Ännu mer kaos väntade oss i Hong Kong när vi kom tillbaka den 8 augusti. För det första var det storm och oväder. Det ösregnade och på nyheterna varnade de för en tropisk storm med varningsgrad 8. För det andra hade vi inte riktigt insett att det var högsäsong och att alla hotell skulle vara fullbokade. Vi kunde bara få en natt på Stanford, hotellet där vi bott i juni. Vi hade tänkt stanna en knapp vecka den här gången, innan vi skulle vidare till Japan och äntligen få hälsa på Sanne. Men nu såg det ut att bli svårt med hotellrum, ända fram till avresan.
Nästa dag flyttade vi in på MingLe, ett pyttelitet designhotell tvärs över gatan. Det var ultramodernt och hade bland annat en 52-tums tv-skärm på väggen där man kunde koppla in datorn, och ett superhögtalarsystem med surroundljud. De hade rum för oss i två nätter.
Leo gick och la sig så fort vi hade burit in våra väskor. Jag trodde att han bara var trött och behövde sova ut – vi var alla trötta efter den senaste veckans resor – men efter några timmar visade det sig att han hade hög feber.
På morgonen den tionde hade han fortfarande feber. Jag kollade mina anteckningar och såg att det var femte gången på tre månader. Eric och jag tyckte båda att det var bäst att kolla hans värden, eftersom vi ändå var i Hong Kong där vi hade hört att vården hade en mycket hög standard, och där förhållandevis många pratar bra engelska. Vi slog upp adressen till ett sjukhus i Lonely Planet, och Eric och Leo gav sig av i taxi.
Några timmar senare ringde Eric och sa att Leo hade blivit inlagd på Queen Mary Hospital. När de kom fram till sjukhuset hade Leos feber gått upp ännu mer, och Hong Kong är inte ett ställe där man tar lättvindigt på feber, särskilt inte med tanke på SARS-epidemin några år tidigare. De ville ta alla möjliga prover och hade lagt honom på en akutavdelning. Jag blev förstås ganska förskräckt, sa att jag skulle komma genast och sprang ner på gatan för att få tag på en taxi. Efter en halvtimme i ösregnet kom äntligen en bil. Stormvarningarna gjorde inte att folk höll sig inne – de bara åkte mer taxi.
När jag kom till avdelningen hittade jag Eric bredvid Leos säng, längst bort vid fönstret i en öppen sal med åtta sängar. I de andra sju sängarna låg det gamla kinesiska farbröder. Leo såg väldigt medtagen ut, och mitt hjärta sjönk som en sten. En ung läkare, doktor Kathy Lau, kom fram till oss och förklarade att de ville ta flera prover innan de lät Leo komma hem igen. De ville inte ge honom vare sig penicillin eller febernedsättande, för att inte riskera att dölja några symptom.
Jag satt kvar tills det blev mörkt och Leo hade somnat. Det kändes inte bra att lämna honom på sjukhuset. Om vi hade varit hemma hade vi knappt höjt på ögonbrynen åt hans feber (vi hade troligen inte ens vetat om den eftersom han bodde och jobbade i Amsterdam innan vi åkte, och knappast ringde hem när han blev sjuk). Men man blir mer på sin vakt när man är långt hemifrån, och det är förstås större risk att en vanlig feber visar sig vara någon tropisk sjukdom när man är i tropikerna.
Nästa dag skulle vi flytta igen. Vi hade hittat ett hotell på Hong Kong-ön, nära sjukhuset. Det var visserligen dyrare än vi brukade bo, men det kändes skönt att inte behöva åka hela vägen från Kowloon och kanske riskera att fastna i någon biltunnel om vi skulle behöva ta oss till sjukhuset snabbt. Dessutom hade doktor Lau ringt på morgonen och sagt att Leo mådde lite bättre, men att de skulle behöva ta en massa prover och att det skulle ta minst en vecka.
När klockan var en minut i tolv och vi just skulle lämna Ming-Le-rummet för att checka ut började en röst i tv-högtalarna skrälla på högsta volym: "THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME TO LEAVE THE ROOM! THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME ..." och så vidare, samtidigt som en sång spelades i bakgrunden: "Thank you for staying at the Mi-i-ngle Place, the high-technological hote-e-el ...", samtidigt som telefonen i rummet började ringa som en besatt, och när vi lyfte luren var det samma automatiska röst och sång där. Mycket förbluffande alltihop, och en smula stressigt.
Dagarna som följde åkte jag buss till och från sjukhuset varje dag på gator som var nästan öde. Hong Kong var belägrat av stormar, med en tyfon på varje sida: den långsamma Pabuk och den våldsammare Sepat. När Pabuk satte kurs mot stan utfärdade stadens myndigheter högsta stormvarning, men i sista stund avvek den och ställde till med kaos i Guangdong istället. Sepat blev uppgraderad till supertyfon, och for iväg mot Taiwan med 240 km i timmen.
Det fick Ludwig att tänka om. Han hade planerat att resa till Tokyo via Taiwan, men han hade hört att Taiwans flygbolag China Airlines (de enda som flög mellan Hong Kong och Taipei) var notoriskt olycksdrabbade. Det, plus att Sepat var på krigsstigen, fick honom att lägga om sin planerade resrutt. Jag var väldigt glad att han inte genomförde resan när jag läste i South China Morning Post att just det planet han skulle rest med hade fattat eld och exploderat när det mellanlandade i Okinawa på väg hem från Taipei. Lyckligtvis klarade sig alla ombord på planet helskinnade, men ändå!
Regnet fortsatte att piska ner. Och med Leo på sjukhus visste vi ju inte ens när vi skulle kunna komma iväg till Japan. Vi hade telefon- och mailkontakt med Sanne, men jag längtade mycket efter att få träffa henne igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar