper från Indonesien och Filippinerna. Högst 150 fastlandskineser per dag får uppehållstillstånd, och bara om de har släktband till Hong Kong. Fastlandskineserna kan inte ens åka in till Hong Kong utan tillstånd.




Befolkningen växer förhållandevis långsamt, och mest på grund av invandring. Födseltalen är bland de lägsta i världen, cirka 0,94 barn per kvinna trots att regeringen aktivt uppmanar familjer att skaffa många barn, i motsats till den kinesiska ettbarnspolitiken. Det största officiella språket är kantonesiska (som kan sägas vara en kinesisk dialekt), men engelska är också ett officiellt språk som talas hyfsat av nästan hälften av invånarna. Många skyltar i Hong Kong är på både engelska och kantonesiska. Det råder total religionsfrihet: de allra flesta praktiserar en blandning av buddhism, konfucianism och taoism, men det finns också kyrkor och tempel för kristna, sikher, muslimer, hinduer och Falun Gong-anhängare, bland annat.

En skön röra, som sagt!




När vi skulle hitta hotellrum den här gången var det lite lättare, vilket var tur eftersom vi var lika oförberedda på en förlängd vistelse som sist. Vi behövde bara byta hotell två gånger, och den sista veckan bodde vi på Pacific Towers igen. Tack vare Erics skicklighet som förhandlare fick vi super-rabatt på priset igen och kunde utnyttja deras lounge, med gratis fika, datorer och wifi.


13 är inte ett olyckstal i Kina. Men gissa vilket som är?

Sanne kom och hälsade på ett par dagar för att förnya sitt visum. Som turist får man nämligen bara vara i Japan i tre månader, och det är inte alla skolor eller kurser som ger studentvisum. Det gör att många fuskar och förnyar sitt visum genom att åka ur landet ett par dagar och återvända. De flesta åker till Korea bara över dagen, men myndigheterna har fått upp ögonen för detta och det händer att såna resenärer (både till Korea och Hong Kong) blir tagna åt sidan och utfrågade. Sanne hade ju en god anledning att åka till Hong Kong eftersom vi var där, och slog alltså två flugor i en smäll.