Kina, Deng Feng: Tillbaka i templet

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det var inte helt lätt att hitta till Eric i Deng Feng. När vi kom fram med tåget till Zhengzhou halv åtta på kvällen och skulle ta en buss där visade det sig att bussarna slutat gå för dagen, och vi fick hitta en taxi istället. Det blev en del köpslående, det var kanske tre mil på dålig väg till Deng Feng och vi hade inte räknat med den kostnaden. Till slut hittade vi en chaufför som verkade rimlig och pålitlig. Det var mörkt ute och skyltningen till Deng Feng och Shaolintemplet var helt förvirrad. Stora fina upplysta skyltar som tyvärr visade åt helt olika håll. Till slut fick vi kontakt via mobil med Josefin, en tjej i träningsgruppen som talar kinesiska och som kunde prata med chauffören och förklara hur han skulle köra.

Erics hotell var slitet och smutsigt, och sängarna var hårda som ekgolv. Staden Deng Feng var inte så rolig den heller. Invånarna där var vresiga och otåliga. Det kan förstås ha berott på att de var trötta på att bli väckta klockan fem varje morgon av trumpetstötar från några av de hundratals kung fu-skolorna i Deng Feng. Eller att behöva väja för de springande processioner av tusentals kung fu-elever som genomkorsade staden varje dag.

halv-sex-truppen

Rebecka hade valt att bo på själva skolan och dela rum med en annan tjej i träningsgruppen. Nästa morgon åkte vi dit för att träffa henne. Jag kände knappt igen henne när hon kom springande nerför backen. Hon såg gladare, friskare och starkare ut än jag sett henne på länge. Hon var också smutsigare än någonsin. Både ansiktet och kläderna var randiga av damm och jord.

Rebecka visade oss runt på skolan. Den var väldigt sliten med svenska mått mätt, och det fanns bara kallvatten i kranarna, vilket förklarade varför hon duschade och tvättade sina kläder mindre ofta än vanligt (hon måste dessutom tvätta för hand). Men träningssalarna var rymliga och ljusa, och hon fick god och nyttig mat av skolans kokerska. Hon hade lärt sig massor på de drygt fem veckor de varit där, bland annat en komplicerad svärdform (en serie rörelser med svärd) och en hel del kinesiska.

有剑的年轻女子

Skolan ligger några kilometer från Shaolintemplet, och vi åkte dit senare samma dag. Shaolin Si är oerhört vackert. Visserligen kryllar det av turister varje dag, men när man är där tidigt eller sent på dagen är det fridfullt. Precis som alla tempel i Kina är det en stark kontrast till livet utanför: vackert, ordningsamt, harmoniskt och ganska tyst.

Eftersom Eric och Rebeckas tränare var en betydelsefull person i Shaolintemplet blev vi mycket artigt bemötta där, och fick tillträde till delar av templet som är stängt för turister. Skolan hade ingen direkt koppling till templet utan var bara en av de många lokala kung fu-skolorna. Men tränaren Shi Yongting hade sett till att den svenska gruppen hade bra tränare och blev väl omhändertagna. De tränade alltid för sig själva, inte tillsammans med de övriga eleverna på skolan.

Eric och Rebecka berättade om en otäck sak som inträffat några dagar tidigare. Skolans rektor bestraffade en grupp på tio elever i 12–13-årsåldern, som enligt lärarna hade talat respektlöst om sina föräldrar, varit lata på kung fu-träningen och de vanliga lektionerna. Rektorn tvingade dem att inta armhävningsposition och slog dem med en käpp på låren. Rebecka, Eric och hela deras grupp blev väldigt illa berörda.

Det svenska och det kinesiska samhället skiljer sig förstås på många punkter, inte minst när det gäller den ofta förekommande synen på barnuppfostran. Kina är ett fattigt land, och varje kinesiskt barn konkurrerar med miljontals andra om framtida möjligheter. Många av barnen på kung fu-skolorna har skickats dit för att få en bra utbildning och kanske kunna bli polis eller soldat; andra har skickats dit av oroliga föräldrar för att de är "bråkiga" och olydiga. En bra skola är i föräldrarnas ögon en skola med stenhård disciplin, eftersom disciplin och ambition anses helt nödvändiga i kampen om jobben. Konfucianismen är en av de största trosuppfattningarna i Kina, och den bygger på rangordning. Barn ska se upp till och lyda sina föräldrar och lärare, och aldrig ifrågasätta deras beslut.


När vi började resan var jag inte bara anti-äventyr, jag var anti-souvenirer också. Jag har alltid tänkt att folk som köper souvenirer är lite spåniga. Jag menar, varför skulle man vilja ha ett litet Eiffeltorn från Paris, en färgglad flagga från karnevalen i Rio eller en jade-Buddha stående på en hylla hemma? Idag inser jag förstås att det var jag som var spånig. Det är jätteroligt att köpa souvenirer, vare sig man behåller dem själv eller ger bort i present när man kommer hem. För att inte tala om att man gynnar de lokala hantverkarna eller den lokala industrin. Vi köpte massor av souvenirer, och varenda gång jag ser dem önskar jag att vi hade köpt många fler. Jag skulle inte ha gått förbi stånden med de handgjorda leksakerna i Laos, de galna Mao-statyetterna i Hong Kong och antikviteterna i Buenos Aires. Visserligen hade vi inte haft råd eller plats med fler saker. Varje gång vi skickade hem en kartong kostade det massor.

I Deng Feng skickade vi hem det första paketet med souvenirer, presenter, utlästa böcker och kläder. Det blev en stor säck med saker, plus ett långt paket med de svärd som Eric och Rebecka hade köpt i de lokala kampsportaffärerna. Vi packade sakerna men lät bli att stänga paketen, eftersom Josefin hade varnat oss för att de ändå skulle packas upp igen på poststationen. Så travade vi iväg, tyngda som laståsnor, till posten.

Posttjänstekvinnan som tog emot paketen var ytterst misstänksam, snudd på argsint. Hon öppnade dem och slängde allting huller om buller så att en del saker hamnade på golvet. Sen gick hon igenom allting minutiöst – öppnade varenda liten påse, vred och vände långsamt på allting, bläddrade igenom varenda bok. Det tog hundra år!

En av presenterna var en liten statyett som vi hade köpt på museet i Sanxingdui för att ge till barnens farmor. Den ville hon inte alls låta oss posta, för hon trodde att det var en gammal artefakt som vi hade grävt upp eller stulit. Till slut lyckades vi få henne att läsa texten i broschyren som följde med statyetten och då gav hon med sig, fast motvilligt. Erics svärd fick absolut inte skickas hem, eftersom de var farliga vapen. Istället fick vi gå till affären där de var köpta och be affärsinnehavaren att skicka dem med en internationell budfirma.

Till slut var iallafall allting packat och klart i två lådor. Det blev dyrt, nästan 800 yuan/kronor inklusive allt. Men vår packning blev med ens mycket lättare.

Tåg genom mitten av Mittens Rike

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tuffade vidare genom Kina, besökte moskéer, tempel, tehus, teatrar och trädgårdar, åt på små fantastiska restauranger omgivna av Maostatyer och Maobilder. I Sanxingdui fann vi en urgammal kultur som verkade nästan utomjordisk. I Chengdu hälsade vi på pandor och såg Leshan-buddhan, världens största Buddha uthuggen i sten. På tågresorna satt vi och läste, spelade go och drack te. Utanför fönstret var himlen oftast mildgrå över gröna berg, raviner med floder och små byar vid bergens fot. I skymningen hämtade man en sista termos med te ur den heta kaminen innan man la sig på sin brits för att sova och vakna i nästa kinesiska landskap, nästa dag ...

Hela tågresan plottad på Travellerspoint

Ledsen häst i Xi'an

Tehus i Chengdu

Sichuan-opera med eldslukare, biàn liǎn och annat fantastiskt!

Är det ett museum? Är det en rymdstation? Nej det är Sanxingdui, en av de märkligaste platserna i världen

Fredagsdans i Folkets Park i Chengdu

GULLIGA PANDOR!!!

Leshan-buddhan

Fin fontän i Nine Dragon Lake, Huaqing

Nattåget mellan bergen

Det var helt annorlunda att resa i halv grupp. Inte så att vi aldrig bråkade. Leo tyckte fortfarande att vi andra hade för höga krav på boendet, och att vi missade tillfällen att träffa trevliga människor eftersom det oftast lättare att få kontakt med andra i den sociala atmosfären på små, enkla vandrarhem. Det var sant, men ibland kändes det bara så skönt att slippa dela rum med andra, att ha eget badrum. Vi hade ändå förhållandevis lätt att kompromissa, och det var tur, eftersom det alltid var någon av oss som var tvungen att välja bort något.

Vad vi skulle göra var sällan ett problem – om vi inte ville göra samma saker delade vi bara på oss. Ibland åt vi på olika ställen också, när vi inte ville äta på samma tider. Det som vi oftast debatterade var vi skulle bo, hur länge vi skulle stanna på olika ställen och vem som skulle ligga i extrasängen, som nästan alltid var kort, gnisslande och hängig.

Kina, Xi'an: Pantomimer, retsamma maskiner och lergubbar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Tåget var två timmar försenat när vi kom fram till Xi'an i provinsen Shaanxi nästa dag. Vi ville gärna komma så fort som möjligt till Shuyuan Youth Hostel, som vi läst om i Lonely Planet, för att duscha och äta frukost, men när vi klev av tåget blev vi genast påhängda av en extremt efterhängsen tjej som ville att vi skulle ta in på ett annat hotell. Vi tackade nej, först artigt, sen mer irriterat, men hon gav sig inte. Hon följde efter oss som en igel medan vi letade efter en taxi, vilket tog en halvtimme, och stod fortfarande och stirrade efter oss när taxin fick punktering efter tio meter. En ny taxi tog oss till en plats flera kvarter ifrån vårt hostel och ställde av oss där och sedan pekade chauffören åt helt fel håll, så att vi fick gå en halvtimme i cirkel tills vi kom till hostelet. När vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några lediga rum! Till slut hittade vi ett annat hotell runt hörnet och kunde äntligen äta, duscha och vila lite.

Xi'an är en trevlig stad. Den är mycket gammal och sprängfylld av historia: i mer än tusen år har den varit huvudsäte för 13 olika kinesiska dynastier, och mer än 70 kejsare har styrt Kina härifrån. Xi'an är den östligaste staden på Silkesvägen. Mitt i staden står ett stort klocktorn och ett mindre trumtorn. Fyra stora gator strålar ut från tornen i varsitt väderstreck. Runtom staden går en stadsmur som byggdes under Mingdynastin. Ludwig gick runt hela staden ovanpå stadsmuren, det tog cirka fyra timmar. Jag hyrde en cykel och cyklade med ungefär halva vägen.

Andra dagen i Xi'an kom jag plötsligt ihåg att nästa dag var Leos födelsedag. Jag begav mig ut på stan för att köpa en tårta och en present. Tårtan sprang jag på nästan med en gång – det var egentligen ingen riktig tårta, mer en slags bakelse. Men är man mitt i mitten av Kina får man taga vad man haver.

Presenten hittade jag i en bokhandel. Både tårtan och boken var enkla att införskaffa – de stod redan på sina hyllor och det var bara att peka och se glad ut. Men sedan skulle jag försöka hitta presentpapper. Det visade sig vara ett knepigt begrepp att förklara. Efter att ha utfört samma pantomim ("det är någons födelsedag, jag ger ett paket, det är inslaget i fint papper som jag vecklar upp") i tio olika butiker stötte jag äntligen på någon som kunde sluta fnissa tillräckligt länge för att förstå vad jag ville med mina gester och grimaser. Denna vänliga person gav mig två meter rött Hugo Boss-papper, trots att jag inte köpte någon av butikens svindyra parfymflaskor. Så nästa morgon kunde vi väcka Leo på hotellrummet med tårtsurrogat, sång och stiliga röda paket.

生日快乐!

En annan väldigt typiskt kinesisk incident hände när jag skulle ta ut pengar ur bankomaten. Bankomaterna var ett stressmoment på hela resan. Även om det finns bankomater i alla länder är det inte säkert att man hittar dem, att de fungerar eller går att förstå sig på.

Den här bankomaten fanns på en central plats i Xi'an och hade tydliga instruktioner på mandarin och engelska. Men varje gång jag tryckte in koden och summan kom det här meddelandet upp på skärmen:

Sorry, unable to process your request.

There is no connection to the bank at the moment.

HAHAHAHAHA

Antagligen var det en översättningsmiss och inte menat som ett hån. Men det kändes ändå ytterst retsamt.

I utkanten av Xi'an finns terrakottaarmén med sina 8000 soldater och hästar i bränd lera. Museet är gigantiskt och känns som om det borde platsa som ett av jordens underverk.

Strax intill armémuseet finns en enorm gravhög där kejsaren sägs ligga begravd i en gravkammare 30 meter under jord. Enligt Wikipedia har en kinesisk historiker sagt att graven är fylld med skatter, modeller av palats och paviljonger, listiga fällor som skulle fånga eventuella inbrottstjuvar, Gula floden och Yangtse avbildade i kvicksilver och alla himlens stjärnbilder avbildade i taket med hjälp av ljus tillverkade av valolja för att brinna så länge som möjligt. Det är alltså vad man tror finns därinne, ingen har ännu kunnat kontrollera om det stämmer. Men det är en fin utsikt uppifrån högen.

Kina, Beijing & Tai'an. Bergsbestigningar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.

Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.

Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.

le mur

Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.

På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.

Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.

Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.

Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.

Tågtoa med hål och skål.

Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.

När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.

Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg!

Kina, Beijing: En dyr och lärorik teceremoni

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Träningen skulle pågå i drygt tre veckor till. Under tiden tänkte killarna och jag stanna tre dagar i Beijing och sedan tågluffa runt i Kina ett par veckor, med slutstation Deng Feng och Shaolintemplet.

Vi började med att leta rätt på hotellet som vi hade läst om på flyget från Korea. Det heter Yue Wei Zhuang och var ett litet gammaldags hotell kring en innergård, mitt bland hutongerna, de smala gatorna i centrala Beijing. Vi bodde alla tre i världens minsta rum, men vi spenderade inte så mycket tid på hotellet så det var okej ändå.

Den stora rivningen av hutongerna inför OS 2008 hade just börjat

Yue Wei Zhuang

Med "trebäddsrum" menas här att det går att knöka in tre sängar. Precis. (Pixlad Leo läser sf)

Hotellpersonalen var snälla, fast de knappt pratade någon engelska alls. När vi frågade efter en pizzeria en dag (jag vet inte vad som flög i oss, men tydligen ville vi gärna ha pizza) och till slut hade lyckats göra oss förstådda så följde en person med oss till en pizzeria någon kilometer från hotellet, hjälpte oss att beställa och följde oss hem igen.

Beijing är överväldigande, stort och disigt. Det byggs överallt, man får en känsla av att vara i en bikupa eller myrstack som bara växer och växer. Samtidigt vankar Beijingborna omkring i lugn och ro på gatorna, ibland fortfarande i pyjamas, spelar go och klappar sig på magen.

go go go

Som alla andra turister i Beijing besökte vi Himmelska Fridens torg (stället med världens mest lögnaktiga namn) och gick sedan till den Förbjudna staden (som inte heller är vad den heter).

Himmelskt, nja

Fridfullt, mja

Inte förbjudet, bara dyrt. Och stort. Och ganska vackert.

Utmattade efter dessa kolossala och dammiga promenader letade vi efter ett lunchställe och ramlade in på Lao Cheng Dahe Restaurant. Maten där var god och ganska billig, men vad jag föll för mest var menyn. Många kinesiska maträtter har vackra och poetiska namn; istället för att som vi kalla mat för "falukorv", "blodpudding" eller "fläsklägg" säger kineserna att de äter "Buddha hoppar över muren", "Lejonets huvud" eller "Drake Tiger Fenix". Just den här menyn hade sidor med engelsk översättning till turisternas fromma, men antingen var det översatt av en dator eller av någon med mycket dimmig uppfattning om engelska. Man kunde välja mellan bland annat:

• Bad and fragrant young soy beans

• Fresh fruit slippery aloe

• Pot ziduck blood

• The North Pole shell stabs a body

• The joss-stick Mao eyes fish Zi

• Open a stomach seafood bean curd thick soup

• East ascent elbow son

• The old city is small to fry in the muscle

• The stone database door vegetable three fresh

• The farmer buttons up a duck

• Sprinkle fatty cow of juice

• The hair crab picks New Year pudding

• Be fond of the glutinous rice dumpling explodes eye fish

Det fanns en till, mer begriplig meny på engelska utanför dörren, och vi tog diced chicken with pine nuts och shredded pork with hot chili sauce istället. Det var gott, om än inte lika poetiskt.

På kvällen gick vi på Pekingopera, en teaterform som är så förfinad och invecklad så att man skulle kunna skriva flera sidor om den, om man bara förstod. Vi förstod ingenting men hade väldigt roligt, och vi lärde oss att man gärna ropar Hao! (Bravo!) när man gillar nånting, istället för att applådera.

Andra dagen gick vi genom en stor galleria i centrala Beijing. Vid ett tillfälle, när vi stod och diskuterade var vi skulle gå härnäst, kom det fram två söta tjejer i 25–30-årsåldern och sa blygt "Hello!" Det var vi ju vana vid, eftersom alla kineser kan (och älskar att) säga Hello. Så vi Helloade tillbaka. Men det visade sig att de här unga kvinnorna kunde prata ganska bra engelska. Vi berömde dem och de rodnade och fnissade förtjust. De var engelskalärare förklarade de, och jätteglada för att få öva sin engelska på oss en liten stund.

När vi hade utbytt de vanliga artighetsfraserna tänkte vi vinka adjö och gå vidare, men då frågade den ena tjejen om vi hade bråttom eller om de kunde få bjuda på te. De ville så gärna prata mer engelska! Vi hade ju inte bråttom alls, och de verkade verkligen trevliga. Dessutom hade vi inte pratat med någon utomstående på flera dagar, så vi var inte så svåra att övertala.

De föreslog att vi skulle gå in på ett kafé i gallerian, och när servitrisen kom frågade hon om vi ville sitta inne i VIP-rummet, ett litet rum med svalkande luftkonditionering som finns på många teserveringar. Det är vanligt att man sitter där om man vill ha en teceremoni.

Vi slog oss ner med flickorna och beställde in te och tilltugg i form av frön och torkad frukt. Jag funderade på om det kunde vara en fälla av något slag, och bestämde mig för att vara mycket försiktig med vad jag berättade om mig själv. Jag tänkte också ställa lite listiga frågor till flickorna för att kolla sanningshalten i det de sa. Det verkade inte så artigt att tala svenska, men jag passade ändå på att säga några korta meningar medan flickorna gjorde beställningen. Killarnas svar visade att de var inne på samma tankar.

Men testunden fortsatte på ett mycket behagligt vis. Tjejerna sa sig vara systrar från Mongoliet, som hade flyttat till Beijing för att utbilda sig till lärare. De svarade vänligt och sammanhängande på alla våra frågor, och verkade inte vilja veta något om vårt hotell, våra resplaner eller hur mycket pengar vi hade. I själva verket var de spirituella och roliga, och tiden förflöt snabbt under trevligt samtal. De gav oss sina mailadresser. Jag tog bilder på dem tillsammans med Leo, som de tyckte var snygg.

Han var förstås inte pixlad vid tillfället.

Till sist tittade jag på klockan och såg att det hade gått tre och en halv timme. "Vi kanske ska röra på oss", sa jag till killarna, "och för artighets skull borde vi väl ta notan".

När servitrisen kom med notan sträckte sig den ena flickan efter den, men jag hejdade henne och sa att jag gärna ville betala, eftersom vi haft så trevligt. Hon protesterade inte. Tyvärr, för den var på över tusen yuan (lika mycket i kronor). Visserligen hade vi fått en slags enkel teceremoni, och vi var fem personer, men det var ändå många gånger dyrare än det borde varit. Jag betalade utan att blinka – varför vet jag egentligen inte, jag var väl både förvirrad, skamsen och ville inte avslöja mina upprörda känslor. Flickorna visade inte med en min att det var något konstigt som hade hänt. Istället följde de oss ut, skrattade och berättade en rolig historia, kramade om oss och sa adjö. Och försvann.

Vi kände oss ganska så snopna. Fast vi tyckt oss vara så uppmärksamma hela tiden så hade vi gått på den enkla bluffen, en klassisk "tourist scam". Sannolikt samarbetade tjejerna med servitrisen, och delade lika på vinsten. Det var vår svenska artighet som fällde oss. Nåja – samtidigt hade vi haft en väldigt trevlig eftermiddag och en teceremoni. Och lärt oss nånting på kuppen. Det kanske var värt en slant.

Kina, Deng Feng: Shaolintemplet

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan)

Under tiden hade Rebecka och Eric kommit fram till Shaolintemplet i Henan, och börjat sin fem veckor långa sommarträning. När de kom fram till skolan där de skulle träna och där Rebecka skulle bo stod skolans elever i en parad och applåderade.

Varmt välkomna!

Jag fick rapporter då och då i mailen. Rebecka var mycket entusiastisk och skrev att allting var fantastiskt och hur coolt som helst, trots att värmen var tryckande och att det bara fanns kokhett vatten att dricka om man inte köpte med sig eget vatten från staden Deng Feng i närheten.

Träningsschemat var ganska tufft. Första lektionen med bön, meditation och tai chi började sex på morgonen, och sen var sista lektionen inte slut förrän nio på kvällen. Så här såg en typisk dag ut:

05:20 Vakna
06:00–07:00 Meditation, bön till Buddha
07:30 Frukost
09:00–09:40 Stretching
09:40–11:00 Taolu (formträning)
12:00 Lunch
14:00–16:00 Valfri träning / vila
17:00–19:00 Lejondans / sandsäck / vapenträning
19:00 Middag
20:00–21:00 Valfri träning
22:00 Upp till rummen, sova

Eric hade tränat kung fu i över 20 år, och Rebecka i fem år, så det var en stor och speciell upplevelse för dem att komma till Shàolín sì (Shaolintemplet). Legenden är att templet grundades av den indiske munken Bodhidharma, som kom till Kina på 500-talet. Det berättas att han satt i en grotta ovanför templet i nio år och mediterade och utförde rörelser, inspirerade av olika djur. Dessa rörelser blev grunden till kung fu. Bodhidharmas skugga blev till en avbild på grottans vägg, och stenen med hans skugga finns fortfarande kvar i templet.

Templets historia är dramatisk. Munkarna har flera gånger spelat en avgörande roll i den kinesiska historien när de tvingats välja sida i olika politiska konflikter. Shaolinmunkarna har blivit anfallna flera gånger, och templet har bränts ner vid minst två tillfällen under sin 1500-åriga historia. Under kulturrevolutionen i slutet av 60-talet, när Mao förbjöd alla gamla seder, inklusive religionsutövning, tvingades templet stänga och lägga ner sin verksamhet. I perioder har munkarna tvingats fly till andra platser i Kina eller utomlands för att överleva. Det är en av orsakerna till att kung fu spritts och utvecklats i andra delar av Kina och världen, vilket i sin tur är en förklaring till att det finns så olika stilar, som ändå har sitt ursprung i Shàolín sì.

Eric och Rebecka tränade för munken Shi Yongting, som var huvudtränare för stridsmunkarna innan han kom till Sverige 2003 för att lära ut traditionell kung fu.

Rebecka tränar svärdform

Korea, Busan: Knepiga kanalval

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Efter tio dagar var det dags för Sanne att resa till språkskolan i Japan. Vi följde henne till flygplatsen och vinkade av henne. Den natten kände jag mig lite ensam, och skrev i bloggen:

När barnen var små brukade jag inte kunna sova om alla var på olika håll. Inte för att jag var orolig, för det mesta var alla på trygga ställen som hos farmor eller mormor, hos bästa kompisen eller med pappa i fjällen. Det var mer fysiskt, som en känsla av brist i hela kroppen, som att jag själv vore uppdelad i bitar.

Det där fick jag vänja mig av med med tiden, för när barnen blir tonåringar sover de borta stup i kvarten och reser omkring kors och tvärs. Men ikväll, när jag för första gången på två månader är ensam i rummet där jag ska sova, så känns det lite ödsligt igen! En är i Tokyo, två i Kina och två ute och gör Seoul osäkert.

Plötsligt hör jag en massa ljud som aldrig hörs annars när alla babblar: grannarna sjunger koreanska sånger, luftkonditioneringen skramlar och fläkten låter som en gammal gnällig gubbe varje gång den byter riktning: neeeeeeeej, klagar den och pustar sen ut, schooooooo.

Nästa morgon tog killarna och jag tåget till Busan, en hamnstad på Koreas sydkust. Först höll vi på att inte hitta Gwangjang Tourist Hotel – det låg visserligen precis vid stationen och hade sitt namn på en jättestor skylt på fasaden, men bara på koreanska (광장관광호텔), så det var ju inte så lätt att förstå. Det där hotellet hade fått hyfsat beröm på av Lonely Planet och WikiVoyage, men jag blev aldrig riktigt vän med det. Det var visserligen så billigt så att vi hade råd med två rum, ett till mig och ett till killarna. Och några i personalen pratade engelska, även om det var lite knackig "konglish". Men mitt rum var litet och slitet, och det fanns bara två kanaler på tv:n: en med nyheter på koreanska och en med koreansk porrfilm. Jag lärde mig att koreaner föredrar att behålla underkläderna på under akten, och att stringtrosor var ett mode som ännu inte nått Korea.

Dessutom stängde luftkonditioneringen av sig flera timmar på natten, och det blev ohyggligt varmt i rummet. Det gick inte att öppna fönstret heller. Tredje kvällen stannade fläkten redan klockan nio. Jag ringde ner till receptionen och bad dem sätta på den igen. "Sure mam" svarade de, men inget hände. Efter en timme var jag varm som en arg korv och gick ner till lobbyn. Där stod en portier och pillade sig i naveln.

– Please turn on the AC in my room, bad jag.
– No is possible, svarade mannen artigt.
– Why, krävde jag att få veta. – It's too hot in my room! Just turn it on please!
– No is possible, mam, svarade portieren igen och ryckte på axlarna. – The engineer is asleep.
– The engineer is asleep? Well, can't you just wake him up?
– No mam. He is asleep in the cupboard.

Inför detta faktum, att ingenjören inte gick att väcka eftersom han sov i skåpet, var jag tvungen att rycka på axlarna jag med. Det blev en väldigt varm natt.

Det enda jag gillade i Busan var Beomeosa-templet en bit utanför staden. Det är vackert och märkligt och ligger i en trolsk skog som genomkorsas av bäckar.

Beomeosa

Klicka för större portvakt

Skriftpadda

Trolskt!

Själva stan var inte så mycket att hänga i julgran, och efter en vecka reste vi vidare, tillbaka till Peking.

Korea, Seoul 2: Mat på pinne

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Nästa dag gick jag ut ensam på stan för att göra två ärenden. Dels ville jag fylla på första hjälpen-väskan som börjat sina efter att jag fått skavsår av mina nya sandaler, och Ludwigs uppskrapade arm, samt två lättare slängar av magsjuka. Efter mycket letande lyckades jag hitta apoteket och fick hjälp att översätta mina önskemål (plåster, sårtejp, sårtvätt, ibuprofen) av en snäll person som visade sig vara sjuksköterska på sjukhuset tvärs över gatan.

APOTEK står det

Sen hade jag bestämt mig för att skaffa en hyrmobil. Våra egna GSM-telefoner funkade alltså inte, eftersom Korea (precis som Japan) inte hade något GSM-nät utan använde 3G-nätet W-CDMA. Visserligen hade jag börjat vänja mig av med att ringa och smsa stup i kvarten som man gör hemma, och ungarna tyckte att det var skönt. De konstaterade att vi nu fick se till att lita på varandra istället. Det går ju faktiskt att stämma träff och hålla kontakten utan mobil – i slutet av resan hade vi nästan vant oss vid det helt och hållet. Men nu ville jag kunna hålla kontakten med Eric och Rebecka i Kina, och med Sanne som snart skulle resa till Japan, och därför skulle jag hyra en mobil. De fanns att hyra på flygplatsen, men det hade jag missat, så jag gick till en hyrmobilfirma inne i Seoul.

Inne på firmans kontor var det svalt och skönt, och jag fick genast hjälp av tre unga kvinnor och en finnig yngling. De gav mig ett kontrakt, en telefon och en pedagogisk bruksanvisning – man kunde nämligen inte bara ringa som vanligt, utan man måste slå koder och trycka på knappar på ett särskilt vis.

Väl ute på gatan igen testade jag att skicka ett sms till Erics telefon. Det fungerade inte. Efter att ha provat nittielva olika varianter på det koreanska tangentbordet gick jag upp till hyrfirman igen. Den vänliga personalen micklade med telefonen en lång stund, men efter att ha misslyckats både med att sms:a och ringa till Erics nummer blev de lite tveksamma.

– Maybe it's not possible to call Sweden? frågade de mig vänligt, ungefär som när någon tittar lite snällt på en och säger "Du kanske bara drömde att det fanns ett land som hette Sverige?"

Till slut gav vi gemensamt upp och skyllde allt på deras telefonleverantörer, och jag gick iväg igen utan någon hyrtelefon. Det fick bli flaskpost eller röksignaler istället.

På kvällarna gick vi ner till Myeong-dongs centrum för att äta middag och titta på folklivet. Det var enormt många människor i olika åldrar ute på kvällarna som promenerade och åt mat-på-pinne: korvar, friterade grönsaker eller frukt.

Plockepinn

Namsans ägare var en vänlig och pratglad man. När han fick höra att vi var från Sverige ville han genast höra hur ABBA mådde nu för tiden, och vi sa att de nog mådde ganska bra. Var vi än reste i världen var det framförallt ABBA och Volvo som folk associerade med Sverige. I Korea var det också vanligt att taxichaufförerna kommenterade den svenska demokratin och jämlikheten mellan fattiga och rika.


Ägarens assistent var en lång ung man som satt och tittade på film inne i det lilla receptionsbåset på dagarna, och sov på båsets golv på nätterna. En dag kom han ut i allrummet när Sanne och jag satt där och fikade. Vi visste att det anses oartigt i Korea att inte bjuda när man har något gott, så Sanne sträckte fram den nyöppnade asken med chokladkex och nickade vänligt mot den unge mannen. Med ett glatt leende tog han hela asken och retirerade snabbt in i båset igen.

Buddhistisk tempelmat på Sanchon

Kanin kanin