Hong Kong i sus och dus

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Varje morgon efter frukost satte Eric sig i hotellets lounge där man fick låna datorerna och dricka te gratis, och letade efter lediga rum på Asiatravel, Sinohotels och WikiVoyage. Varje dag gick vi en sväng på stan för att leta efter ett hotell. En kväll, när vi var ute hela familjen, fick jag syn på ett fint hotell som hette Victoria, och vi gick in i lobbyn. Det var en varm och hemtrevlig stämning och luktade gott av rökelse, och när vi frågade visade det sig att det fanns lediga rum. Men receptionisten gav oss en konstig blick, och när jag såg mig omkring fick jag syn på en hotellanställd som stod och väntade utanför hissarna med en liten hög med kondomer på en bricka. Vi insåg plötsligt att det var ett så kallat "love hotel"[3], så vi suckade och gick ut igen.

När jag kom till sjukhuset den 13 augusti sa de att Leo skulle skrivas ut nästa dag, samma dag vi måste checka ut igen. Som tur var hade Eric hittat ett nytt hotell, Central Park i Sheung Wan, där vi kunde bo två nätter.

Hong Kong-färger

Jag hade lyckats få ett privat rum för Leo på sjukhuset de sista två dygnen, så att han skulle slippa ligga tillsammans med de sju rosslande och döende gamla farbröderna. Han var blek men samlad när jag hämtade honom den 14. Först fick vi en genomgång med läkaren och mikrobiologen av alla prover de hade tagit. Det var bland annat HIV, tuberkulos, kolera, tyfus, japansk encefalit, denguefeber, levern, njurarna, malaria, körtelfeber, bakterier och sänka. Alla provsvar var inte klara, och de ville att han skulle komma tillbaka efter tre dagar för att ta några prover till.

Ingen chans att komma iväg till Tokyo den 15 alltså. Vi bokade till den 20 istället och höll tummarna.

Den 16 augusti flyttade vi en sista gång, till City Garden Hotel på North Point. Det var ett systerhotell till det fina hotellet vi bodde på tidigare så vi hade stora förhoppningar. Men City Garden drevs på ett mer kinesiskt vis, med mer kontroll, fler förbud och mindre gratis datortid. Till och med tebuffén var väldigt snål jämfört med det andra hotellet, plus att det satt tre kvinnliga hotellpersonal och rynkade ögonbrynen om man stoppade ner handen i burken med gratis salta kex och Mentos.

Nu när Leo var frisk tillbringade vi så mycket tid på stan som möjligt. Vi hittade massor av bra restauranger, caféer, marknader, bokhandlar och musikställen, bland annat jazzklubben Gecko Lounge där vi tillbringade två lyckliga kvällar.

Missa inte!

Vi blev experter på paraplyer – var man köper dem, var man glömmer dem och hur man manövrerar dem i folksamlingar (upp, ner, upp, luta bakåt en aning, ner).

Vi gick på konstgallerier och häpnade över all Mao-konst. Mao är för evigt inetsad i den kinesiska hjärnbarken. På vart och vartannat galleri hängde porträtt av Mao eller andra motiv som påminde om kulturrevolutionen. Ibland i en beundrande stil, ibland ironisk eller ångestfylld.
Jag försökte föreställa mig den svenska konstscenen på 2030-talet. Kommer man att kunna köpa tavlor med en blå Fredrik Reinfeldt, omringad av tio små lila Mikael Persbrandt med napp i munnen? Eller landskapsmålningar där tusen SSU:are klättrar upp på en kulle, mot en jättelik Göran Persson redo att sluka dem alla i sitt gap? Ungefär såna tavlor såg vi ofta, fast med Mao och Jackie Chan och tusen små rödgardister. Och skulpturer, knappar, klockor, figuriner, paraplyer och allt annat upptänkligt krimskrams med Mao, Buddha eller en blandning av båda.

Lyckan först blir riktigt stor, när man sitter på en stridsspets

Rebecka fyllde 15 år. Vi hade frågat om hon ville fira på rätt dag i Hong Kong, där det bara kunde bli ett ganska litet firande och kinesiska presenter, eller veckan därpå i Tokyo där hennes syster kunde vara med och fira, och där presenterna skulle vara mer underbara (hon hade önskat sig japanska modekläder). Likt katten Findus bestämde hon sig för att fira två gånger.

Alltså smet vi ut från hotellrummet på morgonen den 17 och kom sedan tillbaka in igen, sjungande och med en blåbärs-cheesecake med tre ljus i, samt några små presenter. På kvällen fick hon välja restaurang, och valde ett ställe på Staunton Street där crème bruléen[4] faktiskt var himmelsk. (Det var inte enda gången hon fick välja restaurang, men det var nog en av de två gånger hon fick välja utan att någon annan fick lägga sig i. Normalt sett föregicks alla våra restaurangbesök – drygt 400 stycken tror jag – av någon form av diskussion mellan alla inblandade.)


Nattlivet i Hong Kong är överväldigande, särskilt på Hong Kong-ön. Vare sig man vill äta asiatisk eller västerländsk mat finns det hur många restauranger som helst. Det finns också barer och klubbar med bra drag, helt i klass med vilken annan världsmetropol som helst. Det mesta cirkulerar kring området som kallas Mid-levels, som ligger en bit upp för sluttningen mot Victoria Peak, ett område med trånga snirklande gator. Kort sagt: den som vill roa sig i HK kan gå ut varje kväll i flera år och gå på nya ställen hela tiden.

Den nittonde augusti fick vi alla utom de sista två provsvaren. Leo hade varit feberfri sen han blev utskriven, och alla prov visade negativa (alltså friska) värden. Jag blev otroligt lättad. Leo sa bara "det visste jag hela tiden".


[3] Kärlekshotell, där folk tar in för att ha sex eftersom de inte kan vara ensamma någon annanstans.

[4] Crème brulée (franska: "bränd grädde") är en dessert där de viktigaste ingredienserna är socker, ägg, grädde, mjölk och vanilj. Serveras kall med ett tunt, karamelliserat lager av socker på ytan. Även känd som vaniljpudding med knäckig topping. Vi hade en crème brulée-tävling under hela resan, där vi jämförde crème bruléer i olika länder och på olika restauranger och rangordnade dem. Den vinnande puddingen åt vi i Santiago i Chile. På andra plats kom en crème brulée i Buenos Aires i Argentina, och den i Hong Kong kom på tredje plats.