Familjeliv i Kyoto och Tokyo, på gott och ont

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)


Vi reste med Hikari-tåget till Kyoto och stannade där i tre dagar. Hotellet där var ett ryokan, ett traditionellt japanskt hotell. Den enda möbeln i rummet var ett lågt stort bord, och när det var dags för middag kom det in en dam i kimono och ställde upp råvaror och en eldstad på bordet och lagade sukiyaki till oss. När vi hade ätit rullade hon ut futonerna som vi skulle sova på. Hon verkade så snäll så att man nästan ville att hon skulle stanna kvar och stoppa om en och sjunga godnattsånger på japanska.

Kyoto var lugnare och mer avslappnat än Tokyo. Vi gick runt i parker och shintotempel och i Nijo-jo, ett shogunpalats från 1600-talet. Shogunen ville vara säker på att inga skumma typer skulle kunna smyga sig in på natten och lönnmörda hans familj, så han lät bygga sjungande golv i hela slottet. Det är omöjligt att ta sig in obemärkt: golvplankorna kvider och kvittrar som näktergalar för varje steg man tar.

Shrimogamo-templet

Eric hade fått syn på en svärdaffär, och vi gick in för att titta på de många olika och dödliga vapen som hängde på väggarna därinne: katana-, wakizashi-, tsurugi- och ōdachisvärd[5]. Eric och butiksinnehavaren diskuterade priser och sätt att skicka hem svärd med posten. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram sitt visitkort till Eric, som tackade och tänkte stoppa ner kortet i bakfickan. Jag och Leo såg det samtidigt, som i slow motion, och ropade ett kvävt NEEEEJ så att Eric hejdade sig i tid, utan att vi blivit tvungna att tackla honom för att förhindra en pinsam situation. Vad Eric hade glömt, nämligen, för ett par sekunder, var att man tar mycket allvarligt på visitkort i Japan. Man håller det i båda händerna när man ger det, och man tar emot det med båda händerna och bugar respektfullt. Man får absolut inte stoppa det i bakfickan! Det är som att säga "ditt visitkort passar under min bak". Mycket ofint. Kanske var svärdbutiksinnehavaren van vid turister och kanske han inte hade tagit så illa upp att han hade huggit huvudet av oss med ett av sina blixtrande vassa svärd. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

När vi skulle åka tillbaka till Tokyo kom vi till stationen en timme för tidigt. Då passade Eric på att smita iväg till ett badhus och bada med nakna japanska damer och herrar en stund, och kom tillbaka precis när tåget skulle gå, glad och blöt i håret.

Taxi med virkade antimakasser

Cykellapplisor i Kyoto

En tyfon härjade i Tokyo när vi kom tillbaka. Jag låg i min säng på 26:e våningen och kände hur skyskrapan krängde i vinden som en bönstjälk. Taklampan i sovrummet gungade långsamt. Det är bra att huset rör sig, har jag lärt mig; det betyder att det är byggt för att klara jordbävningar. Men man vill inte tänka på jordbävningar när man ligger på 26:e våningen. Är det när det regnar som det inte kan bli jordbävning? Eller är det tvärtom? Jag låg och väntade på första skalvet, det där som bara kanariefåglar och elefanter och filifjonkor kan känna, och försökte räkna ut hur jag skulle få in familjen under ett bord, som det stod i hotellets säkerhetsinstruktioner att man ska, samtidigt som vi befann oss i fritt fall. Vi skulle kunna sova under bordet, tänkte jag, så att vi har det över oss redan innan huset ramlar omkull. Men jag kände mig tveksam på om de andra skulle gå med på det. Sen somnade jag.

Trots att vi hade världens finaste lägenhet med gott om plats för alla blev det tjafs då och då om utrymmet. Framförallt var det ett evigt grälande om luftkonditioneringen. En av oss tyckte alltid att det var för varmt, en blev förkyld så fort hen satt i minsta drag. En var övertygad om att det var själva luftkonditioneringen som var upphov till dålig hälsa, en annan fnös och kallade det vidskepelse. Och så vidare. Nån gick och stängde av, nån annan satte på igen, en tredje skruvade upp kylan på max och en fjärde sänkte igen.

Man kanske kan tycka att vi borde ha hållit sams bättre. Men vår resa var ingen vanlig semesterresa, där man kan bita ihop om alla konflikter eftersom man vet att det bara handlar om två veckor, och man bara vill få ut så mycket som möjligt av den hoparbetade tiden. Vår resa var helt annorlunda. Den var vårt vanliga liv tillsammans – plus värmebölja, ständiga förflyttningar, en minimalistisk utrustning, påfrestningar och ständigt nya problem som måste lösas. Man kunde aldrig komma ifrån varandra. Och man var nästan alltid trött i hjärnan eftersom man fick hundratals nya intryck varje dag. Ibland kunde jag reta mig på att Rebecka låg inne på hotellrummet och läste i två dagar istället för att gå ut och se sig om i en ny stad, men när jag tänkte efter så gjorde jag likadant ibland. Och det var antagligen hälsosamt. Man orkade inte ta in nya saker hela tiden, ibland måste man bara stänga av ett tag. Vi är en ganska känslig och känslosam familj även under normala omständigheter. Så det var inte konstigt att det blev mer friktion än vanligt, precis som man får mer skavsår än vanligt när man vandrar i fjällen.

Det fanns samtidigt positiva sidor med den där nötningen. Vi lärde känna helt nya sidor av varandra. Vi tvingades lösa konflikter som vi i vanliga fall enkelt hade sopat under mattan. Dessutom var det en chans man kanske bara får en gång. Och när det var roligt var det väldigt roligt!
Det allra viktigaste var att vi tillbringade tid tillsammans, på gott och ont. Den sortens ont som jag egentligen tror är gott i förklädnad.


Nu var det dags att planera nästa etapp av resan. Även den här gången planerade vi att dela upp oss ett litet tag. Planen var att resa till Indien via Nepal och Tibet, men Leo tyckte att vi drog ut för länge på vistelsen i Japan och ville resa i förväg till Tibet. Sanne ville inte följa med alls – hon ville stanna kvar i Japan och gå en till kurs i två månader. Även om det kändes jättetråkigt att vara ifrån henne lika länge igen insåg vi poängen med att låta henne stanna och plugga längre. Det låg en studentbostadsförmedling lite längre bort på gatan där vi bodde, och vi gick dit tillsammans och hyrde en liten studentlägenhet och hjälpte henne att flytta in innan vi åkte vidare.

Rebecka ville egentligen inte heller åka till Tibet och Nepal. Hon tyckte att det verkade smutsigt, eländigt och besvärligt, och hon hatade tanken på att resa i skruttiga nepalesiska bussar på trådsmala bergsvägar tusen mil ovanför klippiga raviner. Eftersom hon är yngst hade hon inte så mycket val. Vi försökte trösta henne med att de där bussarna bara ramlar ner väldigt sällan i ravinerna. Det muntrade inte upp henne märkbart.

Men det var flera veckor dit fortfarande. Leo reste i förväg till Hong Kong och skulle ta tåget till Lhasa i Tibet. Vi andra skulle stanna i Japan en vecka till och planerade att vara tillbaka i Hong Kong den 10 september. Resan därifrån skulle gå via Chengdu i Kina, Lhasa i Tibet, Katmandu i Nepal och slutligen till Delhi i Indien. Sannes kurs skulle vara slut samtidigt som vi avslutade vår resa genom Indien, och därefter skulle vi träffa henne igen i Singapore.

Sista dagarna i Japan spenderade döttrarna alla sina födelsedagspengar på fantastiska japanska utstyrslar, vi gick på sumobrottning och köpte sumohårvax, vi åkte till Tokyo Disneyland, vi köpte bentolådor för att ha som matsäck i parken och beundrade folk som gick omkring i kimono och geta-skor.

Sumobrottning

Ryōgoku Kokugikan

mmm mjukglass

Parader! Fyrverkerier! Milslånga köer! Jag pratar förstås om Disneyland.

Jag insåg redan då att jag skulle komma att sakna de välordnade lösningarna, den fulländade artigheten och de ursinnigt rena toaletterna. Att personalen ropar och upprepar ens beställningar i kör och att man måste ta av sig skorna överallt och ställa dem fint, annars kommer en vänlig japan susande och flyttar dem diskret så att de står i ordning. Allt med Japan som är vackert och enkelt och fiffigt, ofta på samma gång.

En sak som gör Tokyo speciellt är att den är så etniskt enkelspårig. Även om det bor andra folkslag där, inte minst koreaner och amerikaner, så märks det nästan inte alls. Det saknas helt en multikulturell, kosmopolitisk känsla.

Rebecka, som hade stora förväntningar på Tokyo innan vi kom dit, var besviken. Hon tyckte att Tokyo saknade hjärta. Att alla gick omkring som robotar och att allt var mekaniskt. Men så kände inte jag det. Jag tror att Tokyo har ett pappershjärta, tunt och kantigt, kanske vikt som origami och med fina krusiduller på. Om man stannar där tillräckligt länge vecklar det kanske ut sig, som en blomma.


[5] Katanasvärd: enkeleggat, vanligtvis böjt långt svärd, traditionellt buret av samurajer från 1600-talet och framåt. Wakizashi: ett kortare svärd. Tsurugi: dubbeleggat långt svärd. Ōdachi eller nodachi: en äldre version av det långa enkeleggade svärdet.

Tokyo: svärdförbud, toaletter och tunnelbana

Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)

Äntligen kom dagen då vi skulle resa till Japan. Vi hann bara sova i fyra timmar sista natten i Hong Kong innan vi tog flygbussen klockan fem på morgonen. Det första som hände på flygplatsen var att vi gick rakt in i en "utökad säkerhetskontroll". Vi blev utplockade ur kön och visiterade, våra väskor blev dammsugna och genomrotade och till slut beslagtog de Rebeckas hopfällbara träningssvärd av plast, för att de tydligen var "knife-like objects". Det här var inte helt oväntat. Vi hade redan fått erfara flera gånger att flygplatspersonal blir extra misstänksam när man reser jorden runt utan att ha en färdig resrutt.

Vi försökte att flyga så lite som möjligt, både av miljöskäl och för att flygplatser är helvetets förmak. Men med tiden blev vi i alla fall ganska proffsiga på att komma igenom dem så snabbt som möjligt. Inte här dock, som ni strax blir varse.

Nästa bakslag kom på Narita, flygplatsen i Tokyo, när den japanska tullen fick syn på Rebeckas andra träningssvärd som ser mer "riktigt" ut, fast det också är helt ofarligt, och bestämde sig för att kalla in polisen. Vi fick vänta i en dryg timme, tillsammans med en snäll men nervös tullassistent, på att den kvinnliga poliskonstapeln skulle komma och häkta svärdet. Så nu var alla Rebeckas svärd inlåsta i olika flygplatsfinkor.

Tips från coachen: Lämna svärdet hemma när du reser till Japan.

Till slut kom vi iallafall ut på Narita och blev mötta av Sanne. Det kändes som en evighet sedan vi setts, och jag hade längtat så! Hon hade hunnit bli väldigt japansk sen vi såg sist, med moderiktiga japanska kläder och en väldigt japansk lugg, mycket söt. Medan vi åt en tidig middag förklarade hon japansk etikett för oss, så att vi inte skulle göra bort oss genom att prata på tunnelbanan, slänga skräp på gatan eller gå på fel sida i trappor. För att inte tala om att göra miner eller prata med löjliga röster! Det var det dödsstraff på, om vi förstod Sanne rätt.

Sen guidade hon oss genom Tokyos oändliga och ofattbara tunnelbana till Shinjuku, området där vi skulle bo. Vi hade hyrt en lägenhet som vi hade hittat via Asiatravels när vi var i Hong Kong, och Sanne skulle bo med oss där.

Här ser vi en person som VET och en som INTE VET hur man går i trappor

Tokyos tunnelbanesystem är inte att leka med. Ibland hittas turister som försvann för 40 år sen, på någon öde station på Rinkai-linjen.

Jag plåtade skyltarna på vår station så att jag alltid skulle ha en bild i mobilen att visa, om jag måste fråga om vägen.

Lägenheten överträffade alla våra förväntningar. Den låg på 26 våningen i ett modernt japanskt lägenhetshotell nära Shinjuku-stationen. Den hade ett kök, ett stort vardagsrum, tre sovrum, ett super-hi-tech badrum och dito toalett, samt milsvid utsikt över hela Tokyo. Vi var helt förtrollade. Och det bästa av allt: vi kunde äta middag hemma! Eric och Sanne gick och handlade i en stor mataffär och kom hem med ingredienserna till Erics berömda pasta Bolognese. Det var första gången vi fick duka själva och äta hemlagad mat på tre månader, och det har nog aldrig varit så roligt att både duka, äta och diska efteråt.

Men nån måste ju också göra nånting viktigt på datorn.

Toto, we're not in our vanliga kylskåp any more

Inga lösa slarviga grönsaker här inte!

Sorteringsmedveten svensk som man är.

Vi kröp ner under de japanska duntäckena den kvällen, och jag hann inte ens tänka på jordbävningar och skyskrapor innan jag somnade.


Det var knappt man ville gå ut i Tokyo, så skön var den där lägenheten. Och det mest spektakulära av allt var toaletten. Visserligen fanns det ett talande kök, en porttelefon med videokamera, jättelika platt-tv-skärmar i tre av rummen och förmodligen världens smartaste och skönaste badrum. Men den där toan. Den var en ständig källa till glädje.

Att resa handlar mycket om toaletter. Man kan liksom inte undvika dem, och de är väldigt lärorika. Dessutom utvecklar man sidor som man knappt visste om under en lång resa: förmågan att känna igen ett bra wc på mils avstånd, förmågan att uträtta sina behov utan att nudda omgivningen, förmågan att förtränga vad man just sett och gå vidare.

Under den här resan hade vi sett de mest skiftande wc:n: snigel- och masktoan på Langkawi, kinesiska tågtoor med skopor, badrummet i Namsan Guesthouse där man fick lägga det använda toapappret i en hink bredvid, och den stiliga klosetten på i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende. Men ingen av dem kunde mäta sig med vår japanska, högteknologiska toalett! Till den kunde man gå utan att tveka, till och med i sömnen! Hela rummet var varmt och rent och toaletten var självrengörande, luktfri och tyst.

Knappar för toaletten, badrumsfläkten, badvattnet och duschen (vars vred satt nästan nere vid golvet eftersom japaner ofta sitter på en liten pall när de duschar).

Jag testade förstås alla knapparna – jag ville ju inte åka hem till Sverige utan att ha provat "Air dry". Det kittlades, kan jag avslöja. Jag skrattade fortfarande när jag kom ut, fast ingen i min pryda familj ville veta vad som var så roligt. Så nu vet jag varför japanerna är så förtjusta i sina washlets.

Japan var förstås mycket mer än coolt avloppssystem. Det var coolt överallt. Den starkaste upplevelsen var hur inrutat och disciplinerat allt var (utom i vissa tv-program och på vissa barer) och hur japaner verkar leva i flera tidsåldrar samtidigt: medeltiden, nutiden och framtiden är liksom hopvävda. Artigheten och disciplinen verkar vara en obruten tradition från samurajtiden, men samma kostymklädda människor som bugar och ursäktar sig kan sitta på tunnelbanan och spela Nintendo. Varje gång man gick ut genom dörren hände något intressant. Folkmassor strömmade över gatorna, hade kimonos eller Lolita-kläder eller gick på styltskor. Poliserna hade självlysande batonger. Manga och andra tecknade figurer fanns överallt – i reklam, samhällsinformation, hos de allvarligaste myndigheter, och vi såg Godzilla som staty mitt i Tokyo. Det fanns dricka-automater i varje gathörn, med nittielva olika sorters vitaminiserat bubbelvatten. Bankomater däremot fanns i stort sett bara på postkontoren och i Citibankkontor vilket var besvärligt, eftersom man oftast inte fick betala med kort.

Det mesta i Japan är smart och inrutat och välplanerat, och det finns kösystem och små farbröder i uniform som visar vägen, till och med när man ska kliva på tunnelbanevagnen. Allting är fiffigt förpackat, ner till minsta lilla fisk i fiskdisken. Många restauranger tar upp beställningarna digitalt och nästan överallt där man ska köpa biljetter finns det knappar att trycka på och digitala guider.

Eftersom det inte är artigt att förgifta luften som andra människor ska andas så får man inte röka varsomhelst. Inte ens utomhus. Istället finns det små rökrutor här och var i parker och på torg. De kallas för manner stations, och där bland många skyltar med regler om hur man uppför sig väl står de väluppfostrade japanska männen (och ett fåtal kvinnor) och puffar diskret.

Rökpoliser

Unga och gamla bugar för varandra överallt i Japan. Alla är alltid artiga. Man tackar och ber om ursäkt minst en gång i varje samtal. Expediterna i 7-Eleven, Family Mart och SunKus tackar för att man handlar i deras affär redan innan man hunnit lägga upp sina varor.

En annan japansk sed är den att sova var och när som helst. Sanne förklarade att alla får sova var de vill i Tokyo, antagligen för att de jobbar så långa dagar och sover så lite på nätterna. I tunnelbanan kan det sitta hela rader med folk och sova. En dag när vi kom till vår lilla kvartersrestaurang för att äta lunch satt det ett ungt japanskt par vid bordet bredvid oss. Hon sov djupt, med huvudet lutat mot armarna på bordet. Luggen hade hamnat lite i tallriken. Han satt ihopsjunken och läste en veckotidning – trodde vi, men efter en stund såg vi att han också sov, men med halvöppna ögon: blicken rörde sig inte och efter en stund började han dregla. Det var ett bra trick, på lite avstånd såg det verkligen ut som om han läste. Det rara var att de fick sova ifred. Servitriserna plockade av borden runtom, men gjorde inget för att väcka dem. När vi gick en knapp timme senare sov de fortfarande.

(Uppmärksamma läsare ser att bilden inte är tagen i Japan, utan i Korea. Men det sovs precis likadant.)

Hong Kong i sus och dus

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Varje morgon efter frukost satte Eric sig i hotellets lounge där man fick låna datorerna och dricka te gratis, och letade efter lediga rum på Asiatravel, Sinohotels och WikiVoyage. Varje dag gick vi en sväng på stan för att leta efter ett hotell. En kväll, när vi var ute hela familjen, fick jag syn på ett fint hotell som hette Victoria, och vi gick in i lobbyn. Det var en varm och hemtrevlig stämning och luktade gott av rökelse, och när vi frågade visade det sig att det fanns lediga rum. Men receptionisten gav oss en konstig blick, och när jag såg mig omkring fick jag syn på en hotellanställd som stod och väntade utanför hissarna med en liten hög med kondomer på en bricka. Vi insåg plötsligt att det var ett så kallat "love hotel"[3], så vi suckade och gick ut igen.

När jag kom till sjukhuset den 13 augusti sa de att Leo skulle skrivas ut nästa dag, samma dag vi måste checka ut igen. Som tur var hade Eric hittat ett nytt hotell, Central Park i Sheung Wan, där vi kunde bo två nätter.

Hong Kong-färger

Jag hade lyckats få ett privat rum för Leo på sjukhuset de sista två dygnen, så att han skulle slippa ligga tillsammans med de sju rosslande och döende gamla farbröderna. Han var blek men samlad när jag hämtade honom den 14. Först fick vi en genomgång med läkaren och mikrobiologen av alla prover de hade tagit. Det var bland annat HIV, tuberkulos, kolera, tyfus, japansk encefalit, denguefeber, levern, njurarna, malaria, körtelfeber, bakterier och sänka. Alla provsvar var inte klara, och de ville att han skulle komma tillbaka efter tre dagar för att ta några prover till.

Ingen chans att komma iväg till Tokyo den 15 alltså. Vi bokade till den 20 istället och höll tummarna.

Den 16 augusti flyttade vi en sista gång, till City Garden Hotel på North Point. Det var ett systerhotell till det fina hotellet vi bodde på tidigare så vi hade stora förhoppningar. Men City Garden drevs på ett mer kinesiskt vis, med mer kontroll, fler förbud och mindre gratis datortid. Till och med tebuffén var väldigt snål jämfört med det andra hotellet, plus att det satt tre kvinnliga hotellpersonal och rynkade ögonbrynen om man stoppade ner handen i burken med gratis salta kex och Mentos.

Nu när Leo var frisk tillbringade vi så mycket tid på stan som möjligt. Vi hittade massor av bra restauranger, caféer, marknader, bokhandlar och musikställen, bland annat jazzklubben Gecko Lounge där vi tillbringade två lyckliga kvällar.

Missa inte!

Vi blev experter på paraplyer – var man köper dem, var man glömmer dem och hur man manövrerar dem i folksamlingar (upp, ner, upp, luta bakåt en aning, ner).

Vi gick på konstgallerier och häpnade över all Mao-konst. Mao är för evigt inetsad i den kinesiska hjärnbarken. På vart och vartannat galleri hängde porträtt av Mao eller andra motiv som påminde om kulturrevolutionen. Ibland i en beundrande stil, ibland ironisk eller ångestfylld.
Jag försökte föreställa mig den svenska konstscenen på 2030-talet. Kommer man att kunna köpa tavlor med en blå Fredrik Reinfeldt, omringad av tio små lila Mikael Persbrandt med napp i munnen? Eller landskapsmålningar där tusen SSU:are klättrar upp på en kulle, mot en jättelik Göran Persson redo att sluka dem alla i sitt gap? Ungefär såna tavlor såg vi ofta, fast med Mao och Jackie Chan och tusen små rödgardister. Och skulpturer, knappar, klockor, figuriner, paraplyer och allt annat upptänkligt krimskrams med Mao, Buddha eller en blandning av båda.

Lyckan först blir riktigt stor, när man sitter på en stridsspets

Rebecka fyllde 15 år. Vi hade frågat om hon ville fira på rätt dag i Hong Kong, där det bara kunde bli ett ganska litet firande och kinesiska presenter, eller veckan därpå i Tokyo där hennes syster kunde vara med och fira, och där presenterna skulle vara mer underbara (hon hade önskat sig japanska modekläder). Likt katten Findus bestämde hon sig för att fira två gånger.

Alltså smet vi ut från hotellrummet på morgonen den 17 och kom sedan tillbaka in igen, sjungande och med en blåbärs-cheesecake med tre ljus i, samt några små presenter. På kvällen fick hon välja restaurang, och valde ett ställe på Staunton Street där crème bruléen[4] faktiskt var himmelsk. (Det var inte enda gången hon fick välja restaurang, men det var nog en av de två gånger hon fick välja utan att någon annan fick lägga sig i. Normalt sett föregicks alla våra restaurangbesök – drygt 400 stycken tror jag – av någon form av diskussion mellan alla inblandade.)


Nattlivet i Hong Kong är överväldigande, särskilt på Hong Kong-ön. Vare sig man vill äta asiatisk eller västerländsk mat finns det hur många restauranger som helst. Det finns också barer och klubbar med bra drag, helt i klass med vilken annan världsmetropol som helst. Det mesta cirkulerar kring området som kallas Mid-levels, som ligger en bit upp för sluttningen mot Victoria Peak, ett område med trånga snirklande gator. Kort sagt: den som vill roa sig i HK kan gå ut varje kväll i flera år och gå på nya ställen hela tiden.

Den nittonde augusti fick vi alla utom de sista två provsvaren. Leo hade varit feberfri sen han blev utskriven, och alla prov visade negativa (alltså friska) värden. Jag blev otroligt lättad. Leo sa bara "det visste jag hela tiden".


[3] Kärlekshotell, där folk tar in för att ha sex eftersom de inte kan vara ensamma någon annanstans.

[4] Crème brulée (franska: "bränd grädde") är en dessert där de viktigaste ingredienserna är socker, ägg, grädde, mjölk och vanilj. Serveras kall med ett tunt, karamelliserat lager av socker på ytan. Även känd som vaniljpudding med knäckig topping. Vi hade en crème brulée-tävling under hela resan, där vi jämförde crème bruléer i olika länder och på olika restauranger och rangordnade dem. Den vinnande puddingen åt vi i Santiago i Chile. På andra plats kom en crème brulée i Buenos Aires i Argentina, och den i Hong Kong kom på tredje plats.

Den stiliga klosetten i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong ...

... där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende!

Hong Kong: Storm och sjukhusbesök

Hong Kong (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hong kong dollar)

Ännu mer kaos väntade oss i Hong Kong när vi kom tillbaka den 8 augusti. För det första var det storm och oväder. Det ösregnade och på nyheterna varnade de för en tropisk storm med varningsgrad 8. För det andra hade vi inte riktigt insett att det var högsäsong och att alla hotell skulle vara fullbokade. Vi kunde bara få en natt på Stanford, hotellet där vi bott i juni. Vi hade tänkt stanna en knapp vecka den här gången, innan vi skulle vidare till Japan och äntligen få hälsa på Sanne. Men nu såg det ut att bli svårt med hotellrum, ända fram till avresan.

Nästa dag flyttade vi in på MingLe, ett pyttelitet designhotell tvärs över gatan. Det var ultramodernt och hade bland annat en 52-tums tv-skärm på väggen där man kunde koppla in datorn, och ett superhögtalarsystem med surroundljud. De hade rum för oss i två nätter.

Leo gick och la sig så fort vi hade burit in våra väskor. Jag trodde att han bara var trött och behövde sova ut – vi var alla trötta efter den senaste veckans resor – men efter några timmar visade det sig att han hade hög feber.

På morgonen den tionde hade han fortfarande feber. Jag kollade mina anteckningar och såg att det var femte gången på tre månader. Eric och jag tyckte båda att det var bäst att kolla hans värden, eftersom vi ändå var i Hong Kong där vi hade hört att vården hade en mycket hög standard, och där förhållandevis många pratar bra engelska. Vi slog upp adressen till ett sjukhus i Lonely Planet, och Eric och Leo gav sig av i taxi.

Några timmar senare ringde Eric och sa att Leo hade blivit inlagd på Queen Mary Hospital. När de kom fram till sjukhuset hade Leos feber gått upp ännu mer, och Hong Kong är inte ett ställe där man tar lättvindigt på feber, särskilt inte med tanke på SARS-epidemin några år tidigare. De ville ta alla möjliga prover och hade lagt honom på en akutavdelning. Jag blev förstås ganska förskräckt, sa att jag skulle komma genast och sprang ner på gatan för att få tag på en taxi. Efter en halvtimme i ösregnet kom äntligen en bil. Stormvarningarna gjorde inte att folk höll sig inne – de bara åkte mer taxi.

När jag kom till avdelningen hittade jag Eric bredvid Leos säng, längst bort vid fönstret i en öppen sal med åtta sängar. I de andra sju sängarna låg det gamla kinesiska farbröder. Leo såg väldigt medtagen ut, och mitt hjärta sjönk som en sten. En ung läkare, doktor Kathy Lau, kom fram till oss och förklarade att de ville ta flera prover innan de lät Leo komma hem igen. De ville inte ge honom vare sig penicillin eller febernedsättande, för att inte riskera att dölja några symptom.

Jag satt kvar tills det blev mörkt och Leo hade somnat. Det kändes inte bra att lämna honom på sjukhuset. Om vi hade varit hemma hade vi knappt höjt på ögonbrynen åt hans feber (vi hade troligen inte ens vetat om den eftersom han bodde och jobbade i Amsterdam innan vi åkte, och knappast ringde hem när han blev sjuk). Men man blir mer på sin vakt när man är långt hemifrån, och det är förstås större risk att en vanlig feber visar sig vara någon tropisk sjukdom när man är i tropikerna.

Nästa dag skulle vi flytta igen. Vi hade hittat ett hotell på Hong Kong-ön, nära sjukhuset. Det var visserligen dyrare än vi brukade bo, men det kändes skönt att inte behöva åka hela vägen från Kowloon och kanske riskera att fastna i någon biltunnel om vi skulle behöva ta oss till sjukhuset snabbt. Dessutom hade doktor Lau ringt på morgonen och sagt att Leo mådde lite bättre, men att de skulle behöva ta en massa prover och att det skulle ta minst en vecka.

När klockan var en minut i tolv och vi just skulle lämna Ming-Le-rummet för att checka ut började en röst i tv-högtalarna skrälla på högsta volym: "THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME TO LEAVE THE ROOM! THIS IS A WAKE-UP CALL! IT'S 11:59 AND TIME ..." och så vidare, samtidigt som en sång spelades i bakgrunden: "Thank you for staying at the Mi-i-ngle Place, the high-technological hote-e-el ...", samtidigt som telefonen i rummet började ringa som en besatt, och när vi lyfte luren var det samma automatiska röst och sång där. Mycket förbluffande alltihop, och en smula stressigt.

Dagarna som följde åkte jag buss till och från sjukhuset varje dag på gator som var nästan öde. Hong Kong var belägrat av stormar, med en tyfon på varje sida: den långsamma Pabuk och den våldsammare Sepat. När Pabuk satte kurs mot stan utfärdade stadens myndigheter högsta stormvarning, men i sista stund avvek den och ställde till med kaos i Guangdong istället. Sepat blev uppgraderad till supertyfon, och for iväg mot Taiwan med 240 km i timmen.

Det fick Ludwig att tänka om. Han hade planerat att resa till Tokyo via Taiwan, men han hade hört att Taiwans flygbolag China Airlines (de enda som flög mellan Hong Kong och Taipei) var notoriskt olycksdrabbade. Det, plus att Sepat var på krigsstigen, fick honom att lägga om sin planerade resrutt. Jag var väldigt glad att han inte genomförde resan när jag läste i South China Morning Post att just det planet han skulle rest med hade fattat eld och exploderat när det mellanlandade i Okinawa på väg hem från Taipei. Lyckligtvis klarade sig alla ombord på planet helskinnade, men ändå!

Regnet fortsatte att piska ner. Och med Leo på sjukhus visste vi ju inte ens när vi skulle kunna komma iväg till Japan. Vi hade telefon- och mailkontakt med Sanne, men jag längtade mycket efter att få träffa henne igen.

Kina, Wudang 2: Ett kinesiskt åskmoln

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 

The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, "finns inte" (eller "går inte", "kan inte", "vill inte", "det är slut", "stick och brinn" beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.

Kina, Wudang: Magiska berg och mögel

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. "The Chinese do things from the heart", sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. "If you just speak from your heart they will understand you." Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn ("Bush, like the American president!"); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don't have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don't understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare

Mycket finare hustak än hemma

Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan

Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It's very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.