Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.
Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.
 |
| Shrimogamo-templet |
Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.
När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.
 |
| Taxi med virkade antimakasser |
 |
| Cykellapplisor i Kyoto |
En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.
Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.
Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.
Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.
Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.
Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.
Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.
Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.
 |
| Sumobrottning |
 |
| Ryōgoku Kokugikan |
 |
| mmm mjukglass |
 |
| Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland. |
Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.
En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.
Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.
[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar