Det var med viss sorg vi lämnade Shaolintemplet. Eller snarare, Rebecka var helt förtvivlad och ville inte alls åka därifrån. Vi andra var glada för att ha fått se och uppleva riktigt kung fu-liv i skolan och i templet, men vi var ändå ganska lättade över att lämna Deng Feng. Eric skulle resa till Beijing och vara där några dagar för att uträtta några ärenden.
Vi andra tog tåget till Wuhan, där vi skulle vänta in Eric för vidare resa upp till Wudangshan (Wudangbergen). Tågkonduktören var en vänskaplig man som höll ett öga på oss. Som vanligt höll alla i hela tåget ett öga på oss – nu när vi hade med oss Rebecka som hade Shaolintröja på sig och pratade kinesiska med alla nyfikna var vi hela tågets favorit-sevärdhet.
 |
| Ett vakande öga |
Konduktören såg att Leo hade somnat och gjorde en liten pantomim om att sova. Jag nickade vänligt. Vi var alla trötta efter att ha gått upp så tidigt, men resan till Wuhan tog inte så många timmar och snart var vi framme.
När vi hade plockat ihop våra pinaler och väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen passade konduktören på att vara artig och konversera lite med oss, med bistånd från de andra passagerarna. Mannen som stod bredvid honom verkade vara vagnens expert på engelska, och när de hade konfererat en stund vände sig konduktören till Leo och sa:
– Are you Tiger?
Leo, som är född i Grisens år och väl bekant med det kinesiska horoskopet, svarade lika artigt:
– No, I am Pig.
När konduktören såg frågande ut blev det en kort förvirring, varpå medpassageraren ropade att han hade sagt fel – det skulle vara tired, inte Tiger. Alla blev lättade och glada över att ha klarat ut missförståndet, och Leo höll med om att han var lite trött.
Wuhan är en stor och folkrik stad (drygt 9 miljoner invånare) och var från början tre olika städer som slogs ihop till en jättestad, delad av floderna Yangtze och Han och sammanbunden igen av fem stora broar. Ludwig och jag gjorde en utflykt i stan men när vi skulle ta en taxi hem misslyckades vi totalt. Alla taxibilar vi hejdade sa att de inte kunde åka till just vår adress. Till slut hittade vi en buss istället, och det var inte förrän långt senare som jag fick förklaringen på WikiVoyage: På grund av den besvärliga trafiksituationen i Wuhan får bara hälften av taxibilarna köra över den största bron, Bro Nummer Ett, varannan dag. På udda datum får bilar vars nummerplåt börjar på ett udda nummer köra över bron, och på jämna datum får bilar vars nummerplåt börjar på 2, 6, 4 eller 8 köra över. Vi skulle alltså ha tänkt på att vi måste ta oss över Bro Nummer Ett för att komma hem, tänkt efter om det var ett udda eller jämnt datum och sedan hejdat taxibilar med rätt första siffra på nummerskylten. Enkelt (när man vet om det)!
Hotellet i Wuhan hette Sunny Sky City Inn. Det var väldigt fint och modernt och i lobbyn och hissen satt skyltar som upplyste oss om att hotellets ledord var Lustration – Economy – Concinnity. Jag antog att det var typisk chinglish men det visade sig vara riktiga ord från det allra mörkaste djupet av någon kinesisk-engelsk ordbok.
Eftersom vi inte hade tvättat på länge frågade jag personalen i receptionen om vi kunde lämna in vår smutstvätt. Efter mycket gestikulerande och uppvisande av tvättpåsar fick vi veta att vi skulle gå till femte våningen. Det visade sig vara själv-tvätt – det fanns två tvättmaskiner, men ingen torktumlare.
Jag började lägga ner tvätten i maskinerna och när det kom förbi en hotellflicka frågade jag var man skulle torka tvätten någonstans. Hon missförstod mig och började skruva på alla knappar och plötsligt började maskinerna fyllas med vatten. Kina är inte som Sverige, där alla lock måste vara stängda för att strömmen ska slås på!
– Xie-xie (tack), men var ska vi torka tvätten sen? Dry? sa jag och visade hänga tvätt med klädnypor med yviga gester.
– In room, svarade flickan.
– No, impossible, utbrast jag och tittade på de cirka fyra kilo blöta kläder som snurrade runt i de öppna maskinerna. – No place in room!
Hotellpersonalen var nu samlad kring tvättmaskinerna och det beslöts att jag skulle få torka tvätten på taket. Helt ok tyckte jag, det hade vi gjort flera gånger på andra hotell. Wuhan är hett som en bakugn så det skulle säkert gå snabbt. En timme senare travade jag upp på taket med den blöta tvätten i två kassar. En hotellflicka travade efter, antagligen för att se till att jag inte ramlade ner eller villade bort mig.
På taket fanns det en lång rostig tvättlina, täckt med blöta, smutsiga och trasiga handdukar. För att komma fram till tvättlinan fick man, som hotellflickan visade mig, klättra på ett antal ventilationstrummor som också var täckta med blöta gamla handdukar. När vi hade klättrat och hoppat började hon dra ner handdukar från linan, och till slut kunde jag hänga upp våra kläder, utan klädnypor dock för jag hade bara fått galgar.
 |
| Torkstreck med utsikt |
Medan jag hängde tvätt tänkte jag på att det aldrig skulle ha blivit så här om jag hade varit kines, för då hade jag inte tvättat mer än jag hade fått plats att torka i rummet. Eller så hade jag lämnat in tvätten på ett tvätteri. Man lär sig något nytt varje dag, särskilt i Kina.
Från resebloggen den 5 augusti:
– Tänk vad okunniga och oskyldiga vi var när vi reste hemifrån för tre månader sen, säger jag till familjen över en kopp te av sorten View sound of Iron på ett litet tehus i Wuhan.
– Tala för dig själv, säger familjen och smuttar på sitt Believe the Sun Hair point.
– Jo men vi var ju jättesjåpiga! Rädda för spindlar och vågade knappt äta någon konstig mat och ojade oss om det inte fanns något varmvatten i duschen. – Nu är vi redan mycket tuffare, eller hur?
Familjen nickar instämmande och spottar försiktigt ut en hårig stjälk som följt med den sista teklunken.
– Fatta då när vi kommer hem om nio månader till! Vi kommer att vara värsta råbarkade sjöbenen, eller vad det heter. Vi kommer bara att vilja sova på ohyvlade träplankor och om vi blir hungriga fångar vi några kackerlackor att knapra på. Tatuerade över hela kroppen kommer vi att ramla in på Söders Hjärta och ropa med hes röst: Fram med flugsvampsteet, och släng i en stor bit jaksmör också!
– Tala för dig själv, säger familjen och rör om med en möglig ätpinne i teet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar