Korea, Seoul 2: Mat på pinne

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Nästa dag gick jag ut ensam på stan för att göra två ärenden. Dels ville jag fylla på första hjälpen-väskan som börjat sina efter att jag fått skavsår av mina nya sandaler, och Ludwigs uppskrapade arm, samt två lättare slängar av magsjuka. Efter mycket letande lyckades jag hitta apoteket och fick hjälp att översätta mina önskemål (plåster, sårtejp, sårtvätt, ibuprofen) av en snäll person som visade sig vara sjuksköterska på sjukhuset tvärs över gatan.

APOTEK står det

Sen hade jag bestämt mig för att skaffa en hyrmobil. Våra egna GSM-telefoner funkade alltså inte, eftersom Korea (precis som Japan) inte hade något GSM-nät utan använde 3G-nätet W-CDMA. Visserligen hade jag börjat vänja mig av med att ringa och smsa stup i kvarten som man gör hemma, och ungarna tyckte att det var skönt. De konstaterade att vi nu fick se till att lita på varandra istället. Det går ju faktiskt att stämma träff och hålla kontakten utan mobil – i slutet av resan hade vi nästan vant oss vid det helt och hållet. Men nu ville jag kunna hålla kontakten med Eric och Rebecka i Kina, och med Sanne som snart skulle resa till Japan, och därför skulle jag hyra en mobil. De fanns att hyra på flygplatsen, men det hade jag missat, så jag gick till en hyrmobilfirma inne i Seoul.

Inne på firmans kontor var det svalt och skönt, och jag fick genast hjälp av tre unga kvinnor och en finnig yngling. De gav mig ett kontrakt, en telefon och en pedagogisk bruksanvisning – man kunde nämligen inte bara ringa som vanligt, utan man måste slå koder och trycka på knappar på ett särskilt vis.

Väl ute på gatan igen testade jag att skicka ett sms till Erics telefon. Det fungerade inte. Efter att ha provat nittielva olika varianter på det koreanska tangentbordet gick jag upp till hyrfirman igen. Den vänliga personalen micklade med telefonen en lång stund, men efter att ha misslyckats både med att sms:a och ringa till Erics nummer blev de lite tveksamma.

– Maybe it's not possible to call Sweden? frågade de mig vänligt, ungefär som när någon tittar lite snällt på en och säger "Du kanske bara drömde att det fanns ett land som hette Sverige?"

Till slut gav vi gemensamt upp och skyllde allt på deras telefonleverantörer, och jag gick iväg igen utan någon hyrtelefon. Det fick bli flaskpost eller röksignaler istället.

På kvällarna gick vi ner till Myeong-dongs centrum för att äta middag och titta på folklivet. Det var enormt många människor i olika åldrar ute på kvällarna som promenerade och åt mat-på-pinne: korvar, friterade grönsaker eller frukt.

Plockepinn

Namsans ägare var en vänlig och pratglad man. När han fick höra att vi var från Sverige ville han genast höra hur ABBA mådde nu för tiden, och vi sa att de nog mådde ganska bra. Var vi än reste i världen var det framförallt ABBA och Volvo som folk associerade med Sverige. I Korea var det också vanligt att taxichaufförerna kommenterade den svenska demokratin och jämlikheten mellan fattiga och rika.


Ägarens assistent var en lång ung man som satt och tittade på film inne i det lilla receptionsbåset på dagarna, och sov på båsets golv på nätterna. En dag kom han ut i allrummet när Sanne och jag satt där och fikade. Vi visste att det anses oartigt i Korea att inte bjuda när man har något gott, så Sanne sträckte fram den nyöppnade asken med chokladkex och nickade vänligt mot den unge mannen. Med ett glatt leende tog han hela asken och retirerade snabbt in i båset igen.

Buddhistisk tempelmat på Sanchon

Kanin kanin