Kina, Deng Feng: Tillbaka i templet

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var inte helt lätt att hitta till Eric i Deng Feng. När vi kom fram med tåget till Zhengzhou halv åtta på kvällen och skulle ta en buss där visade det sig att bussarna slutat gå för dagen, och vi fick hitta en taxi istället. Det blev en del köpslående, det var kanske tre mil på dålig väg till Deng Feng och vi hade inte räknat med den kostnaden. Till slut hittade vi en chaufför som verkade rimlig och pålitlig. Det var mörkt ute och skyltningen till Deng Feng och Shaolintemplet var helt förvirrad. Stora fina upplysta skyltar som tyvärr visade åt helt olika håll. Till slut fick vi kontakt via mobil med Josefin, en tjej i träningsgruppen som talar kinesiska och som kunde prata med chauffören och förklara hur han skulle köra.

Erics hotell var slitet och smutsigt, och sängarna var hårda som ekgolv. Staden Deng Feng var inte så rolig den heller. Invånarna där var vresiga och otåliga. Det kan förstås ha berott på att de var trötta på att bli väckta klockan fem varje morgon av trumpetstötar från några av de hundratals kung fu-skolorna i Deng Feng. Eller att behöva väja för de springande processioner av tusentals kung fu-elever som genomkorsade staden varje dag.

halv-sex-truppen

Rebecka hade valt att bo på själva skolan och dela rum med en annan tjej i träningsgruppen. Nästa morgon åkte vi dit för att träffa henne. Jag kände knappt igen henne när hon kom springande nerför backen. Hon såg gladare, friskare och starkare ut än jag sett henne på länge. Hon var också smutsigare än någonsin. Både ansiktet och kläderna var randiga av damm och jord.

Rebecka visade oss runt på skolan. Den var väldigt sliten med svenska mått mätt, och det fanns bara kallvatten i kranarna, vilket förklarade varför hon duschade och tvättade sina kläder mindre ofta än vanligt (hon måste dessutom tvätta för hand). Men träningssalarna var rymliga och ljusa, och hon fick god och nyttig mat av skolans kokerska. Hon hade lärt sig massor på de drygt fem veckor de varit där, bland annat en komplicerad svärdform (en serie rörelser med svärd) och en hel del kinesiska.

有剑的年轻女子

Skolan ligger några kilometer från Shaolintemplet, och vi åkte dit senare samma dag. Shaolin Si är oerhört vackert. Visserligen kryllar det av turister varje dag, men när man är där tidigt eller sent på dagen är det fridfullt. Precis som alla tempel i Kina är det en stark kontrast till livet utanför: vackert, ordningsamt, harmoniskt och ganska tyst.

Eftersom Eric och Rebeckas tränare var en betydelsefull person i Shaolintemplet blev vi mycket artigt bemötta där, och fick tillträde till delar av templet som är stängt för turister. Skolan hade ingen direkt koppling till templet utan var bara en av de många lokala kung fu-skolorna. Men tränaren Shi Yongting hade sett till att den svenska gruppen hade bra tränare och blev väl omhändertagna. De tränade alltid för sig själva, inte tillsammans med de övriga eleverna på skolan.

Eric och Rebecka berättade om en otäck sak som inträffat några dagar tidigare. Skolans rektor bestraffade en grupp på tio elever i 12–13-årsåldern, som enligt lärarna hade talat respektlöst om sina föräldrar, varit lata på kung fu-träningen och de vanliga lektionerna. Rektorn tvingade dem att inta armhävningsposition och slog dem med en käpp på låren. Rebecka, Eric och hela deras grupp blev väldigt illa berörda.

Det svenska och det kinesiska samhället skiljer sig förstås på många punkter, inte minst när det gäller den ofta förekommande synen på barnuppfostran. Kina är ett fattigt land, och varje kinesiskt barn konkurrerar med miljontals andra om framtida möjligheter. Många av barnen på kung fu-skolorna har skickats dit för att få en bra utbildning och kanske kunna bli polis eller soldat; andra har skickats dit av oroliga föräldrar för att de är "bråkiga" och olydiga. En bra skola är i föräldrarnas ögon en skola med stenhård disciplin, eftersom disciplin och ambition anses helt nödvändiga i kampen om jobben. Konfucianismen är en av de största trosuppfattningarna i Kina, och den bygger på rangordning. Barn ska se upp till och lyda sina föräldrar och lärare, och aldrig ifrågasätta deras beslut.


När vi började resan var jag inte bara anti-äventyr, jag var anti-souvenirer också. Jag har alltid tänkt att folk som köper souvenirer är lite spåniga. Jag menar, varför skulle man vilja ha ett litet Eiffeltorn från Paris, en färgglad flagga från karnevalen i Rio eller en jade-Buddha stående på en hylla hemma? Idag inser jag förstås att det var jag som var spånig. Det är jätteroligt att köpa souvenirer, vare sig man behåller dem själv eller ger bort i present när man kommer hem. För att inte tala om att man gynnar de lokala hantverkarna eller den lokala industrin. Vi köpte massor av souvenirer, och varenda gång jag ser dem önskar jag att vi hade köpt många fler. Jag skulle inte ha gått förbi stånden med de handgjorda leksakerna i Laos, de galna Mao-statyetterna i Hong Kong och antikviteterna i Buenos Aires. Visserligen hade vi inte haft råd eller plats med fler saker. Varje gång vi skickade hem en kartong kostade det massor.

I Deng Feng skickade vi hem det första paketet med souvenirer, presenter, utlästa böcker och kläder. Det blev en stor säck med saker, plus ett långt paket med de svärd som Eric och Rebecka hade köpt i de lokala kampsportaffärerna. Vi packade sakerna men lät bli att stänga paketen, eftersom Josefin hade varnat oss för att de ändå skulle packas upp igen på poststationen. Så travade vi iväg, tyngda som laståsnor, till posten.

Posttjänstekvinnan som tog emot paketen var ytterst misstänksam, snudd på argsint. Hon öppnade dem och slängde allting huller om buller så att en del saker hamnade på golvet. Sen gick hon igenom allting minutiöst – öppnade varenda liten påse, vred och vände långsamt på allting, bläddrade igenom varenda bok. Det tog hundra år!

En av presenterna var en liten statyett som vi hade köpt på museet i Sanxingdui för att ge till barnens farmor. Den ville hon inte alls låta oss posta, för hon trodde att det var en gammal artefakt som vi hade grävt upp eller stulit. Till slut lyckades vi få henne att läsa texten i broschyren som följde med statyetten och då gav hon med sig, fast motvilligt. Erics svärd fick absolut inte skickas hem, eftersom de var farliga vapen. Istället fick vi gå till affären där de var köpta och be affärsinnehavaren att skicka dem med en internationell budfirma.

Till slut var iallafall allting packat och klart i två lådor. Det blev dyrt, nästan 800 yuan/kronor inklusive allt. Men vår packning blev med ens mycket lättare.