Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.
Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.
Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.
 |
| le mur |
Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.
På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.
Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.
Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.
Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.
 |
| Tågtoa med hål och skål. |
Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.
När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.
 |
| Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar