Kina, Beijing: En dyr och lärorik teceremoni

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Träningen skulle pågå i drygt tre veckor till. Under tiden tänkte killarna och jag stanna tre dagar i Beijing och sedan tågluffa runt i Kina ett par veckor, med slutstation Deng Feng och Shaolintemplet.

Vi började med att leta rätt på hotellet som vi hade läst om på flyget från Korea. Det heter Yue Wei Zhuang och var ett litet gammaldags hotell kring en innergård, mitt bland hutongerna, de smala gatorna i centrala Beijing. Vi bodde alla tre i världens minsta rum, men vi spenderade inte så mycket tid på hotellet så det var okej ändå.

Den stora rivningen av hutongerna inför OS 2008 hade just börjat

Yue Wei Zhuang

Med "trebäddsrum" menas här att det går att knöka in tre sängar. Precis. (Pixlad Leo läser sf)

Hotellpersonalen var snälla, fast de knappt pratade någon engelska alls. När vi frågade efter en pizzeria en dag (jag vet inte vad som flög i oss, men tydligen ville vi gärna ha pizza) och till slut hade lyckats göra oss förstådda så följde en person med oss till en pizzeria någon kilometer från hotellet, hjälpte oss att beställa och följde oss hem igen.

Beijing är överväldigande, stort och disigt. Det byggs överallt, man får en känsla av att vara i en bikupa eller myrstack som bara växer och växer. Samtidigt vankar Beijingborna omkring i lugn och ro på gatorna, ibland fortfarande i pyjamas, spelar go och klappar sig på magen.

go go go

Som alla andra turister i Beijing besökte vi Himmelska Fridens torg (stället med världens mest lögnaktiga namn) och gick sedan till den Förbjudna staden (som inte heller är vad den heter).

Himmelskt, nja

Fridfullt, mja

Inte förbjudet, bara dyrt. Och stort. Och ganska vackert.

Utmattade efter dessa kolossala och dammiga promenader letade vi efter ett lunchställe och ramlade in på Lao Cheng Dahe Restaurant. Maten där var god och ganska billig, men vad jag föll för mest var menyn. Många kinesiska maträtter har vackra och poetiska namn; istället för att som vi kalla mat för "falukorv", "blodpudding" eller "fläsklägg" säger kineserna att de äter "Buddha hoppar över muren", "Lejonets huvud" eller "Drake Tiger Fenix". Just den här menyn hade sidor med engelsk översättning till turisternas fromma, men antingen var det översatt av en dator eller av någon med mycket dimmig uppfattning om engelska. Man kunde välja mellan bland annat:

• Bad and fragrant young soy beans

• Fresh fruit slippery aloe

• Pot ziduck blood

• The North Pole shell stabs a body

• The joss-stick Mao eyes fish Zi

• Open a stomach seafood bean curd thick soup

• East ascent elbow son

• The old city is small to fry in the muscle

• The stone database door vegetable three fresh

• The farmer buttons up a duck

• Sprinkle fatty cow of juice

• The hair crab picks New Year pudding

• Be fond of the glutinous rice dumpling explodes eye fish

Det fanns en till, mer begriplig meny på engelska utanför dörren, och vi tog diced chicken with pine nuts och shredded pork with hot chili sauce istället. Det var gott, om än inte lika poetiskt.

På kvällen gick vi på Pekingopera, en teaterform som är så förfinad och invecklad så att man skulle kunna skriva flera sidor om den, om man bara förstod. Vi förstod ingenting men hade väldigt roligt, och vi lärde oss att man gärna ropar Hao! (Bravo!) när man gillar nånting, istället för att applådera.

Andra dagen gick vi genom en stor galleria i centrala Beijing. Vid ett tillfälle, när vi stod och diskuterade var vi skulle gå härnäst, kom det fram två söta tjejer i 25–30-årsåldern och sa blygt "Hello!" Det var vi ju vana vid, eftersom alla kineser kan (och älskar att) säga Hello. Så vi Helloade tillbaka. Men det visade sig att de här unga kvinnorna kunde prata ganska bra engelska. Vi berömde dem och de rodnade och fnissade förtjust. De var engelskalärare förklarade de, och jätteglada för att få öva sin engelska på oss en liten stund.

När vi hade utbytt de vanliga artighetsfraserna tänkte vi vinka adjö och gå vidare, men då frågade den ena tjejen om vi hade bråttom eller om de kunde få bjuda på te. De ville så gärna prata mer engelska! Vi hade ju inte bråttom alls, och de verkade verkligen trevliga. Dessutom hade vi inte pratat med någon utomstående på flera dagar, så vi var inte så svåra att övertala.

De föreslog att vi skulle gå in på ett kafé i gallerian, och när servitrisen kom frågade hon om vi ville sitta inne i VIP-rummet, ett litet rum med svalkande luftkonditionering som finns på många teserveringar. Det är vanligt att man sitter där om man vill ha en teceremoni.

Vi slog oss ner med flickorna och beställde in te och tilltugg i form av frön och torkad frukt. Jag funderade på om det kunde vara en fälla av något slag, och bestämde mig för att vara mycket försiktig med vad jag berättade om mig själv. Jag tänkte också ställa lite listiga frågor till flickorna för att kolla sanningshalten i det de sa. Det verkade inte så artigt att tala svenska, men jag passade ändå på att säga några korta meningar medan flickorna gjorde beställningen. Killarnas svar visade att de var inne på samma tankar.

Men testunden fortsatte på ett mycket behagligt vis. Tjejerna sa sig vara systrar från Mongoliet, som hade flyttat till Beijing för att utbilda sig till lärare. De svarade vänligt och sammanhängande på alla våra frågor, och verkade inte vilja veta något om vårt hotell, våra resplaner eller hur mycket pengar vi hade. I själva verket var de spirituella och roliga, och tiden förflöt snabbt under trevligt samtal. De gav oss sina mailadresser. Jag tog bilder på dem tillsammans med Leo, som de tyckte var snygg.

Han var förstås inte pixlad vid tillfället.

Till sist tittade jag på klockan och såg att det hade gått tre och en halv timme. "Vi kanske ska röra på oss", sa jag till killarna, "och för artighets skull borde vi väl ta notan".

När servitrisen kom med notan sträckte sig den ena flickan efter den, men jag hejdade henne och sa att jag gärna ville betala, eftersom vi haft så trevligt. Hon protesterade inte. Tyvärr, för den var på över tusen yuan (lika mycket i kronor). Visserligen hade vi fått en slags enkel teceremoni, och vi var fem personer, men det var ändå många gånger dyrare än det borde varit. Jag betalade utan att blinka – varför vet jag egentligen inte, jag var väl både förvirrad, skamsen och ville inte avslöja mina upprörda känslor. Flickorna visade inte med en min att det var något konstigt som hade hänt. Istället följde de oss ut, skrattade och berättade en rolig historia, kramade om oss och sa adjö. Och försvann.

Vi kände oss ganska så snopna. Fast vi tyckt oss vara så uppmärksamma hela tiden så hade vi gått på den enkla bluffen, en klassisk "tourist scam". Sannolikt samarbetade tjejerna med servitrisen, och delade lika på vinsten. Det var vår svenska artighet som fällde oss. Nåja – samtidigt hade vi haft en väldigt trevlig eftermiddag och en teceremoni. Och lärt oss nånting på kuppen. Det kanske var värt en slant.

Kambodja, del 1. Skumpiga vägar och feber

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Det finns en modern legend om Kambodjas största inrikesflygbolag. Det sägs att flygbolaget betalar regeringen för att inte reparera bilvägen från gränsen mellan Thailand och Kambodja till Siem Reap, så att folk ska ta flyget till Siem istället. När man har åkt den vägen med bil är man beredd att tro på legenden. Men jag går händelserna i förväg – resan till Kambodja var ett äventyr hela vägen från Bangkok. Så här skrev Rebecka i resebloggen:

Lonely Planets "Asia on a Shoestring" har bra tips om hotell och kvarter, bra råd om hur man ska göra för att inte bli lurad och är allmänt en överlevnadsbok för Asien. Innan vi åkte hade vi läst om "Thailand to Cambodia bus scam" i denna bok (scam betyder "blåsning"). Det går till så att man åker med en stor buss (vilket vi gjorde), och kommer sedan till gränsen. Där byter man buss, och den här bussen kör mycket långsammare än nödvändigt, och tar massor av omvägar, så att när man kommer fram till deras halvtaskiga kompis-ägda guesthouse är man så utmattad att man inte orkar leta efter ett nytt. Smarta som vi var hoppade vi då av bussen när vi kom fram till gränsstaden Poipet. En del av buss-sällskapet gick för att skaffa visum, och då slank vi iväg. Vi fixade våra egna visum (det var inte alls svårt, men vi var tvungna att muta gränspoliserna med 100 baht för att få dem direkt), och tillsammans med två trevliga finländska tjejer åkte vi iväg med två taxibilar mot Siem Reap.

Här kan sägas att det Rebecka och Lonely Planet skriver om bara är en av många olika scams. En annan blåsning går ut på att den privata researrangören/bussbolaget säljer ett visum som är tio gånger dyrare än det man själv kan köpa vid gränsen. Problemet är, som Rebecka beskriver, att man måste muta gränsvakterna för att de överhuvudtaget ska göra något inom rimlig tid. Men det blir ändå mycket billigare.

På Lonely Planets stora reseforum "Thorn Tree Travel Forum" finns det hundratals berättelser om olika bussblåsningar i Kambodja. Eller som en av medlemmarna skriver uppgivet: "Den här historien kommer upp minst en gång i veckan. Hur många gånger måste vi säga det igen: Ta inga privata bussar till Kambodja – ta en kommunal buss från busstationen!"

Rebeckas reseblogg fortsatte:

Lonely Planet kallar vägen från Poipet till Siem Reap för "Boulevard of Broken Behinds", och ja, jag vet inte om jag skulle hitta en beskrivning som passar bättre. 

Det var hål, gropar och gupp överallt. Vi körde i kanske 50 km/h, om inte mindre, eftersom det var omöjligt att köra snabbare för terrängen. Man körde inte på vänster eller höger sida, man körde på den sidan det gick att köra på. Om det kom en annan bil fick man svänga förbi den och sedan fortsätta. För att inte ens tala om alla kossor mitt i vägen, mopeder med grisar där bak och småknattar på 4-5 år på stora, vingliga cyklar.

(klicka för större kokaos!)

Efter drygt fyra timmar på den där vägen visste jag precis hur en flipperkula måste känna sig. Enda skälet till att jag inte var blåslagen precis överallt var att vi satt fyra personer i baksätet på den lilla taxin, och jag satt som tur var inte närmast dörren.

När vi kom fram var det redan mörkt. Vi hade ringt och bokat ett hotell i förväg, men när vi kom dit kändes det inte bra alls. Vi bad taxichauffören att köra en bit till, och hittade efter bara några minuter ett annat hotell, Angkorland, som såg betydligt mer inbjudande ut. Tack vare lågsäsongen var det nästan tomt och vi förhandlade oss snabbt till ett bra pris på två dubbelrum, varav det ena var nästan som en liten svit, med plats för två extrasängar.

Hotellet serverade oss en enkel middag i sin restaurang, men Sanne kunde inte få ner en bit. Först trodde jag att det bara var trötthet efter den långa och skumpiga resan, men när jag la handen på hennes panna blev det tydligt att hon hade hög feber. Vi bäddade ner henne och gav henne vatten och juice. Hon blev liggande i två dagar med feber och hosta medan vi andra plaskade i den enorma hotellpoolen och utforskade Siem Reap. På tredje dagen var hon mycket bättre, men när vi gick och la oss på kvällen blev Eric plötsligt sjuk istället. Det kom verkligen plötsligt – när vi släckte ljuset var han fortfarande precis som vanligt, men bara en stund senare började han plötsligt skaka av frossa så att sängen gungade. Hans kroppstemperatur måste ha skjutit i höjden som en raket, från 36 till 41 grader på en kvart. Jag blev orolig för att det gick så fort, och började fundera på hur jag skulle få dit en läkare som gick att kommunicera med, men redan nästa morgon var han hyfsat pigg igen.