Thailand, del 1. Man kan klara vad som helst om man bara inte blir hysterisk

Thailand (826 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: baht)

Tidigt nästa morgon fick vi veta att båtförbindelsen med Koh Lipe var stängd för säsongen. Det gick visserligen att komma dit med taxibåt men det skulle kosta massor. Ett sms till en vän i Sverige gav ett nytt tips om ett ställe på Ko Pha Ngan, och vi bestämde oss för att testa det istället, och hoppade ombord på färjan till Satun i Thailand. De som var sjösjuka dagen innan var lite oroliga för en ny omgång rullande mage, men båtresan var lugn och jämn. Den tog 543 år och noll minuter (eftersom färjan lämnade Malaysia 10:30 den 12 maj 2007 och kom fram till Thailand 10:30 den 12 maj år 2550. Förklaringen är att man reser österut över en tidszongräns mellan Malaysia och Thailand, alltså en timme tillbaka, men också från Malaysia, som har samma tideräkning som vi, in i det buddhistiska Thailand som räknar åren sedan Buddha föddes, 543 år före Jesus).

I Satun fick vi hyra en skramlig minibuss och köra i fyra timmar till Surat Tani för att ta en ny färja. Det regnade hela dagen och vi körde förbi blöta vattenbufflar, mopeder fullastade med hela blöta familjer och droppande skyltar med vackra thailändska krumelurer. Båtresan till Ko Pha Ngan tog tre timmar. När vi kom fram till hotellet på Haad Salad var det fullt. Vi blev erbjudna rum på ett annat ställe, och eftersom vi nu varit på väg i tolv timmar och det redan var mörkt, så tackade vi ja, hoppade in i en stor tuk-tuk och skumpade genom den becksvarta djungelnatten till det lilla hotellet där vi slängde in våra väskor och somnade direkt. Nästa morgon tog vi en promenad och såg att hotellet var mycket enkelt men fint. Däremot var stranden långgrund och det fanns ingen pool. Och vi ville ju snorkla och bada!

En ny resa på ett lastbilsflak tog oss till Haad Yao på södra ön, och där fastnade vi till slut för hotellet Long Bay Resort.

Så här skrev jag i bloggen följande dag:

Gud måste vara till hälften mygga – eller snarare, Gud vill att alla ska vara lyckliga; även myggorna, kackerlackorna och de små taggiga sakerna som ligger i sanden och väntar på mjuka, köttiga människofötter. Sålunda skapade Gud paradiset i Thailand: varmt, färgsprakande, vänligt och perfekt för alla, även myggor.

Inga klagomål från min sida! Snarare väldigt nöjd med att få vara här och ta del av skönheten och friden.

Vi hittade vårt perfekta ställe till slut. Där sitter vi nu vid frukostbordet, tittar på en hund som simmar i det silvriga blå havet, lyssnar på fåglarna och syrsorna och det lågmälda mumlet från de fyra andra gästerna här.

Det är mycket lugnt, mycket avslappnande och vi kommer att stanna i minst en vecka.

Det känns som att vara i paradiset. Alla myggorna håller med.

Dagarna på Haad Yao var verkligen sköna. Eric och jag snorklade en morgon, det var första gången för mig. Vi såg sjöborrar och färgglada självlysande fiskar. Hela strandbotten var full av sjögurkor: stora korvar med blått eller brunt skinn, eller vita med blåa prickar på.

Djurlivet på land bestod av kringspringande hundar, magra katter, geckos som gjorde roliga ljud, fjärilar som flög väldigt långsamt, morgonpigga tuppar, kilande krabbor, envisa flugor, gröna ormar och de tokiga fåglarna som alltid verkade kika över ens axel.

Och vädret var skönt: sol varje förmiddag och mulet eller regn varje eftermiddag. En natt var det ett rejält oväder med mullrande åska och blixtar som lyste upp hela rummet, man såg dem till och med om man hade huvudet under täcket.

Men för övrigt hände det inte ett skvatt. Planen var ju att stanna på Haad Yao tills alla var helt nervarvade och helst så uttråkade så att det skulle kännas som ett rent nöje att ge sig ut och resa igen, och denna rastlöshet slog till redan efter fem dagar. Framförallt Leo började tycka att resan var lite väl lättsam. Jag kunde nog ha stannat några dagar till och gjort ingenting, men det kändes ändå ok att åka därifrån. Vi lämnade paradiset åt sjögurkorna och for till Bangkok istället.

Efter tre timmar på båt och sju timmars bussresa utan att hinna äta nånting var Bangkok som en konstig dröm. Avgaserna ligger som ett förgiftande lock över staden, miljoner neonljus blinkar. Myllret av människor, bilar, och försäljare är kompakt. Vi checkade in på vandrarhemmet Buddy Lodge på turiststråket Khao San Road och sov tungt hela natten, trots tutande tuk-tuks och ylande turister.

(klicka för mer myller)

"I Bangkok lärde jag mig att man kan klara vad som helst om man bara inte blir hysterisk" skrev en god vän i vår reseblogg. Det stämmer verkligen. Bangkok är frustrerande rörigt och galet, men om man lyckas hålla huvudet kallt kan det också vara roligt och lärorikt. Det första vi blev experter på var att välja tuk-tuk eller taxi med omsorg. Tuk-tukerna är på många sätt precis som bangkokborna själva: de är små, tar sig fram överallt, gör en massa oväsen och verkar helt opålitliga för oss blyga svenskar. Tuk-tuk-förarna har lyckobringande amuletter och torkade blommor istället för säkerhetsbälten och krockkuddar, möjligen också istället för fläktrem och bromsar. De tutar på lastbilar och bussar, ungefär som små mopsar som gläfser på jättestora farliga schäfrar. När de försöker klämma in sig mellan två bilar som håller på att köra om varandra kan man bara blunda och hoppas att de torkade blommorna kommer ihåg att göra sitt jobb. Vare sig man tar tuk-tuk eller taxi vet man aldrig hur färden blir.

Vi hade tur flera gånger med korrekta och vänliga förare, men också några mardrömsresor med påtända, galna eller uråldriga chaufförer. Vi lärde oss att undvika de taxiförare som ropade på oss och istället hejda en taxi själva när vi såg den röda skylten på vindrutan som betyder att den är ledig. Så fort man har satt sig i bilen säger man vart man ska och "meter, please" om taxametern inte redan är på. Taxi är väldigt billigt i Bangkok. I maj 2007 började resan på 35 baht och det kostade oftast under 50 baht (cirka 12 kronor) att åka till olika ställen i stan, så det gjorde inget att vi måste åka i två bilar om alla skulle åka. Om chauffören börjar krångla och inte slår på mätaren är det bara att öppna dörren och kliva ur – det fungerade för oss varje gång. Man kan naturligtvis också köpslå om priset, men ibland kanske man inte orkar.

Vi stannade bara tre dagar i Bangkok, men vi for som flipperkulor runt stan och hann med massor. En kväll gick vi och såg muay thai, thaiboxning, på Lumphini Stadium. Det var matcher hela eftermiddagen och kvällen: först de allra yngsta boxarna som var i åttaårsåldern, sen de äldre och mer erfarna. Under hela kvällen spelade en traditionell orkester hög och skramlig musik i ett hörn, och folk skrek som besatta på läktarna.