Korea, Busan: Knepiga kanalval

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Efter tio dagar var det dags för Sanne att resa till språkskolan i Japan. Vi följde henne till flygplatsen och vinkade av henne. Den natten kände jag mig lite ensam, och skrev i bloggen:

När barnen var små brukade jag inte kunna sova om alla var på olika håll. Inte för att jag var orolig, för det mesta var alla på trygga ställen som hos farmor eller mormor, hos bästa kompisen eller med pappa i fjällen. Det var mer fysiskt, som en känsla av brist i hela kroppen, som att jag själv vore uppdelad i bitar.

Det där fick jag vänja mig av med med tiden, för när barnen blir tonåringar sover de borta stup i kvarten och reser omkring kors och tvärs. Men ikväll, när jag för första gången på två månader är ensam i rummet där jag ska sova, så känns det lite ödsligt igen! En är i Tokyo, två i Kina och två ute och gör Seoul osäkert.

Plötsligt hör jag en massa ljud som aldrig hörs annars när alla babblar: grannarna sjunger koreanska sånger, luftkonditioneringen skramlar och fläkten låter som en gammal gnällig gubbe varje gång den byter riktning: neeeeeeeej, klagar den och pustar sen ut, schooooooo.

Nästa morgon tog killarna och jag tåget till Busan, en hamnstad på Koreas sydkust. Först höll vi på att inte hitta Gwangjang Tourist Hotel – det låg visserligen precis vid stationen och hade sitt namn på en jättestor skylt på fasaden, men bara på koreanska (광장관광호텔), så det var ju inte så lätt att förstå. Det där hotellet hade fått hyfsat beröm på av Lonely Planet och WikiVoyage, men jag blev aldrig riktigt vän med det. Det var visserligen så billigt så att vi hade råd med två rum, ett till mig och ett till killarna. Och några i personalen pratade engelska, även om det var lite knackig "konglish". Men mitt rum var litet och slitet, och det fanns bara två kanaler på tv:n: en med nyheter på koreanska och en med koreansk porrfilm. Jag lärde mig att koreaner föredrar att behålla underkläderna på under akten, och att stringtrosor var ett mode som ännu inte nått Korea.

Dessutom stängde luftkonditioneringen av sig flera timmar på natten, och det blev ohyggligt varmt i rummet. Det gick inte att öppna fönstret heller. Tredje kvällen stannade fläkten redan klockan nio. Jag ringde ner till receptionen och bad dem sätta på den igen. "Sure mam" svarade de, men inget hände. Efter en timme var jag varm som en arg korv och gick ner till lobbyn. Där stod en portier och pillade sig i naveln.

– Please turn on the AC in my room, bad jag.
– No is possible, svarade mannen artigt.
– Why, krävde jag att få veta. – It's too hot in my room! Just turn it on please!
– No is possible, mam, svarade portieren igen och ryckte på axlarna. – The engineer is asleep.
– The engineer is asleep? Well, can't you just wake him up?
– No mam. He is asleep in the cupboard.

Inför detta faktum, att ingenjören inte gick att väcka eftersom han sov i skåpet, var jag tvungen att rycka på axlarna jag med. Det blev en väldigt varm natt.

Det enda jag gillade i Busan var Beomeosa-templet en bit utanför staden. Det är vackert och märkligt och ligger i en trolsk skog som genomkorsas av bäckar.

Beomeosa

Klicka för större portvakt

Skriftpadda

Trolskt!

Själva stan var inte så mycket att hänga i julgran, och efter en vecka reste vi vidare, tillbaka till Peking.