Indien, del 2: nära döden (och himlen) i Himalaya

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska obervatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.

färgigt

Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.

elefantastiskt!

Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.

himla högt över havet

Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.

Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.

Dödsångest

Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. "Mamma kom fort! Ludwig ... vi vet inte om han lever!" ropade hon.

Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade "vakna, Ludwig, du måste vakna!"

Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.

Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.

Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.

Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!

 

Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka

Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.

Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.

Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.

munk på hoj

Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.

Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.

promenadåsnor

väntar på skolbussen

män med buss (god is geart)

Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.

Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.

Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.

deppigt på hög nivå

Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.

När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.

sickbed

Trekking i Himalaya

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat

första passet

på väg i multakt

Stok och Rumbak

jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. "Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor ... Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne."

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga

hitta nio får!

mamma, moster, unge, pappa, granne

en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej

mattältet

tjocka gamla berg

tjocka gamla får

oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna

en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar ... Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars

svindlande höjder

en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Familjeliv i Kyoto och Tokyo, på gott och ont

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)


Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.

Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.

Shrimogamo-templet

Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.

Taxi med virkade antimakasser

Cykellapplisor i Kyoto

En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.

Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.

Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.

Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.


Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.

Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.

Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.

Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.

Sumobrottning

Ryōgoku Kokugikan

mmm mjukglass

Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland.

Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.

En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.

Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.


[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.

Tokyo: svärdförbud, toaletter och tunnelbana

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)

Äntligen kom dagen då vi skulle resa till Japan. Vi hann bara sova i fyra timmar sista natten i Hong Kong innan vi tog flygbussen klockan fem på morgonen. Det första som hände på flygplatsen var att vi gick rakt in i en "utökad säkerhetskontroll". Vi blev utplockade ur kön och visiterade, våra väskor blev dammsugna och genomrotade och till slut beslagtog de Rebeckas hopfällbara träningssvärd av plast, för att de tydligen var "knife-like objects". Det här var inte helt oväntat. Vi hade redan fått erfara flera gånger att flygplatspersonal blir extra misstänksam när man reser jorden runt utan att ha en färdig resrutt.

Vi försökte att flyga så lite som möjligt, både av miljöskäl och för att flygplatser är helvetets förmak. Men med tiden blev vi i alla fall ganska proffsiga på att komma igenom dem så snabbt som möjligt. Inte här dock, som ni strax blir varse.

Nästa bakslag kom på Narita, flygplatsen i Tokyo, när den japanska tullen fick syn på Rebeckas andra träningssvärd som ser mer "riktigt" ut, fast det också är helt ofarligt, och bestämde sig för att kalla in polisen. Vi fick vänta i en dryg timme, tillsammans med en snäll men nervös tullassistent, på att den kvinnliga poliskonstapeln skulle komma och häkta svärdet. Så nu var alla Rebeckas svärd inlåsta i olika flygplatsfinkor.

Tips från coachen: Lämna svärdet hemma när du reser till Japan.

Till slut kom vi iallafall ut på Narita och blev mötta av Sanne. Det kändes som en evighet sedan vi setts, och jag hade längtat så! Hon hade hunnit bli väldigt japansk sen vi såg sist, med moderiktiga japanska kläder och en väldigt japansk lugg, mycket söt. Medan vi åt en tidig middag förklarade hon japansk etikett för oss, så att vi inte skulle göra bort oss genom att prata på tunnelbanan, slänga skräp på gatan eller gå på fel sida i trappor. För att inte tala om att göra miner eller prata med löjliga röster! Det var det dödsstraff på, om vi förstod Sanne rätt.

Sen guidade hon oss genom Tokyos oändliga och ofattbara tunnelbana till Shinjuku, området där vi skulle bo. Vi hade hyrt en lägenhet som vi hade hittat via Asiatravels när vi var i Hong Kong, och Sanne skulle bo med oss där.

Här ser vi en person som VET och en som INTE VET hur man går i trappor

Tokyos tunnelbanesystem är inte att leka med. Ibland hittas turister som försvann för 40 år sen, på någon öde station på Rinkai-linjen.

Jag plåtade skyltarna på vår station så att jag alltid skulle ha en bild i mobilen att visa, om jag måste fråga om vägen.

Lägenheten överträffade alla våra förväntningar. Den låg på 26 våningen i ett modernt japanskt lägenhetshotell nära Shinjuku-stationen. Den hade ett kök, ett stort vardagsrum, tre sovrum, ett super-hi-tech badrum och dito toalett, samt milsvid utsikt över hela Tokyo. Vi var helt förtrollade. Och det bästa av allt: vi kunde äta middag hemma! Eric och Sanne gick och handlade i en stor mataffär och kom hem med ingredienserna till Erics berömda pasta Bolognese. Det var första gången vi fick duka själva och äta hemlagad mat på tre månader, och det har nog aldrig varit så roligt att både duka, äta och diska efteråt.

Men nån måste ju också göra nånting viktigt på datorn.

Toto, we're not in our vanliga kylskåp any more

Inga lösa slarviga grönsaker här inte!

Sorteringsmedveten svensk som man är.

Vi kröp ner under de japanska duntäckena den kvällen, och jag hann inte ens tänka på jordbävningar och skyskrapor innan jag somnade.


Det var knappt man ville gå ut i Tokyo, så skön var den där lägenheten. Och det mest spektakulära av allt var toaletten. Visserligen fanns det ett talande kök, en porttelefon med videokamera, jättelika platt-tv-skärmar i tre av rummen och förmodligen världens smartaste och skönaste badrum. Men den där toan. Den var en ständig källa till glädje.

Att resa handlar mycket om toaletter. Man kan liksom inte undvika dem, och de är väldigt lärorika. Dessutom utvecklar man sidor som man knappt visste om under en lång resa: förmågan att känna igen ett bra wc på mils avstånd, förmågan att uträtta sina behov utan att nudda omgivningen, förmågan att förtränga vad man just sett och gå vidare.

Under den här resan hade vi sett de mest skiftande wc:n: snigel- och masktoan på Langkawi, kinesiska tågtoor med skopor, badrummet i Namsan Guesthouse där man fick lägga det använda toapappret i en hink bredvid, och den stiliga klosetten på i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende. Men ingen av dem kunde mäta sig med vår japanska, högteknologiska toalett! Till den kunde man gå utan att tveka, till och med i sömnen! Hela rummet var varmt och rent och toaletten var självrengörande, luktfri och tyst.

Knappar för toaletten, badrumsfläkten, badvattnet och duschen (vars vred satt nästan nere vid golvet eftersom japaner ofta sitter på en liten pall när de duschar).

Jag testade förstås alla knapparna – jag ville ju inte åka hem till Sverige utan att ha provat "Air dry". Det kittlades, kan jag avslöja. Jag skrattade fortfarande när jag kom ut, fast ingen i min pryda familj ville veta vad som var så roligt. Så nu vet jag varför japanerna är så förtjusta i sina washlets.

Japan var förstås mycket mer än coolt avloppssystem. Det var coolt överallt. Den starkaste upplevelsen var hur inrutat och disciplinerat allt var (utom i vissa tv-program och på vissa barer) och hur japaner verkar leva i flera tidsåldrar samtidigt: medeltiden, nutiden och framtiden är liksom hopvävda. Artigheten och disciplinen verkar vara en obruten tradition från samurajtiden, men samma kostymklädda människor som bugar och ursäktar sig kan sitta på tunnelbanan och spela Nintendo. Varje gång man gick ut genom dörren hände något intressant. Folkmassor strömmade över gatorna, hade kimonos eller Lolita-kläder eller gick på styltskor. Poliserna hade självlysande batonger. Manga och andra tecknade figurer fanns överallt – i reklam, samhällsinformation, hos de allvarligaste myndigheter, och vi såg Godzilla som staty mitt i Tokyo. Det fanns dricka-automater i varje gathörn, med nittielva olika sorters vitaminiserat bubbelvatten. Bankomater däremot fanns i stort sett bara på postkontoren och i Citibankkontor vilket var besvärligt, eftersom man oftast inte fick betala med kort.

Det mesta i Japan är smart och inrutat och välplanerat, och det finns kösystem och små farbröder i uniform som visar vägen, till och med när man ska kliva på tunnelbanevagnen. Allting är fiffigt förpackat, ner till minsta lilla fisk i fiskdisken. Många restauranger tar upp beställningarna digitalt och nästan överallt där man ska köpa biljetter finns det knappar att trycka på och digitala guider.

Eftersom det inte är artigt att förgifta luften som andra människor ska andas så får man inte röka varsomhelst. Inte ens utomhus. Istället finns det små rökrutor här och var i parker och på torg. De kallas för manner stations, och där bland många skyltar med regler om hur man uppför sig väl står de väluppfostrade japanska männen (och ett fåtal kvinnor) och puffar diskret.

Rökpoliser

Unga och gamla bugar för varandra överallt i Japan. Alla är alltid artiga. Man tackar och ber om ursäkt minst en gång i varje samtal. Expediterna i 7-Eleven, Family Mart och SunKus tackar för att man handlar i deras affär redan innan man hunnit lägga upp sina varor.

En annan japansk sed är den att sova var och när som helst. Sanne förklarade att alla får sova var de vill i Tokyo, antagligen för att de jobbar så långa dagar och sover så lite på nätterna. I tunnelbanan kan det sitta hela rader med folk och sova. En dag när vi kom till vår lilla kvartersrestaurang för att äta lunch satt det ett ungt japanskt par vid bordet bredvid oss. Hon sov djupt, med huvudet lutat mot armarna på bordet. Luggen hade hamnat lite i tallriken. Han satt ihopsjunken och läste en veckotidning – trodde vi, men efter en stund såg vi att han också sov, men med halvöppna ögon: blicken rörde sig inte och efter en stund började han dregla. Det var ett bra trick, på lite avstånd såg det verkligen ut som om han läste. Det rara var att de fick sova ifred. Servitriserna plockade av borden runtom, men gjorde inget för att väcka dem. När vi gick en knapp timme senare sov de fortfarande.

(Uppmärksamma läsare ser att bilden inte är tagen i Japan, utan i Korea. Men det sovs precis likadant.)