Indien, del 2: nära döden (och himlen) i Himalaya

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska obervatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.

färgigt

Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.

elefantastiskt!

Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.

himla högt över havet

Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.

Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.

Dödsångest

Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. "Mamma kom fort! Ludwig ... vi vet inte om han lever!" ropade hon.

Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade "vakna, Ludwig, du måste vakna!"

Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.

Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.

Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.

Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!

 

Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka

Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.

Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.

Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.

munk på hoj

Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.

Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.

promenadåsnor

väntar på skolbussen

män med buss (god is geart)

Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.

Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.

Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.

deppigt på hög nivå

Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.

När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.

sickbed

Trekking i Himalaya

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat

första passet

på väg i multakt

Stok och Rumbak

jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. "Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor ... Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne."

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga

hitta nio får!

mamma, moster, unge, pappa, granne

en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej

mattältet

tjocka gamla berg

tjocka gamla får

oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna

en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar ... Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars

svindlande höjder

en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Indien, del 1: Äventyr med ko, apa och äpple

Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Resan till Indien via Malaysia var lika rörig som vanligt, och som vi nu hade vant oss vid. Trots att vi hade planerat supernoga den här gången satt vi ändå på planet utan att veta om vi faktiskt skulle ha ett hotellrum när vi kom fram till Delhi på kvällen. Vi hade överlåtit den bokningen på resebyrån som skulle arrangera hela vår Indienresa, och de hade ännu inte bekräftat när vi lämnade Hong Kong. Men när vi kom fram och kollade mailen på Delhis flygplats hade vi fått en adress till ett helt okej hotell i Delhis utkanter och åkte direkt dit.

rusningstrafik i regntider

det finns inget dåligt väder!

Nästa dag tog vi en taxi in till stan för att träffa reseagenten. Efter en kvart i taxin sa Eric: nu börjar vi närma oss centrum. Jag tittade ut och trodde att han skojade. Det såg fortfarande ut som det gjort hela vägen från hotellet – sliten, fattig landsbygd. Inte förrän vi var på Connaught Place, inne i den allra innersta stadskärnan kunde man se skillnaden (som inte var så stor) mellan det yttre och det inre av Delhi.

Vi blev hämtade av resebyråns bil och åkte till Top Travels kontor som låg nere i källaren i ett ruffigt gammalt hus. Vi blev välkomnade att sitta ner och blev serverade en slags blandning av kaffe och te ur små koppar. Top Travels agent var en vänlig och tålmodig man, vilket var tur eftersom det visade sig vara mer ansträngande än vi trott att låta någon annan planera resan. Vi hade mailat alla våra önskemål och bett honom att sätta ihop en resplan och en offert, men för varje punkt på programmet hade vi tusen frågor och invändningar. Var tionde minut tog han upp en elegant näsduk ur fickan och torkade sig i pannan, och hans assistent kom och fyllde på våra koppar med tekaffe. Vid ett tillfälle reste han sig hastigt och försvann utan ett ord. Vi tyckte att vi hörde upprörda röster och stolar som välte, men efter några minuter kom han tillbaka, lika vänlig och tålmodig som förut.

Efter många timmar av dividerande fram och tillbaka om priser och hotell hade vi till slut en resplan. En helt fantastisk resplan, med trekking i Ladakh, sanddyner i Rajasthan, heliga tempel, husbåtar, badstränder, festivaler, fullsatta tåg och gropiga vägar. Vi skulle boka några av hotellen och sträckorna själva, men för övrigt gällde agentens förslag.

Delhi är en förbluffande stor stad, hur man än räknar det, och man kan räkna det på många sätt. Huvudstaden New Delhi, som byggdes i början av 1900-talet som en förort söder om Delhi, har 14 miljoner invånare på en yta av knappt 4,5 kvadratmil. Stora Delhi har (i väldigt runda slängar) 20 miljoner invånare på cirka 150 kvadratmil.

Staden var allt vi hade förväntat oss av Indien fast mycket värre och bättre. Maten var bättre. Delhicious! Indisk mat får dig att glömma och förlåta allt annat. Jag trodde att all mat skulle vara stark, men den var sällan hot, bara väldigt spicy. Indiska kockar använder alla tänkbara kryddor och kombinerar dem gärna: kardemumma, koriander, paprika, tamarind, gurkmeja och saffran. Det nybakade naanbrödet var ljuvligt och de vegetariska rätterna smakade inte alls som vegomaten i Sverige, den var mycket godare och mer varierad.

Första dagen på vår planerade rutt innehöll en utflykt i Delhi, i en hyrbil med chaufför. Vårt första stopp var på apoteket där vi skulle köpa ny malariamedicin. Det var ett mycket litet apotek med väldigt många människor i, och indiska apotekare som snabbt och effektivt vägde och mätte upp piller och mediciner.

apotek i Delhi

Sen fortsatte vi och åkte genom en liten skogsdunge där vi var tvungna att stanna för att det stod kor på vägen. Kor är heliga djur i Indien, och innan man har sett det med egna ögon går det knappt att föreställa sig konsekvenserna av det. Det finns flera möjliga orsaker till att hinduerna anser kon vara ett heligt djur:

• Kon är en av jordens sju mödrar (moder jord, moder ko, mamman, lärarinnan, vårdaren, brahminens hustru och drottningen).
• Kon ger människan mycket: mjölk, grädde, smör, yoghurt; bränsle, gödning och isolering till hus (torkad kospillning); medicin och heliga dekokter (tillverkade av urinen) samt nya tjurar som kan plöja åkern.
• Kon ger, utan att kräva något tillbaka. Osjälviskt äter den bara grödor som vi ändå inte kan använda till annat och blir därmed en exemplarisk förebild för den veganska och vegetariska livsstilen som ofta förespråkas inom hinduismen.
• Enligt Veda-skrifterna kom Krishna en gång till jorden i skepnad av koherden Gopala.
• Gudar och gudinnor anses leva inuti korna.

Vår chaufför körde åt sidan och väntade tålmodigt på att kossorna skulle flytta på sig, medan vi gick ut för att spana in dem på närmare håll. Arun hade övertalat mig om att köpa en bättre kamera innan vi åkte till Indien, för som han sa: It is a very visual country. Så jag köpte i all hast, när vi mellanlandade på Malayias flygplats, en Nikon D80, och nu var ett perfekt tillfälle att testa den, en kosafari.

Det första vi såg var en man som stod lite längre bort på vägen och hade råkat ut för ett riktigt ko-missöde – han hade parkerat sin skoter på ena vägkanten och gått över för att uträtta sina behov på andra sidan. Under tiden hade en flock kor samlats runt hans skoter för att undersöka, nosa och slicka på den lite, och den förtvivlade mannen stod nu och väntade på att korna skulle tröttna och ge sig av, så att han kunde fortsätta hemåt.

i väntan på Kodot

fräck apa, snopen kalv, lättad scooterman

Jag fick syn på en söt kalv på andra sidan vägen, och gick fram mot den med ett äpple i ena handen och kameran i den andra. Men i samma sekund som jag sträckte ut handen med äpplet mot kalven kom en liten apa hoppande från ingenstans, tog äpplet och flydde i ett språng upp i närmaste träd. 

Förtretad ställde jag mig under trädet och hötte åt apan, men just då hörde jag ett varningsrop, vände mig om och såg en ko komma emot mig med mord i blicken. Förmodligen var det kalvens mamma som missuppfattat hela situationen.  

mycket misstänksam mamma

missade tyvärr att plåta sparken pga kastade mig åt sidan!

Den som ropat var chauffören, som nu dödsföraktande kastade sig mot kon och måttade en karatespark mot den. (Tydligen var han inte hindu.) Kon vek åt sidan, och jag kunde springa fram till bilen och sätta mig i trygghet. 

nöjd apa