Kambodja, del 2. Drömtempel och verkliga överlevare

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Den kvällen gick vi ut och åt på Dead Fish Tower, en restaurang som Leo kände till sedan sin förra Asien-resa. Det är ett roligt och speciellt ställe där man kan sitta på plattformar som är uppspikade på olika nivåer. Maten, som är mycket god, hissas upp genom luckor (två av våra favoriträtter var cha urk, grillade grönsaker och kryddor, och curry mouan, kycklinggryta med kokosmjölk). Kommer man dit på kvällen kan man få se traditionell khmerdans. Det verkligt häftiga med Siem Reap är dock inte själva stan, även om den är cool, utan tempelstaden som ligger en bit därifrån. Angkor Wat, som betyder ungefär "stad-tempel", är det moderna namnet på den enorma ruin av ett tempelkomplex som uppfördes på det tidiga 1100-talet, alldeles utanför Siem Reap som då var huvudstad för Khmerriket.

Vi kom dit med tuk-tuk tidigt en disig morgon. Det stora området där Angkor Wat och dess granntempel befinner sig är skyddat (i teorin, iallafall) av lokala tjänstemän och vakter. Besökare färdas längs vägar genom en öppen del av djungeln. Genom diset blev vi gradvis varse de fantastiska lotusformade sandstenstornen, som påminner mer om drömmar än om något man nånsin sett tidigare.
Templet är det största i Kambodjas historia, och man tror att det är byggt som en representation av det mytologiska berget Meru, de hinduiska gudarnas boning och universums mittpunkt. Den enorma yttersta vallgraven representerar världsoceanen. Innanför den finns en 3,5 kilometer lång och 4,5 meter hög mur som symboliserar bergskedjorna omkring Meru. Och innanför den muren byggde khmererna en plattform på över 800,000 kvadratmeter för det kungliga palatset, den centrala staden och templet. Idag finns bara ruinen av templet kvar.

Det tog en stund innan vi började förstå vad det var vi såg – så stort, så mäktigt är Angkor Wat. Först när vi kom in på plattformen, och gick längs den 350 meter långa stenlagda, breda gatan som förbinder bron över vallgraven med det faktiska templet, slogs vi av vilket överjordiskt mästerverk det är. Vi blev helt betagna. En familjemedlem beskrev det senare så här:

"Det är något alldeles speciellt med den harmoni av mjuka former och väldiga proportioner som utstrålas av templet - det är en estetik som förbipasserar intellektet och går rakt in i hjärtat, i själen, och både skrämmer och försäkrar på samma gång. Man känner en trygghet, som när man kommer hem efter en lång resa, men samtidigt en bävan inför den monumentala kraften man står inför. Därmed upplever man den dubbla funktion som Angkor Wat ursprungligen var tänkt som: religiöst centrum och rikets säte. Alltså är det även passande att templet från början tillägnades guden Vishnu, som är både kosmos bevarare och dess härskare."

Än idag är man inte säker på exakt hur Angkor Wat byggdes. De medeltida khmerernas arkitekturtekniker är legendariska och har på sitt sätt aldrig överträffats någonstans i världen. Forskarna fortsätter också att fundera på precis vad för funktioner som alla delar av templet har. De lokala myndigheterna gör sitt bästa att skydda området från plundrare och svarthandel med ruinspillror, fragment och rentav stulna ornament, men tyvärr är det med förvaltningen av Angkor Wat som med resten av Kambodja: korruption och brist på resurser är ett ständigt problem.

En bit utanför Siem Reap ligger vattendraget Tonlé Sap, som sväller till en enorm sjö under regnperioden och blir en smal flod under torkan, och där vattnet byter riktning två gånger om året. Sanne och jag tog en tuk-tuk dit, en resa på en knapp timme genom fina små byar och ut på en slätt. Strax före sjön fick tuk-tuken punktering. Först körde vi långsamt vidare på det platta däcket, men efter en stund sprack det och den trasiga slangen började piska mot asfalten som en galen orm.
Chauffören satte av oss på en litet biljettkontor vid vägkanten och bad oss vänta där. När biljettförsäljarna förstod att vi inte ville ha biljetter blev vi ombedda att vandra vidare, så vi traskade iväg längs den otroligt heta och dammiga kambodjanska landsvägen. Till slut hittade vi vår tuk-tuk – den hade just blivit lagad av en mekaniker i höftskynke och hans lille son.

Vi hoppade in igen, men efter att ha läst på skyltarna i biljettkontoret var vi osäkra på om man måste ha biljetter för att komma till utsiktsplatsen vid sjön. Dessutom hade klockan blivit mycket, så vi vände tillbaka till Siem Reap. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

Det är märkligt att gå omkring i Kambodja och inse att alla landets vuxna invånare var med under Pol Pot-åren. De röda khmererna störtade regeringen och tog över makten 1975, och blev i sin tur störtade av invasionsstyrkor från Vietnam 1978. Röda khmererna tog sin tillflykt till djungeln där de bedrev gerillakrig i 20 år. Nästan 1,7 miljoner kambodjaner dog av svält och sjukdom, eller blev avrättade för att de misstänktes för att vara illojala mot Pol Pots regim, under deras tre år vid makten.
Så i princip alla vi såg som var över 30 var med när det hände och drabbades på något sätt. De man såg på gatorna och på fälten var överlevarna, fast de kanske förlorade sina familjer eller delar av sin kropp. Ändå var alla vi träffade vänliga och stolta över sitt land. Läs boken "Pol Pots leende" av Peter Fröberg Idling om du är intresserad av Kambodjas historia och vår svenska medverkan till det som hände.

När vi skulle boka flyg vidare till Laos fick vi veta att de flygen gick mer sällan än vad vi trott, så vi fick planera för några extra dagar i Siem Reap. Samma morgon gick vi förbi ett gammalt art deco-hus som visade sig vara före detta franska guvernörens palats, numera hotell. Det heter FCC (Foreign Correspondents Club) så jag gick in och visade mitt medlemskort i Svenska Journalistförbundet, och fick genast rabatt, fast jag misstänker att det var mer för att receptionisten trodde att jag skulle skriva om hotellet än för att det fanns någon faktiskt koppling till någon pressorganisation. Tur för oss, annars hade det blivit dyrt. Vi fick ett stort lyxigt rum vars glasdörrar vette ut mot en innergård med en lagunliknande pool i svart sten, och det fanns en stor veranda på övervåningen i gammal kolonialstil med fläktar i taket där man kunde sitta och ta en eftermiddagsdrink i den fuktiga värmen och blicka ut över floden.

Kambodja, del 1. Skumpiga vägar och feber

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Det finns en modern legend om Kambodjas största inrikesflygbolag. Det sägs att flygbolaget betalar regeringen för att inte reparera bilvägen från gränsen mellan Thailand och Kambodja till Siem Reap, så att folk ska ta flyget till Siem istället. När man har åkt den vägen med bil är man beredd att tro på legenden. Men jag går händelserna i förväg – resan till Kambodja var ett äventyr hela vägen från Bangkok. Så här skrev Rebecka i resebloggen:

Lonely Planets "Asia on a Shoestring" har bra tips om hotell och kvarter, bra råd om hur man ska göra för att inte bli lurad och är allmänt en överlevnadsbok för Asien. Innan vi åkte hade vi läst om "Thailand to Cambodia bus scam" i denna bok (scam betyder "blåsning"). Det går till så att man åker med en stor buss (vilket vi gjorde), och kommer sedan till gränsen. Där byter man buss, och den här bussen kör mycket långsammare än nödvändigt, och tar massor av omvägar, så att när man kommer fram till deras halvtaskiga kompis-ägda guesthouse är man så utmattad att man inte orkar leta efter ett nytt. Smarta som vi var hoppade vi då av bussen när vi kom fram till gränsstaden Poipet. En del av buss-sällskapet gick för att skaffa visum, och då slank vi iväg. Vi fixade våra egna visum (det var inte alls svårt, men vi var tvungna att muta gränspoliserna med 100 baht för att få dem direkt), och tillsammans med två trevliga finländska tjejer åkte vi iväg med två taxibilar mot Siem Reap.

Här kan sägas att det Rebecka och Lonely Planet skriver om bara är en av många olika scams. En annan blåsning går ut på att den privata researrangören/bussbolaget säljer ett visum som är tio gånger dyrare än det man själv kan köpa vid gränsen. Problemet är, som Rebecka beskriver, att man måste muta gränsvakterna för att de överhuvudtaget ska göra något inom rimlig tid. Men det blir ändå mycket billigare.

På Lonely Planets stora reseforum "Thorn Tree Travel Forum" finns det hundratals berättelser om olika bussblåsningar i Kambodja. Eller som en av medlemmarna skriver uppgivet: "Den här historien kommer upp minst en gång i veckan. Hur många gånger måste vi säga det igen: Ta inga privata bussar till Kambodja – ta en kommunal buss från busstationen!"

Rebeckas reseblogg fortsatte:

Lonely Planet kallar vägen från Poipet till Siem Reap för "Boulevard of Broken Behinds", och ja, jag vet inte om jag skulle hitta en beskrivning som passar bättre. 

Det var hål, gropar och gupp överallt. Vi körde i kanske 50 km/h, om inte mindre, eftersom det var omöjligt att köra snabbare för terrängen. Man körde inte på vänster eller höger sida, man körde på den sidan det gick att köra på. Om det kom en annan bil fick man svänga förbi den och sedan fortsätta. För att inte ens tala om alla kossor mitt i vägen, mopeder med grisar där bak och småknattar på 4-5 år på stora, vingliga cyklar.

(klicka för större kokaos!)

Efter drygt fyra timmar på den där vägen visste jag precis hur en flipperkula måste känna sig. Enda skälet till att jag inte var blåslagen precis överallt var att vi satt fyra personer i baksätet på den lilla taxin, och jag satt som tur var inte närmast dörren.

När vi kom fram var det redan mörkt. Vi hade ringt och bokat ett hotell i förväg, men när vi kom dit kändes det inte bra alls. Vi bad taxichauffören att köra en bit till, och hittade efter bara några minuter ett annat hotell, Angkorland, som såg betydligt mer inbjudande ut. Tack vare lågsäsongen var det nästan tomt och vi förhandlade oss snabbt till ett bra pris på två dubbelrum, varav det ena var nästan som en liten svit, med plats för två extrasängar.

Hotellet serverade oss en enkel middag i sin restaurang, men Sanne kunde inte få ner en bit. Först trodde jag att det bara var trötthet efter den långa och skumpiga resan, men när jag la handen på hennes panna blev det tydligt att hon hade hög feber. Vi bäddade ner henne och gav henne vatten och juice. Hon blev liggande i två dagar med feber och hosta medan vi andra plaskade i den enorma hotellpoolen och utforskade Siem Reap. På tredje dagen var hon mycket bättre, men när vi gick och la oss på kvällen blev Eric plötsligt sjuk istället. Det kom verkligen plötsligt – när vi släckte ljuset var han fortfarande precis som vanligt, men bara en stund senare började han plötsligt skaka av frossa så att sängen gungade. Hans kroppstemperatur måste ha skjutit i höjden som en raket, från 36 till 41 grader på en kvart. Jag blev orolig för att det gick så fort, och började fundera på hur jag skulle få dit en läkare som gick att kommunicera med, men redan nästa morgon var han hyfsat pigg igen.