Indien, del 2: nära döden (och himlen) i Himalaya

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska obervatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.

färgigt

Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.

elefantastiskt!

Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.

himla högt över havet

Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.

Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.

Dödsångest

Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. "Mamma kom fort! Ludwig ... vi vet inte om han lever!" ropade hon.

Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade "vakna, Ludwig, du måste vakna!"

Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.

Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.

Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.

Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!

 

Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka

Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.

Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.

Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.

munk på hoj

Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.

Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.

promenadåsnor

väntar på skolbussen

män med buss (god is geart)

Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.

Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.

Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.

deppigt på hög nivå

Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.

När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.

sickbed

Trekking i Himalaya

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat

första passet

på väg i multakt

Stok och Rumbak

jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. "Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor ... Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne."

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga

hitta nio får!

mamma, moster, unge, pappa, granne

en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej

mattältet

tjocka gamla berg

tjocka gamla får

oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna

en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar ... Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars

svindlande höjder

en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Indien, del 1: Äventyr med ko, apa och äpple

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Resan till Indien via Malaysia var lika rörig som vanligt, och som vi nu hade vant oss vid. Trots att vi hade planerat supernoga den här gången satt vi ändå på planet utan att veta om vi faktiskt skulle ha ett hotellrum när vi kom fram till Delhi på kvällen. Vi hade överlåtit den bokningen på resebyrån som skulle arrangera hela vår Indienresa, och de hade ännu inte bekräftat när vi lämnade Hong Kong. Men när vi kom fram och kollade mailen på Delhis flygplats hade vi fått en adress till ett helt okej hotell i Delhis utkanter och åkte direkt dit.

rusningstrafik i regntider

det finns inget dåligt väder!

Nästa dag tog vi en taxi in till stan för att träffa reseagenten. Efter en kvart i taxin sa Eric: nu börjar vi närma oss centrum. Jag tittade ut och trodde att han skojade. Det såg fortfarande ut som det gjort hela vägen från hotellet – sliten, fattig landsbygd. Inte förrän vi var på Connaught Place, inne i den allra innersta stadskärnan kunde man se skillnaden (som inte var så stor) mellan det yttre och det inre av Delhi.

Vi blev hämtade av resebyråns bil och åkte till Top Travels kontor som låg nere i källaren i ett ruffigt gammalt hus. Vi blev välkomnade att sitta ner och blev serverade en slags blandning av kaffe och te ur små koppar. Top Travels agent var en vänlig och tålmodig man, vilket var tur eftersom det visade sig vara mer ansträngande än vi trott att låta någon annan planera resan. Vi hade mailat alla våra önskemål och bett honom att sätta ihop en resplan och en offert, men för varje punkt på programmet hade vi tusen frågor och invändningar. Var tionde minut tog han upp en elegant näsduk ur fickan och torkade sig i pannan, och hans assistent kom och fyllde på våra koppar med tekaffe. Vid ett tillfälle reste han sig hastigt och försvann utan ett ord. Vi tyckte att vi hörde upprörda röster och stolar som välte, men efter några minuter kom han tillbaka, lika vänlig och tålmodig som förut.

Efter många timmar av dividerande fram och tillbaka om priser och hotell hade vi till slut en resplan. En helt fantastisk resplan, med trekking i Ladakh, sanddyner i Rajasthan, heliga tempel, husbåtar, badstränder, festivaler, fullsatta tåg och gropiga vägar. Vi skulle boka några av hotellen och sträckorna själva, men för övrigt gällde agentens förslag.

Delhi är en förbluffande stor stad, hur man än räknar det, och man kan räkna det på många sätt. Huvudstaden New Delhi, som byggdes i början av 1900-talet som en förort söder om Delhi, har 14 miljoner invånare på en yta av knappt 4,5 kvadratmil. Stora Delhi har (i väldigt runda slängar) 20 miljoner invånare på cirka 150 kvadratmil.

Staden var allt vi hade förväntat oss av Indien fast mycket värre och bättre. Maten var bättre. Delhicious! Indisk mat får dig att glömma och förlåta allt annat. Jag trodde att all mat skulle vara stark, men den var sällan hot, bara väldigt spicy. Indiska kockar använder alla tänkbara kryddor och kombinerar dem gärna: kardemumma, koriander, paprika, tamarind, gurkmeja och saffran. Det nybakade naanbrödet var ljuvligt och de vegetariska rätterna smakade inte alls som vegomaten i Sverige, den var mycket godare och mer varierad.

Första dagen på vår planerade rutt innehöll en utflykt i Delhi, i en hyrbil med chaufför. Vårt första stopp var på apoteket där vi skulle köpa ny malariamedicin. Det var ett mycket litet apotek med väldigt många människor i, och indiska apotekare som snabbt och effektivt vägde och mätte upp piller och mediciner.

apotek i Delhi

Sen fortsatte vi och åkte genom en liten skogsdunge där vi var tvungna att stanna för att det stod kor på vägen. Kor är heliga djur i Indien, och innan man har sett det med egna ögon går det knappt att föreställa sig konsekvenserna av det. Det finns flera möjliga orsaker till att hinduerna anser kon vara ett heligt djur:

• Kon är en av jordens sju mödrar (moder jord, moder ko, mamman, lärarinnan, vårdaren, brahminens hustru och drottningen).
• Kon ger människan mycket: mjölk, grädde, smör, yoghurt; bränsle, gödning och isolering till hus (torkad kospillning); medicin och heliga dekokter (tillverkade av urinen) samt nya tjurar som kan plöja åkern.
• Kon ger, utan att kräva något tillbaka. Osjälviskt äter den bara grödor som vi ändå inte kan använda till annat och blir därmed en exemplarisk förebild för den veganska och vegetariska livsstilen som ofta förespråkas inom hinduismen.
• Enligt Veda-skrifterna kom Krishna en gång till jorden i skepnad av koherden Gopala.
• Gudar och gudinnor anses leva inuti korna.

Vår chaufför körde åt sidan och väntade tålmodigt på att kossorna skulle flytta på sig, medan vi gick ut för att spana in dem på närmare håll. Arun hade övertalat mig om att köpa en bättre kamera innan vi åkte till Indien, för som han sa: It is a very visual country. Så jag köpte i all hast, när vi mellanlandade på Malayias flygplats, en Nikon D80, och nu var ett perfekt tillfälle att testa den, en kosafari.

Det första vi såg var en man som stod lite längre bort på vägen och hade råkat ut för ett riktigt ko-missöde – han hade parkerat sin skoter på ena vägkanten och gått över för att uträtta sina behov på andra sidan. Under tiden hade en flock kor samlats runt hans skoter för att undersöka, nosa och slicka på den lite, och den förtvivlade mannen stod nu och väntade på att korna skulle tröttna och ge sig av, så att han kunde fortsätta hemåt.

i väntan på Kodot

fräck apa, snopen kalv, lättad scooterman

Jag fick syn på en söt kalv på andra sidan vägen, och gick fram mot den med ett äpple i ena handen och kameran i den andra. Men i samma sekund som jag sträckte ut handen med äpplet mot kalven kom en liten apa hoppande från ingenstans, tog äpplet och flydde i ett språng upp i närmaste träd. 

Förtretad ställde jag mig under trädet och hötte åt apan, men just då hörde jag ett varningsrop, vände mig om och såg en ko komma emot mig med mord i blicken. Förmodligen var det kalvens mamma som missuppfattat hela situationen.  

mycket misstänksam mamma

missade tyvärr att plåta sparken pga kastade mig åt sidan!

Den som ropat var chauffören, som nu dödsföraktande kastade sig mot kon och måttade en karatespark mot den. (Tydligen var han inte hindu.) Kon vek åt sidan, och jag kunde springa fram till bilen och sätta mig i trygghet. 

nöjd apa

Sista veckorna i HK: nya planer, orgasmisk mat och månkaksfestival

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Vi fick låna hotellets lilla konferensrum och satte upp ett base camp där, med Google Maps över Indien på projektorduken och tidtabeller, guideböcker, tekannor, kakfat, visumansökningar, broschyrer och papperskartor utspridda över hela bordet.

ingen planering utan te

Vi hade nu i princip bestämt oss för att hoppa över Tibet och Nepal, och flyga direkt till Indien när Leo kommit tillbaka och befunnits helt frisk. Men vi tänkte göra tvärtom i Indien mot vad vi gjort tidigare, och planera hela månaden i detalj. Fram till nu hade vi planerat extremt lite. Fördelen med det var att vara fria att göra vad vi hade lust med, och vi hade fått se många oväntade och spännande saker som vi fått tips av folk som vi träffat på vägen. Men det fanns också nackdelar – en del onödiga väntetider och utgifter som vi inte hade räknat med, som till exempel när det inte funnits billiga hotellrum eller när vi behövt vänta otippat länge på biljetter. Indien verkade snurrigt nog ändå. Alltså bestämde vi oss för att spara både pengar och tålamod genom att göra en planering i stora drag, och sen lämna över våra önskemål till en indisk resebyrå för detaljplanering.

Den stora planen såg ut så här: först norra Indien (Kashmir/Himalaya), sen sydöst mot Varanasi, Khajuraho och Agra, sedan rakt västerut till städerna och ökenbyarna i Rajasthan, ner längs västkusten till Bombay och Goa, via Keralas floder ner till Kovalam i södraste Indien. Ungefär 40 dagar allt som allt.

hong kong katt

En morgon kom en av gästerna fram till oss och frågade artigt om vi hade tänkt resa till Indien. Han hette Arun och var amerikan av indisk börd. Han blev mycket engagerad när vi berättade om våra Indienplaner, men när han fick höra att vi planerade att besöka Varanasi rynkade han på ögonbrynen.
- Det är en mycket fattig och smutsig stad, full av död och sjukdom, varnade han. - Ni borde inte åka dit. Ni kommer att få en mycket dålig uppfattning om Indien. Och ni bör absolut inte ta med barnen dit, de kommer att bli helt förskräckta.
Vi försäkrade honom om att våra barn var ovanligt härdade och att vi verkligen gärna ville se Varanasi, hur smutsigt det än var. Det är ändå Indiens heligaste stad. Arun vickade på huvudet – en gest som vi skulle få se miljoner gånger den närmaste månaden.
– Det är ert beslut, naturligtvis, sa han dystert. – Men jag avråder det starkt.

hong kong kung fu

– Känner ni till den indiska maten, frågade Arun en dag. – Annars måste jag förbereda er. Det är den godaste maten i världen, ni ska få se. Att äta indisk mat är som att älska!

Efter detta häpnadsväckande uttalande var vi förstås väldigt nyfikna, och tackade ja till Aruns förslag att följa med till "Hong Kongs bästa indiska restaurang", Bombay Dreams. Och det var verkligen gott: ljuvligt, extatiskt gott. När jag viskade till Sanne vad Arun sagt om att äta indisk mat höll hon på att fnysa ut raitan (yoghurtsåsen) genom näsan, men jag tror att det var mera överraskning än upphetsning.

hong kong hus

När vi inte planerade gjorde vi oss ännu mer hemmastadda i Hong Kong. Vi åkte ut till Lantau och klättrade i berg och blev fruktansvärt myggbitna. När vi kom hem igen läste jag i guideboken att just Lantaumyggorna ofta bär på den fruktade sjukdomen denguefeber, eller "breakbone fever" som den kallas på grund av hur smärtsam den kan vara. Jag kände mig plötsligt både febrig och öm överallt, och var det där myggbett eller de utslag som är symptom på dengue? Som tur var blev jag inte ett dugg sjuk, och det var bara vanliga myggbett.

Sista veckan var det Mid-Autumn Festival och vi strövade runt i Victoria Park på kvällen bland ljusskulpturer av drakar, fjärilar och lejon, tillsammans med tusentals Hong Kong-bor och fastlandskineser som alla bar lyktor och självlysande armband och halsband. Mycket märkligt och vackert.

Sanne var tillbaka i Japan igen, och jag ringde då och då för att höra hur det gick. Hon verkade ha det bra, men en kväll var hon mycket upprörd. Hon hade upptäckt en stor kackerlacka inne i lägenheten tidigare samma dag, och blev livrädd. Den var tydligen väldigt stor. Gigantisk. Eftersom hon är en god själ och praktiserar ahimsa ville hon inte döda den, så hon försökte sjasa ut den med en sopborste. Men den jättelika kackerlackan var för snabb och lyckades alltid komma undan. Gråtande av förtvivlan jagade hon den i flera timmar genom köket, badrummet och sovrummet. Till slut lyckades hon få ut den i hallen och öppnade ytterdörren. Ett sista anfall med borsten och kackerlackan vaggade iväg mot friheten – men i just det ögonblicket blev det korsdrag i lägenheten och dörren slog igen med en smäll! Och kackerlackan blev till mos. En ödets ironi, sa jag till Sanne, men det var ingen tröst alls tyckte hon.

En skön röra i Den doftande hamnen

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Dagen innan vi skulle resa från Japan fick vi ett mycket oroande besked på mail från Leo. Han hade blivit sjuk på tåget till Tibet. Först trodde han att det berodde på höjdskillnaden. Lhasa ligger cirka 3700 meter över havet, luften är alltså mycket tunn där, och om man färdas upp dit för snabbt kan man få känningar av höjdsjuka. De moderna tågen har till och med syrgas i luften i vagnarna för att inte passagerarna ska få syrebrist.
Men han blev allt sjukare, och när han kom fram till Lhasa var han i sämre skick än han var när han blev inlagd på Queen Marys en månad tidigare. Jag svarade genast på mailet och försökte ringa, men fick inget svar.

Vi reste i alla fall till Hong Kong och ringde därifrån igen nästa dag. Då svarade han i telefon, men verkade väldigt dålig. Han hade försökt hitta ett sjukhus i Lhasa, och vacklat omkring med över 40 graders feber i hettan. Ingen på något av de tre sjukhusen pratade engelska. På ett ställe låg det människor på britsar med svärmar av flugor surrande runt sig. Till slut hade han fått ge upp och gå tillbaka till vandrarhemmet, som var litet och mycket enkelt. Enligt de anställda på vandrarhemmet fanns det en enda läkare i Lhasa som talade engelska, och hon var anställd på ett av de stora hotellen. Jag ringde genast dit och bokade ett rum åt Leo där, och bad dem hämta honom med taxi.
Läkaren tittade på Leo i fem sekunder och skrev sedan ut penicillin och febernedsättande åt honom. Efter några dagar gick febern ner, och han började känna sig mycket bättre.

Redan när det första mailet kom började jag fundera på om vi verkligen skulle åka till Tibet. Om Leo blev sämre kanske han borde komma tillbaka till Hong Kong istället. Han själv tyckte att det var nonsens, och jag var tveksam, men sen hände det flera saker som fick oss att ändra resplanerna igen.

För det första upptäckte vi att det var nästan hopplöst att ta sig till Tibet och Lhasa med tåg, på det sätt som vi tänkt oss. Man måste ha ett inresetillstånd till Tibet som man bara kunde få genom en resebyrå. Turister fick överhuvudtaget inte köpa tågbiljetter till Tibet från Hong Kong. Vi måste alltså först resa till Guangzhou i Kina, och vara beredda på att vänta där tills vi hade fått alla biljetter och tillstånd. Det var enorm efterfrågan på tågbiljetterna som släpptes 5-10 dagar i förväg och brukade ta slut i ett nafs. Dessutom fick man inte köpa biljetterna utan att visa upp inresetillståndet.
Leo hade visserligen rest utan inresetillstånd, och ingen hade frågat honom om det en enda gång. Men vi visste inte om vi skulle våga chansa. Alla hotell, resebyråer och webbsidor som vi konsulterade var helt eniga om att det skulle vara omöjligt att åka utan. Och tanken på att åka till Guangzhou och bli sittande där i en vecka och sen inte få åka, eller ännu värre – att bli avkastade från tåget mitt på den kinesiska stäppen – var inte särskilt lockande.
Vi la ner många timmar på ringa och åka runt till olika resebyråer och lägga pussel med alla olika svar vi fick, men blev inte mycket klokare.

För det andra läste vi i tidningarna att det hade brutit ut nya oroligheter i Nepal. Maoistgerillan kastade bomber på regeringssoldaterna, och svenska UD avrådde från att resa dit. Vi hade ju tänkt nå Indien landvägen över Himalaya, och Nepal är den enda vägen ut ur Tibet om man inte ska åka tillbaka genom Kina.

För det tredje fick jag ett mail från doktor Kathy Lau, läkaren som behandlade Leo på Queen Marys i Hong Kong. Hon skrev att de sista provsvaren också hade visat negativt, och undrade om han fortfarande var feberfri. När jag svarade att han hade blivit sjuk igen skrev hon att vi absolut borde se till att Leo gjorde en ultraljudsundersökning av sina njurar så snart han kände sig lite bättre. Det verkade inte finnas något vettigt sätt att göra en sån undersökning i Lhasa. Jag meddelade Leo vad doktorn hade ordinerat, men han var minst sagt skeptisk. I hans ålder vill man ju inte gärna tänka på sin dödlighet.

Det var i alla fall skönt att vara i Hong Kong (vars namn betyder "den doftande hamnen") igen. Nu när vi var tillbaka för tredje gången kändes som att komma hem. Vi hittade överallt, det mesta som vi behövde fanns och var begripligt, alla sorters människor sprang runt i en skön röra.

Hong Kong har visserligen varit en del av Kina, och kommer att bli det igen 2047. Men det är inte riktigt Kina ännu, och det är rätt avslappnande. Den historiska bakgrunden är att området var kinesiskt i flera tusen år, men britterna ockuperade Hong Kong-ön under det första opiumkriget och tvingade Kina att ge upp först Hong Kong-ön och sedan Kowloon under senare mitten av 1800-talet. 1898 la britterna under sig även de så kallade New Territories, fast nu som ett arrende i 99 år. Sen kom andra världskriget och då blev Hong Kong ockuperat av Japan, men efter 1945 blev området brittiskt igen.

När slutet för britternas arrende av New Territories började närma sig kom Kina och Storbritannien överens om att hela Hong Kong skulle överlåtas till Kina 1997, som en så kallad "Särskild administrativ region" (SAR). Avtalet fick devisen "Ett land – två system" och innebar att Hong Kong skulle få ett stort mått av självstyre och rätten att behålla sitt kapitalistiska system, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Det har funkat någorlunda bra, med en del bråk om vem som ska ha sista ordet när det gäller hur lagarna ska tolkas.

Hong Kong är en enormt stor stad, Kinas fjärde största, med över sju miljoner invånare. Befolkningen har till 94% kinesisk härkomst. De återstående sex procenten består av icke-etniska kineser, indier, pakistanier, nepaleser, vietnameser, européer, amerikaner, australier, kanadensare, japaner, koreaner och 300 000 hemhjälper från Indonesien och Filippinerna. Högst 150 fastlandskineser per dag får uppehållstillstånd, och bara om de har släktband till Hong Kong. Fastlandskineserna kan inte ens åka in till Hong Kong utan tillstånd.

Befolkningen växer förhållandevis långsamt, och mest på grund av invandring. Födseltalen är bland de lägsta i världen, cirka 0,94 barn per kvinna trots att regeringen aktivt uppmanar familjer att skaffa många barn, i motsats till den kinesiska ettbarnspolitiken. Det största officiella språket är kantonesiska (som kan sägas vara en kinesisk dialekt), men engelska är också ett officiellt språk som talas hyfsat av nästan hälften av invånarna. Många skyltar i Hong Kong är på både engelska och kantonesiska. Det råder total religionsfrihet: de allra flesta praktiserar en blandning av buddhism, konfucianism och taoism, men det finns också kyrkor och tempel för kristna, sikher, muslimer, hinduer och Falun Gong-anhängare, bland annat.

En skön röra, som sagt!

När vi skulle hitta hotellrum den här gången var det lite lättare, vilket var tur eftersom vi var lika oförberedda på en förlängd vistelse som sist. Vi behövde bara byta hotell två gånger, och den sista veckan bodde vi på Pacific Towers igen. Tack vare Erics skicklighet som förhandlare fick vi super-rabatt på priset igen och kunde utnyttja deras lounge, med gratis fika, datorer och wifi.

13 är inte ett olyckstal i Kina. Men gissa vilket som är?

Sanne kom och hälsade på ett par dagar för att förnya sitt visum. Som turist får man nämligen bara vara i Japan i tre månader, och det är inte alla skolor eller kurser som ger studentvisum. Det gör att många fuskar och förnyar sitt visum genom att åka ur landet ett par dagar och återvända. De flesta åker till Korea bara över dagen, men myndigheterna har fått upp ögonen för detta och det händer att såna resenärer (både till Korea och Hong Kong) blir tagna åt sidan och utfrågade. Sanne hade ju en god anledning att åka till Hong Kong eftersom vi var där, och slog alltså två flugor i en smäll.