När jag var liten trodde jag att man kunde komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jorden. Jag skriver det utan att rodna; hela min generation trodde det. Det var våra föräldrars idé om ett lustigt skämt, att dilla i sina barn såna dumheter. Men Kina är verkligen på andra sidan jorden, om inte geografiskt så kulturellt. Kina kommer tvåa, efter Indien och strax före Japan, på min lista över länder där svenskar kommer att känna sig väldigt långt hemifrån. På gott och ont!
 |
| Sannerligen! Tror jag. |
En av de första olikheterna man som svensk i Kina lägger märke till är bilkörningen. Den verkar vara helt intuitiv. Det finns säkert trafikregler – det finns iallafall skyltar, trafikpoliser och trafikvakter med visselpipor – men man ser inte så många som bryr sig om dem. Bilisterna kör på den sida om vägen som passar bäst för tillfället. Eftersom det är oerhört viktigt att komma först (bor man i ett land med 1,3 miljarder människor har man inte råd att släppa förbi någon i kön) så kör man alltid om bilen före, och bilarna till höger och vänster, om det så bara finns en millimeters marginal att komma igenom luckan. Back- och sidospeglarna använder man när man ska klippa näshåret eller sminka sig. Det är personen bakom som har ansvaret, och han eller hon använder tutan för att tala om att hon är där. Man tutar alltså så fort man ser någon snett framför sig, vare sig det är en annan bil, en traktor, en fotgängare eller en ko.
Småbarn får åka bakpå föräldrarnas cyklar, moppar och motorcyklar, och de har så gott som aldrig hjälm. Ibland står eller sitter de framför föräldrarna på styret eller fotsteget, och det kan vara flera ungar på samma hoj. Även bebisar får åka, gärna inklämda mellan föräldern som kör och föräldern bakpå. Sannes teori var att asiater kör så självsäkert just för att de har växt upp på en motorcykel.
Nästa uppenbara skillnad är hur man äter. Dels förstås att man använder pinnar och sked, men också bordsskicket. När ett kinesiskt sällskap lämnar bordet efter en lyckad måltid ligger det drivor av mat, servetter, benbitar och annat skräp både på bordet och på golvet runtomkring. Man behöver absolut inte skämmas här i Kina om man är en sån, som jag till exempel, som dräller när man äter – alla gör det.
 |
| Inget tjafs |
När man beställer en rätt förutsätter den som tar upp beställningen att det ska räcka till alla runt bordet, och de ställer fram all mat mitt på bordet så att alla kan nå den och äta direkt från fatet eller lägga upp i sina egna små skålar. När vi kom hem till Sverige igen var det en av de saker som var svårast att vänja sig vid – vår snåla och självcentrerade ätkultur.
 |
| Mmm maten i Sichuan |
Kineser dricker oftast grönt, svagt te till maten, och man får nästan alltid gratis te (med ständig påfyllning) utan att behöva be om det. Vatten på flaska brukar finnas, åtminstone i storstäderna.
Tomat anses vara en frukt och förekommer i fruktsallader eller till glass. Beställer man sweet tomatoes får man en tallrik skivade tomater med ett halvt kilo socker ovanpå.
Salt och peppar till maten är sällsynt. Men oftast behövs det inte – den mesta kinesiska maten är god ändå. Och nyttig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar