Tokyo: svärdförbud, toaletter och tunnelbana

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)

Äntligen kom dagen då vi skulle resa till Japan. Vi hann bara sova i fyra timmar sista natten i Hong Kong innan vi tog flygbussen klockan fem på morgonen. Det första som hände på flygplatsen var att vi gick rakt in i en "utökad säkerhetskontroll". Vi blev utplockade ur kön och visiterade, våra väskor blev dammsugna och genomrotade och till slut beslagtog de Rebeckas hopfällbara träningssvärd av plast, för att de tydligen var "knife-like objects". Det här var inte helt oväntat. Vi hade redan fått erfara flera gånger att flygplatspersonal blir extra misstänksam när man reser jorden runt utan att ha en färdig resrutt.

Vi försökte att flyga så lite som möjligt, både av miljöskäl och för att flygplatser är helvetets förmak. Men med tiden blev vi i alla fall ganska proffsiga på att komma igenom dem så snabbt som möjligt. Inte här dock, som ni strax blir varse.

Nästa bakslag kom på Narita, flygplatsen i Tokyo, när den japanska tullen fick syn på Rebeckas andra träningssvärd som ser mer "riktigt" ut, fast det också är helt ofarligt, och bestämde sig för att kalla in polisen. Vi fick vänta i en dryg timme, tillsammans med en snäll men nervös tullassistent, på att den kvinnliga poliskonstapeln skulle komma och häkta svärdet. Så nu var alla Rebeckas svärd inlåsta i olika flygplatsfinkor.

Tips från coachen: Lämna svärdet hemma när du reser till Japan.

Till slut kom vi iallafall ut på Narita och blev mötta av Sanne. Det kändes som en evighet sedan vi setts, och jag hade längtat så! Hon hade hunnit bli väldigt japansk sen vi såg sist, med moderiktiga japanska kläder och en väldigt japansk lugg, mycket söt. Medan vi åt en tidig middag förklarade hon japansk etikett för oss, så att vi inte skulle göra bort oss genom att prata på tunnelbanan, slänga skräp på gatan eller gå på fel sida i trappor. För att inte tala om att göra miner eller prata med löjliga röster! Det var det dödsstraff på, om vi förstod Sanne rätt.

Sen guidade hon oss genom Tokyos oändliga och ofattbara tunnelbana till Shinjuku, området där vi skulle bo. Vi hade hyrt en lägenhet som vi hade hittat via Asiatravels när vi var i Hong Kong, och Sanne skulle bo med oss där.

Här ser vi en person som VET och en som INTE VET hur man går i trappor

Tokyos tunnelbanesystem är inte att leka med. Ibland hittas turister som försvann för 40 år sen, på någon öde station på Rinkai-linjen.

Jag plåtade skyltarna på vår station så att jag alltid skulle ha en bild i mobilen att visa, om jag måste fråga om vägen.

Lägenheten överträffade alla våra förväntningar. Den låg på 26 våningen i ett modernt japanskt lägenhetshotell nära Shinjuku-stationen. Den hade ett kök, ett stort vardagsrum, tre sovrum, ett super-hi-tech badrum och dito toalett, samt milsvid utsikt över hela Tokyo. Vi var helt förtrollade. Och det bästa av allt: vi kunde äta middag hemma! Eric och Sanne gick och handlade i en stor mataffär och kom hem med ingredienserna till Erics berömda pasta Bolognese. Det var första gången vi fick duka själva och äta hemlagad mat på tre månader, och det har nog aldrig varit så roligt att både duka, äta och diska efteråt.

Men nån måste ju också göra nånting viktigt på datorn.

Toto, we're not in our vanliga kylskåp any more

Inga lösa slarviga grönsaker här inte!

Sorteringsmedveten svensk som man är.

Vi kröp ner under de japanska duntäckena den kvällen, och jag hann inte ens tänka på jordbävningar och skyskrapor innan jag somnade.


Det var knappt man ville gå ut i Tokyo, så skön var den där lägenheten. Och det mest spektakulära av allt var toaletten. Visserligen fanns det ett talande kök, en porttelefon med videokamera, jättelika platt-tv-skärmar i tre av rummen och förmodligen världens smartaste och skönaste badrum. Men den där toan. Den var en ständig källa till glädje.

Att resa handlar mycket om toaletter. Man kan liksom inte undvika dem, och de är väldigt lärorika. Dessutom utvecklar man sidor som man knappt visste om under en lång resa: förmågan att känna igen ett bra wc på mils avstånd, förmågan att uträtta sina behov utan att nudda omgivningen, förmågan att förtränga vad man just sett och gå vidare.

Under den här resan hade vi sett de mest skiftande wc:n: snigel- och masktoan på Langkawi, kinesiska tågtoor med skopor, badrummet i Namsan Guesthouse där man fick lägga det använda toapappret i en hink bredvid, och den stiliga klosetten på i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende. Men ingen av dem kunde mäta sig med vår japanska, högteknologiska toalett! Till den kunde man gå utan att tveka, till och med i sömnen! Hela rummet var varmt och rent och toaletten var självrengörande, luktfri och tyst.

Knappar för toaletten, badrumsfläkten, badvattnet och duschen (vars vred satt nästan nere vid golvet eftersom japaner ofta sitter på en liten pall när de duschar).

Jag testade förstås alla knapparna – jag ville ju inte åka hem till Sverige utan att ha provat "Air dry". Det kittlades, kan jag avslöja. Jag skrattade fortfarande när jag kom ut, fast ingen i min pryda familj ville veta vad som var så roligt. Så nu vet jag varför japanerna är så förtjusta i sina washlets.

Japan var förstås mycket mer än coolt avloppssystem. Det var coolt överallt. Den starkaste upplevelsen var hur inrutat och disciplinerat allt var (utom i vissa tv-program och på vissa barer) och hur japaner verkar leva i flera tidsåldrar samtidigt: medeltiden, nutiden och framtiden är liksom hopvävda. Artigheten och disciplinen verkar vara en obruten tradition från samurajtiden, men samma kostymklädda människor som bugar och ursäktar sig kan sitta på tunnelbanan och spela Nintendo. Varje gång man gick ut genom dörren hände något intressant. Folkmassor strömmade över gatorna, hade kimonos eller Lolita-kläder eller gick på styltskor. Poliserna hade självlysande batonger. Manga och andra tecknade figurer fanns överallt – i reklam, samhällsinformation, hos de allvarligaste myndigheter, och vi såg Godzilla som staty mitt i Tokyo. Det fanns dricka-automater i varje gathörn, med nittielva olika sorters vitaminiserat bubbelvatten. Bankomater däremot fanns i stort sett bara på postkontoren och i Citibankkontor vilket var besvärligt, eftersom man oftast inte fick betala med kort.

Det mesta i Japan är smart och inrutat och välplanerat, och det finns kösystem och små farbröder i uniform som visar vägen, till och med när man ska kliva på tunnelbanevagnen. Allting är fiffigt förpackat, ner till minsta lilla fisk i fiskdisken. Många restauranger tar upp beställningarna digitalt och nästan överallt där man ska köpa biljetter finns det knappar att trycka på och digitala guider.

Eftersom det inte är artigt att förgifta luften som andra människor ska andas så får man inte röka varsomhelst. Inte ens utomhus. Istället finns det små rökrutor här och var i parker och på torg. De kallas för manner stations, och där bland många skyltar med regler om hur man uppför sig väl står de väluppfostrade japanska männen (och ett fåtal kvinnor) och puffar diskret.

Rökpoliser

Unga och gamla bugar för varandra överallt i Japan. Alla är alltid artiga. Man tackar och ber om ursäkt minst en gång i varje samtal. Expediterna i 7-Eleven, Family Mart och SunKus tackar för att man handlar i deras affär redan innan man hunnit lägga upp sina varor.

En annan japansk sed är den att sova var och när som helst. Sanne förklarade att alla får sova var de vill i Tokyo, antagligen för att de jobbar så långa dagar och sover så lite på nätterna. I tunnelbanan kan det sitta hela rader med folk och sova. En dag när vi kom till vår lilla kvartersrestaurang för att äta lunch satt det ett ungt japanskt par vid bordet bredvid oss. Hon sov djupt, med huvudet lutat mot armarna på bordet. Luggen hade hamnat lite i tallriken. Han satt ihopsjunken och läste en veckotidning – trodde vi, men efter en stund såg vi att han också sov, men med halvöppna ögon: blicken rörde sig inte och efter en stund började han dregla. Det var ett bra trick, på lite avstånd såg det verkligen ut som om han läste. Det rara var att de fick sova ifred. Servitriserna plockade av borden runtom, men gjorde inget för att väcka dem. När vi gick en knapp timme senare sov de fortfarande.

(Uppmärksamma läsare ser att bilden inte är tagen i Japan, utan i Korea. Men det sovs precis likadant.)

Den stiliga klosetten i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong ...

... där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende!

Kina, Beijing & Tai'an. Bergsbestigningar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.

Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.

Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.

le mur

Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.

På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.

Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.

Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.

Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.

Tågtoa med hål och skål.

Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.

När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.

Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg!

Korea, Seoul 1: Midsommar på berget

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Jag kände mig ganska upprymd när vi landade på Incheons flygplats i Seoul, trots att vi rest med tåg och flyg oavbrutet sen kvällen innan. Dels för att vi plötsligt var en så liten, lättrörlig skara – bara fyra personer! – och dels för att vi nu var på väg mot blippandets förlovade huvudstad. Sydkorea är världens mest uppkopplade land, hade jag läst i reseguiden, och för mina barn har det alltid tett sig som något av ett drömland av blänkande framtidsteknik.

Tyvärr började det inte så väldigt hi-tech. Jag hade tänkt kontakta Namsan Guesthouse (vandrarhemmet som vi skulle bo) på när vi kom till flygplatsen. Egentligen skulle vi ha gjort det redan i Shanghai, men där var uppkopplingen så långsam, så jag hade sparat det till ankomsten till Seoul. Till vår förvåning visade det sig att det inte fanns något wifi-internet på Incheon, och när jag tog upp mobilen för att ringa fungerade inte den heller.

Det var bara att gå på bussen och visa chauffören adressen i reseguiden. Vi blev avsläppta på ett torg just när det började ösregna, utan att ha en aning om var vi var eller var Namsan Guesthouse låg. Efter att ha hejdat ett antal förbipasserande som bara log blygt och rusade vidare i regnet lyckades vi till slut hitta en ung man som kunde läsa och tala engelska, och som hjälpte oss att ringa Namsan från en telefonkiosk. Killen som svarade sa åt oss att vänta på en blå skåpbil, och precis när det slutade regna kom den rullande och stannade för att plocka upp oss.

Namsan Guest House ligger i stadsdelen Jung-gu i Seoul, vid foten av Namsanberget. Från den andra natten sov vi i ett rum med fyra futoner (madrasser) på golvet.

Leo (diskret pixlad på bilden) med Alastair Reynolds på futonen.

Rummet låg i ett eget litet hus med gemensamt kök/vardagsrum där man blev bjuden på frukost varje dag: riste eller gammalt starkt kaffe, stora toastbröd, jordnötssmör, sylt och nudlar. Varje kväll köpte vi juice och yoghurt i snabbköpet och ställde i det gemensamma kylskåpet. Badrummet var stort och ljust och det fanns varmvatten, men som på många håll i världen fick man inte spola ner toapappret i toaletten, utan måste lägga det i en papperskorg bredvid.

Seoul är en väldigt fin och speciell stad. Man får en stark känsla av hur den gamla tiden och den nya strömmar bredvid varandra genom staden, precis som den lilla floden Cheonggyecheon. Den var först ett dräneringsdike och fiskevatten i flera hundra år, men blev allt smutsigare och täcktes i slutet av 50-talet med asfalt och blev sex kilometer motorväg istället. I början av 00-talet tog den dåvarande borgmästaren Lee Myung-Bak det goda beslutet att riva upp asfalten och göra floden fin igen, och idag är den ett utflyktsmål för Seoulbor och turister som promenerar längs floden, hoppar över den på stenar och vadar omkring i den.

Alla städer borde ha en promenadflod!

Skoluniform och paraply

Hangul utmärker sig genom att grafemens utseende till stor del motiverats av fonetisk särdragsanalys. Tydligen.

Klicka för ännu högre hus + större reklamskylt

Vi hade läst om Inwangsan, ett heligt berg mitt inne i staden som vi gärna ville klättra upp på. Det visade sig att vi måste gå igenom en stor byggarbetsplats för att komma fram till där stigen började vid bergets fot, och sen var stigen så brant att vi nästan måste krypa den sista biten fram till den stora grind där själva heligheten började. Hett var det också, säkert 35 grader i skuggan. Väl där uppe blev vi förvirrade igen – vilket håll skulle vi gå åt? En liten gumma stod och vinkade hemlighetsfullt åt oss bakom ett hörn. Vi följde henne med viss möda, eftersom hon verkade susa och studsa fram uppför stigen, men till slut hade vi kommit till den heligaste platsen, den stora Seonbawi-stenen som sägs se ut som en helig munk.

Stenen var onekligen imponerande, men efter en stund fortsatte vi uppför berget. Bakom en buske hörde vi någon trumma, bakom en annan buske satt någon och sjöng en entonig sång. Det var schamaner, koreanska medicinmän som satt och trollade på berget. Vi slog oss ner på en klippa och begrundade det faktum att vi satt på ett heligt berg omgivna av schamaner på självaste midsommarafton. Inget sätt att fira midsommar kunde vara konstigare än det här, inte ens att dansa Små grodorna.

Schamaner i varje buske

Trappan mot toppen försvann i djungel

Ludwig ville klättra upp på högsta toppen, men vi andra var varma och trötta och sa att vi skulle vänta på honom där vi var. Han försvann och vi tog in omgivningarna – det var en liten lekplats av något slag, med en källa där vattnet sprang rakt ur ett hål i berget. Medan vi väntade kom det koreaner nästan var femte minut och fyllde på flaskor av det heliga vattnet. Vi väntade och väntade. När det hade gått mer än en timme började vi undra var Ludwig tagit vägen – om han kanske blivit borttrollad av en schaman, eller uppfyllts av Inwangsans heliga ande och flugit iväg. Just då såg vi honom komma ner för berget, lite haltande och med blodet rinnande ner för armen och stora blodfläckar på den vita tshirten. Han hade snubblat när han klättrade och skrapat upp armen rejält.

Vi skaffade snabbt fram en termosmugg som vi fyllde med heligt vatten och sköljde av såret. Jag hade några thailändska disneyprinsessplåster i väskan. Problemet var att det hade kommit ganska mycket jord och skräp i såret, och vattenstrålen från berget var för klen för att vi skulle kunna skölja såret så noggrant som jag hade velat. Som tur var gick vi förbi ett litet hus på vägen ner där det visade sig bo en pensionerad läkare, som hade jodsprit och ett riktigt plåster hemma och som plåstrade om den sårade noggrant och vänligt.

Malaysia, del 3. Sjösjuka och kackerlackors nattbestyr

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Malaysia var fint, men vi ville komma vidare. En av våra resplaner var att hitta ett ställe ganska tidigt på resan där vi kunde plana ut, bara ligga på en strand och softa. Inte mer än två veckor, eftersom några av oss blir rastlösa av strandlivet, men tillräckligt länge för att vi verkligen skulle komma ner i varv. Efter den stressiga vintern och våren kändes det befogat med ett par veckors enformigt och enkelt liv med sol och bad. Vi tänkte oss en liten thailändsk ö, och vi hade fått tips om ett fint, billigt och avskilt ställe som hette Koh Lipe. Morgonen därpå tog vi färjan från Penang till ön Langkawi, där det skulle finnas en båtförbindelse med Thailand och Koh Lipe. När vi gick ombord på färjan blev vi bryskt nervisade till undre däck. Där satt vi och såg genom fönstret hur båten sjönk lägre och lägre under kajkanten vartefter fler och fler passagerare gick ombord. Under tiden gick båtpersonalen runt och delade ut spypåsar till alla utom oss och de andra turisterna.

När båten la ut, en timme försenad, började den omedelbart kränga och rulla, och lika omedelbart började folk kräkas till höger och vänster. Båtens lilla toalett blev snabbt nerspydd. Inom kort var de yngsta i familjen också grönbleka i ansiktet och vi tog vår tillflykt till soldäcket högst upp, där Rebecka slängde sig raklång på däcket och vi andra klamrade oss fast vid de bitar av relingen som verkade sitta fast. Tydligen hjälper det mot sjösjuka att ligga ner. Fem-sex personer låg på däcket med sina spypåsar krampaktigt i handen. De friska passagerarna satt helt oberörda och beundrade utsikten eller smaskade i sig chips, och ett gäng kineser skrattade högt och tog kort varje gång någon kräktes. Det rullade så hårt att man var tvungen att gå väldigt bredbent eller studsa fram över däck, men efter tre timmar kom vi in bland Langkawis öar och vattnet blev lite lugnare. När färjan lade till stapplade vi av och åt en stadig frukost på Starbucks innan vi tog en taxi för att hitta ett hotell där vi kunde sova natten innan båten skulle gå till Koh Lipe.

Havet ser alldeles platt ut men jag försäkrar att det är en optisk villa. Det var snarare buckligt.

Vanligen brukade vi kolla i Lonely Planet eller på WikiVoyage innan vi valde övernattning, och särskilt i början av resan blev det ofta vilda diskussioner om vilken typ av boende vi skulle välja. De yngsta ville bo så bekvämt som möjligt, de i mitten ville bo så billigt som möjligt och vi föräldrar ville att det skulle vara billigt, bekvämt och med internetuppkoppling och havsutsikt. Den här gången var vi för utmattade för att ens tänka på att tjafsa och valde bara första stället utefter vägen.

Det råkade vara bungalowhotellet Sandy Beach på Pinau Cenang, resans kanske sämsta hotell. Så här i efterhand är det lite roligt att ha varit med om det, men då, när vi just hade fått betala 190 ringgit (cirka 400 kronor) för tre små fuktiga heta mörka bungalows utan fönster, men med kackerlackor, sniglar och maskar i badrummet, trasiga lakan och buckliga, gungande golv, kändes det inte så kul. Men det låg i alla fall på stranden. Vi slängde av oss de svettiga kläderna och kastade oss i havet med en gång. Som riktiga svenskar låg vi sen i solen tills vi blev röda som kräftor fast vi hade smort in oss med solkräm överallt.

Rebecka ville flyga fallskärm efter en motorbåt, men både jag och Eric sa bestämt nej. Tydligen fick Eric solsting senare på dagen, för när jag kom ut efter en siesta i bungalowen var Rebecka högt uppe i luften, flygande mot solnedgången som en liten fluga. Hon var lyrisk när hon kom ner igen, och berättade inte förrän ganska långt senare att hon hade sett fallskärmsägaren inhandla en större mängd marijuana innan han började ägna sig åt kunderna.

Man vill inte se sin fjortonåring flyga iväg mot horisonten!

På kvällen åt vi trevlig middag på ett ställe på stranden med kulörta lyktor, ödlor, nattfjärilar och en lokal sång-trio. Trots det fick jag akut hemlängtan när det var dags att sova. Kanske var det sniglarna, kanske var det känslan av att ha dykt rakt ut i det okända på obestämd tid. Till dig som aldrig har haft hemlängtan kan jag säga att det är en förskräcklig sjuka. Man vill absolut inte vara på resa längre, man vill bara bort från det dumma landet med insekter och konstig mat (eller vad det nu är som är obekant) och hem till sin egen trygga säng, sina vänner och sina gamla kända rutiner. Man kan inte fatta att man någonsin ville resa ifrån sitt kära hem.

Till slut somnade jag ändå av pur utmattning fast klockan bara var halv elva, och hörde knappt rasslet av kackerlackornas nattliga bestyr i badrummet.