Korea, Seoul 1: Midsommar på berget

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Jag kände mig ganska upprymd när vi landade på Incheons flygplats i Seoul, trots att vi rest med tåg och flyg oavbrutet sen kvällen innan. Dels för att vi plötsligt var en så liten, lättrörlig skara – bara fyra personer! – och dels för att vi nu var på väg mot blippandets förlovade huvudstad. Sydkorea är världens mest uppkopplade land, hade jag läst i reseguiden, och för mina barn har det alltid tett sig som något av ett drömland av blänkande framtidsteknik.

Tyvärr började det inte så väldigt hi-tech. Jag hade tänkt kontakta Namsan Guesthouse (vandrarhemmet som vi skulle bo) på när vi kom till flygplatsen. Egentligen skulle vi ha gjort det redan i Shanghai, men där var uppkopplingen så långsam, så jag hade sparat det till ankomsten till Seoul. Till vår förvåning visade det sig att det inte fanns något wifi-internet på Incheon, och när jag tog upp mobilen för att ringa fungerade inte den heller.

Det var bara att gå på bussen och visa chauffören adressen i reseguiden. Vi blev avsläppta på ett torg just när det började ösregna, utan att ha en aning om var vi var eller var Namsan Guesthouse låg. Efter att ha hejdat ett antal förbipasserande som bara log blygt och rusade vidare i regnet lyckades vi till slut hitta en ung man som kunde läsa och tala engelska, och som hjälpte oss att ringa Namsan från en telefonkiosk. Killen som svarade sa åt oss att vänta på en blå skåpbil, och precis när det slutade regna kom den rullande och stannade för att plocka upp oss.

Namsan Guest House ligger i stadsdelen Jung-gu i Seoul, vid foten av Namsanberget. Från den andra natten sov vi i ett rum med fyra futoner (madrasser) på golvet.

Leo (diskret pixlad på bilden) med Alastair Reynolds på futonen.

Rummet låg i ett eget litet hus med gemensamt kök/vardagsrum där man blev bjuden på frukost varje dag: riste eller gammalt starkt kaffe, stora toastbröd, jordnötssmör, sylt och nudlar. Varje kväll köpte vi juice och yoghurt i snabbköpet och ställde i det gemensamma kylskåpet. Badrummet var stort och ljust och det fanns varmvatten, men som på många håll i världen fick man inte spola ner toapappret i toaletten, utan måste lägga det i en papperskorg bredvid.

Seoul är en väldigt fin och speciell stad. Man får en stark känsla av hur den gamla tiden och den nya strömmar bredvid varandra genom staden, precis som den lilla floden Cheonggyecheon. Den var först ett dräneringsdike och fiskevatten i flera hundra år, men blev allt smutsigare och täcktes i slutet av 50-talet med asfalt och blev sex kilometer motorväg istället. I början av 00-talet tog den dåvarande borgmästaren Lee Myung-Bak det goda beslutet att riva upp asfalten och göra floden fin igen, och idag är den ett utflyktsmål för Seoulbor och turister som promenerar längs floden, hoppar över den på stenar och vadar omkring i den.

Alla städer borde ha en promenadflod!

Skoluniform och paraply

Hangul utmärker sig genom att grafemens utseende till stor del motiverats av fonetisk särdragsanalys. Tydligen.

Klicka för ännu högre hus + större reklamskylt

Vi hade läst om Inwangsan, ett heligt berg mitt inne i staden som vi gärna ville klättra upp på. Det visade sig att vi måste gå igenom en stor byggarbetsplats för att komma fram till där stigen började vid bergets fot, och sen var stigen så brant att vi nästan måste krypa den sista biten fram till den stora grind där själva heligheten började. Hett var det också, säkert 35 grader i skuggan. Väl där uppe blev vi förvirrade igen – vilket håll skulle vi gå åt? En liten gumma stod och vinkade hemlighetsfullt åt oss bakom ett hörn. Vi följde henne med viss möda, eftersom hon verkade susa och studsa fram uppför stigen, men till slut hade vi kommit till den heligaste platsen, den stora Seonbawi-stenen som sägs se ut som en helig munk.

Stenen var onekligen imponerande, men efter en stund fortsatte vi uppför berget. Bakom en buske hörde vi någon trumma, bakom en annan buske satt någon och sjöng en entonig sång. Det var schamaner, koreanska medicinmän som satt och trollade på berget. Vi slog oss ner på en klippa och begrundade det faktum att vi satt på ett heligt berg omgivna av schamaner på självaste midsommarafton. Inget sätt att fira midsommar kunde vara konstigare än det här, inte ens att dansa Små grodorna.

Schamaner i varje buske

Trappan mot toppen försvann i djungel

Ludwig ville klättra upp på högsta toppen, men vi andra var varma och trötta och sa att vi skulle vänta på honom där vi var. Han försvann och vi tog in omgivningarna – det var en liten lekplats av något slag, med en källa där vattnet sprang rakt ur ett hål i berget. Medan vi väntade kom det koreaner nästan var femte minut och fyllde på flaskor av det heliga vattnet. Vi väntade och väntade. När det hade gått mer än en timme började vi undra var Ludwig tagit vägen – om han kanske blivit borttrollad av en schaman, eller uppfyllts av Inwangsans heliga ande och flugit iväg. Just då såg vi honom komma ner för berget, lite haltande och med blodet rinnande ner för armen och stora blodfläckar på den vita tshirten. Han hade snubblat när han klättrade och skrapat upp armen rejält.

Vi skaffade snabbt fram en termosmugg som vi fyllde med heligt vatten och sköljde av såret. Jag hade några thailändska disneyprinsessplåster i väskan. Problemet var att det hade kommit ganska mycket jord och skräp i såret, och vattenstrålen från berget var för klen för att vi skulle kunna skölja såret så noggrant som jag hade velat. Som tur var gick vi förbi ett litet hus på vägen ner där det visade sig bo en pensionerad läkare, som hade jodsprit och ett riktigt plåster hemma och som plåstrade om den sårade noggrant och vänligt.

Kina, Shanghai: Hur man lurar demoner

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huai Hai Road ligger i French Concession, den gamla franska kolonin, i den gamla delen av Shanghai som heter Puxi. På andra sidan Huangpu-floden ligger den nya östra stadsdelen Pudong. Ibland åkte vi till The Bund, en annan stadsdel i Puxi nere vid floden. Där kan man spankulera omkring och beundra Maostatyerna, den storslagna arkitekturen på båda sidor om floden och kanske dricka te i något av de gamla tehusen i Yuyuan Gardens. Hela Shanghai är väldigt fantasieggande, och man kommer på litterära och filmiska samband hela tiden. Jag tyckte mig hitta tecken på att Tove Jansson, Lewis Carroll och Mervyn Peake hade varit i Shanghai någon gång, kanske i en dröm. Och när jag tittade ut genom fönstret på andra våningen i tepalatset Mid-Lake Pavillion Teahouse insåg jag att jag satt på samma plats som John Percival Hackworth, en av huvudpersonerna i Neil Stephensons "The Diamond Age", satt när han drack te med Judge Fang i det framtida Coastal Republic.

Tepalatset var fint, men vi drack vi inte te där eftersom en kopp te kostade mellan 50 och 90 yuan (ungefär lika mycket i kronor). Istället gick vi ut igen och följde en av broarna som går över guldfiskdammen till tehuset på den lilla ön. Varje bro har nio svängar för att man ska kunna skaka av sig förföljande demoner på vägen. Demoner kan nämligen bara springa rakt fram, enligt kinesisk folktro.

Inget för demoner (eller noshörningar)

En kväll tog vi tåget genom den helt overkliga Bund Sightseeing-tunneln som går under floden från Bund till Pudong-sidan. Den må vara en turistfälla men den är helt underbart knäpp. Vi stannade inte i Pudong bland alla himmelshöga torn och skyskrapor utan tog tunneln tillbaka igen.

Virvlar! Ljus! Spöken! Galenskap!

Om man svänger ner på en av de lummiga små sidogatorna till Huai Hai och håller österut kommer man till den lilla men spexiga stadsdelen Xintiandi. Där kan man med fördel gå på restaurang, glassbar eller klubb och titta på Kinas hippaste människor.

Vårt första möte med kinesiska tillsammans-bord

Efter en vecka i Shanghai tog vi ett nattåg till Beijing (Peking). På morgonen vaknade vi hungriga och gick till frukostvagnen för att hinna få i oss lite mat innan vi skulle kasta oss ut i den kinesiska huvudstaden. Men när vi öppnade dörren till restaurangvagnen var det som att öppna fel dörr i en zombiefilm. Det var en stor vagn med ett tjugotal bord med solkiga vita dukar. Vid varje bord satt det minst fyra personer, och de flesta sov, många med huvudet på borden. Några tittade upp med ett halvt öga öppet, men de flesta rörde inte en muskel. Längst bak i vagnen stod en kock och en servitris med korslagda armar och såg arga ut. Vi stängde försiktigt dörren igen, och tassade tillbaka till vår kupé.

Nu kom ögonblicket jag hade fasat för: familjens vägar skulle skiljas. Killarna hade redan rest på egen hand en gång, men nu skulle det dröja nästan två månader innan alla var tillsammans igen, eftersom Eric och Rebecka skulle vara fem veckor i Shaolintemplet, och Sanne skulle gå på sin språkskola i Japan.

Jag grät lite när vi vinkade av Eric och Rebecka utanför tågstationen, där de blev upplockade av sin kung fu-tränare. De berättade senare för oss att träningsgruppen hade bott några dagar på ett litet spa-hotell i Beijings utkanter, där de gick omkring i pyjamas om dagarna och kunde bada fötterna i en damm full med fiskar som nafsade bort den döda huden på tårna (en märklig och kittlig upplevelse, enligt Rebecka) innan de for vidare till Shaolintemplet i Henan.

Sanne, killarna och jag åkte ut till flygplatsen och reste vidare till Sydkorea.

Kina, Shanghai: Chinese phrases all finished.

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det är så skönt att vakna på tåg, även om det är tidigt på morgonen. Man kastar ett getöga på klockan och vet att det inte är någon som helst brådska med att gå upp: det är tåget som skyndar sig att gå, själv behöver man bara ligga och vifta med tårna. Jag gläntade på tågfönstrets vita gardin och såg Kina susa förbi därutanför, med risfält, vattenbufflar och ångande fabriker.

Redan kvällen innan förstod vi att Kina skulle bli något helt nytt. När vi kom till tåget stod det en kvinnlig tågkonduktör i givakt vid varje kupédörr. Vår kupé var en så kallad softsleeper, den kinesiska motsvarigheten till våra sovvagnar, fast mer kinesiska och hemtrevliga. Man får alltid en enormt stor termos med hett tevatten, och det står ofta porslinskoppar med lock framdukade. Alla överkast har virkade spetsar, det står blommor i en vas i fönstret och ibland får man en liten ask med tandborste, en pytteliten tub med kinesisk tandkräm och något som ser ut som en sockerbit tills man öppnar och vecklar ut den och det visar sig vara en magisk tåghandduk.

(den magiska handduken, dels som sockerbit och dels i påbörjad utveckling)

Vi sov som kinesiska stenar och gick nästa morgon glada och hungriga till restaurangvagnen. Frukosten visade sig bestå av kaffe med grädde, syltmackor och stekt ägg som skulle ätas med pinnar. Under många av våra senare tågresor i Kina tänkte jag tillbaka på den där morgonen – då tyckte vi att syltmackor var höjden av konstighet och att den kinesiska tågpersonalen var lite knepig att beställa av. Föga anade vi!

Jag gjorde en liten enkät som jag delade ut till familjen, med frågor om vad som varit bäst och knepigast hittills. Den sista frågan var "Vad är ditt motto för resan, så här långt?" Bara två svarade på den.

Rebecka skrev: "Allt kan bli värre."
Sanne skrev: "Försök att inte titta på maten – ät den bara."

Shanghai blev snabbt vår nya favoritstad på resan. Den är stor och luftig och överraskande modern – vi hade väntat oss något helt annat. På många sätt påminner Shanghai om Hong Kong, men en avgörande skillnad är invånarna: shanghaiborna är betydligt mer kinesiska än hongkongborna. Och det är inte helt lätt att förhålla sig till det kinesiska sättet att bemöta västerlänningar. Mycket handlar förstås om att vi inte kunde språket, och få av de kineser vi träffade talade engelska. WikiVoyage skriver:

For visitors unused to travel in China the language barrier is likely to be the biggest obstacle, as English ability tends to be very limited in all but the largest tourist draws.

Många kineser stirrar bara på en när man försöker fråga om någonting, och det är lätt att tappa tålamodet/förståndet ibland. Men man måste komma ihåg att det ofta handlar om en slags blyghet förklädd till zombie-look – för många är det så pinsamt att inte kunna svara att de väljer att ignorera en istället. Om man ignorerar tillbaka, istället för att sucka eller bli arg, har ingen förlorat ansiktet. Så egentligen är de flesta man möter vänliga och vill gärna hjälpa om de kan.

Vi bodde på Huai Hai Zong Road, en lång och bred gata med många affärer. Bland annat ett H&M där vi kunde konstatera att det asiatiska utbudet är mycket större, roligare och mindre strömlinjeformat än på svenska H&M. Ytterligare ett kvarter bort ligger Shanghai Education Bookstore. Jag gick in där för att köpa en kinesisk ordbok, och när jag hade hittat det kom jag på att det skulle vara bra med en parlör också. Jag vände mig till expediten och frågade efter en phrase book, och hon pekade på flera olika lexikon.

– No no, sa jag, a book with phrases, not just words. Phrases, like: "How are you?" or "China is a nice country" or "I would like some fresh fruit". Phrases.
– Oh yes, sa expediten och hämtade genast ett stort franskalexikon.

– No, not french. Phrases! Like this, sa jag och pekade på en bok som hette "Common American Phrases", med kinesisk text under titeln. – Like this, but not American phrases, Chinese phrases!
– Oh yes! ropade expediten och skyndade sig att hämta ett ryskt-grekiskt lexikon.

Äntligen kom jag på att slå upp phrase i ordboken jag just köpt, och visade henne översättningen.
– Aha, lös hon upp, phrases! Men sen såg hon bekymrad ut och sa: – No Chinese phrases.
– What, sa jag och pekade på de arton hyllorna med ordböcker, all this and not one Chinese phrase book?
– No, skakade hon på huvudet. – Because last week someone come in and ask for Chinese phrases. Chinese phrases all finished.

Självklart är alla kineser individer så jag ska verkligen inte försöka beskriva ett allmänt kinesiskt kynne. Men kinesiska vanor är en annan sak. Jag hade läst vad Ulrika på bloggen "Älskade Beijing" hade skrivit om några av de mer säregna vanorna, så jag var ganska väl förberedd på harklandet och spottandet, rökandet och att folk går omkring på stan i pyjamas (väldigt sympatiskt tycker jag!).

En vana som däremot var svår att vänja sig vid är att en del kineser, särskilt äldre, kan stirra närgånget på en eller peka, eller till och med peka och se arga ut eller peka och skratta högt. När jag satt en eftermiddag på ett kafé på Huai Hai och skrev i min anteckningsbok om just stirrandet märkte jag inte mindre än tre gånger att det stod någon och läste över min axel.

Alla i familjen reagerade olika på stirrandet och pekandet. När man är varm och trött själv kan det kännas jobbigt, då vill man bara göra en ful grimas tillbaka (men det gör man förstås inte). Jag gillade Leo sätt bäst: han log och pekade på sig själv och sedan upp i himlen. Alla blev förvirrade, men de log tillbaka och slutade att peka!

Hong Kong. Plötsligt är man som fisken i vattnet!

HK (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hk dollar)

Det bor sju miljoner människor i Hong Kong, plus turisterna varav ganska få är européer. Vi såg enstaka vita nyllen här och där och en gång hörde vi någon prata svenska, men oftast var vi små bleka droppar i ett hav av asiater. I början var allt rörigt och överväldigande, och de första dagarna kände jag mig en smula matt. Allting var så stort och varmt och hastigt och blinkande. Jag kom på mig själv med att längta efter en liten stad, med en kyrka och en bokhandel och två parkbänkar med varsin liten tant och några sparvar. Men efter ett tag gick den känslan över. Hong Kong var väldigt coolt.

Vi bodde i stadsdelen Tsim Sha Tsui (beskrivet som ett av planetens mest tättbefolkade ställen) på den delen av Hong Kong som ligger på Kowloon-ön. Därifrån kan man ta färjan, MTR (tunnelbanan) eller taxi till Hong Kong-ön, och båt ut till de andra öarna. Om man åker upp med bergbanan till Victoria Peak får man en fantastisk utsikt över staden, och sällskap av stora glador som seglar på uppvindarna. På nervägen sitter man baklänges och hoppas att inte vajrarna ska gå av, för de knakar betänkligt. Eller så tar man tunnelbanan och beundrar Hong Kong underifrån. Vi köpte varsitt Octopus-kort, eftersom Hong Kong-borna är så stolta över det; man kan åka buss och tunnelbana och köpa hamburgare och identifiera sig och allt möjligt med sitt Octopus.

En förmiddag när vi skulle ta färjan blev vi stoppade på gatan av ett team från ett hong kong- och kinesiskt tv-bolag. Reportern var mycket lång och hipp för att vara kines. Han hade långt hår och en cool hatt och ville veta vad vi tyckte om den kinesiska regeringens förslag om att förbjuda mass-sms. När teamet fick höra att även svenskar riskerar att bli övervakade blev de helt förbluffade. "I thought you were the most carefree people in the world!" utbrast reportern. Tyvärr kunde vi inte se inslaget när det sändes, eftersom vårt hotell bara visade de tillåtna kinesiska kanalerna.

Arkitekturen i Hong Kong är svindlande på många sätt. För att få plats med så många människor på så lite plats har man byggt på höjden – smala jättehöga hus som står tätt hopträngda; gamla skruttiga höghus och ultramoderna glänsande skyskrapor om vartannat. När man går på trottoarerna får man droppar i huvudet hela tiden även när det inte regnar. Det är air condition-systemen i husen vars avloppsrör leder ut vattnet rakt ut från husen. AC:n är dessutom superkall i alla affärer så man får en kall fläkt för varje affär man går förbi, kallt-varmt, kallt-varmt.

En väninna hade varnat mig innan resan och sagt att jag måste ta med extra allt av underkläder och badkläder, eftersom det kan vara väldigt svårt att få tag på storlekar över 38 i Asien. Eftersom min ena bikini hade blivit förstörd i Thailand (jag hade dumt nog lagt den i en tvättpåse på hotellet på Ko Pha Ngan och fick tillbaka den av två små fnissiga tanter som höll upp den fullständigt söndervåfflade underdelen för alla att beskåda och sa "Sorry, sorry, too hot iron machine") så var jag ändå tvungen att försöka hitta en ny. Det var inte så lätt, skulle det visa sig. Affärs- och restaurangbesök i Hong Kong kräver en helt annan beslutsamhet än i Sverige. Först märker man det när man går omkring i stan: utanför nästan varje restaurang står det inkastare och trycker upp en meny under ens näsa, och var hundrade meter kommer det fram en indier med kulmage och mumlar "Tailor, madam? Handmade dresses, suits, watches handbags jewellery other stuff?" (och de kallar alla för madam, oavsett kön). På restaurangen försöker servitören lägga servetten i ens knä och om det funnes haklappar skulle man få dem knutna runt halsen.När man går in i en affär blir man genast förföljd av små mymlor till expediter som håller fram en liten korg som man ska lägga sina varor i, eller som berättar vilka (pyttesmå) storlekar och färger det finns av varje klädesplagg som man råkar snegla på. Om man vill prova skor vill de knyta upp ens skosnören och stoppa ner foten i skorna och när man betalar bugar expediten när han eller hon lämnar tillbaka pengarna. För en blyg svensk kan det kännas väldigt främmande med bugande expediter som föser en hit och dit och plockar fram kläder och saker som man inte vill ha.

Å andra sidan kan det vara helt tvärtom också. När jag kom in i en affär som skyltade med sport- och badkläder granskade expediten mig uppifrån och ner med ett höjt ögonbryn och sa "No have your size, madam" innan jag ens hunnit fråga. I en annan affär fick jag ett klingande skratt som svar när jag frågade efter sandaler i storlek 41. Efter en halv dag i tio olika klädbutiker var jag helt slut.

Hong Kongbornas sätt att hantera kritik är ofta att låtsas som det regnar. Om man påpekar en uppenbar brist ("this mp3-player I bought from you yesterday is broken" eller "I ordered fresh fruit salad, not seafood basket") får man ofta ett artigt skratt till svar, eller ett "yeh-yeh-yeh" (vilket betyder "yes, of course") utan någon som helst uppföljning.

När man äter på restaurang kan vad som helst hända. Man får nästan aldrig in alla de rätter som man beställde och om man är flera får man aldrig maten samtidigt. Däremot dukar servitörerna gärna av med blixtens hastighet, ibland har man knappt svalt sista tuggan innan de rycker skeden ur munnen på en.

Men man lär sig! Plötsligt är man som fisken i vattnet och beställer en massa konstiga maträtter i helt fel ordning, med ett stadigt grepp om pinnarna. Här ska inte dukas undan!

Det är väldigt frestande att gå på bio i Hong Kong. Dels har många filmer premiär där tidigt, dels är det en chans att slippa ifrån den tryckande värmen. Men man kan inte bara gå in på bion och sätta sig i t-shirt och shorts, då fryser man ihjäl. Luftkonditioneringen är inställd på igloo och efter en stund sitter man och huttrar. Kom ihåg att ta med en jacka, varm halsduk och förståndiga skor.

Mina sandaler var inte alls förståndiga – små tunna saker med fina mönster och ingen dämpning alls. Det straffade sig förfärligt. En dag när vi hade varit ute och promenerat ganska långt började det göra ont i hälen. På kvällen kunde jag knappt gå, och vi fick ta en taxi hem. Det visade sig vara hälsporre, och hade antagligen börjat redan hemma, under våren när jag bar omkring på stora flyttkartonger barfota i flera veckor. Jag fick ge upp min fåfänga och köpa både stadiga vandringssandaler och ett par riktiga skor, och det var som sagt inte så lätt att hitta i storlek 41, men det gick till slut. (Hälen gjorde ont på hela resan sen och blev inte bra förrän ett år senare.)

Killarna kom till Hong Kong efter fyra dagar, och en vecka senare tog vi tåget till Shanghai. För mig och tjejerna var det första gången vi skulle åka in i riktiga Kina. Hong Kong är mycket mer kosmopolitiskt, mer modernt och mer likt den västerländska kulturen. Vi hade hört att Kina skulle vara annorlunda, och det kändes spännande. Om vi hade vetat hur annorlunda det var hade vi kanske aldrig gått ombord på tåget!

Vietnam. Ett kort besök i tutland

Vietnam (790 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: đồng)

Av någon anledning trodde jag att svenskar skulle vara extra välkomna i Vietnam. Jag vet inte var jag hade fått det ifrån, det måste vara min uppväxt på 70-talet som spökade. Mitt första intryck av vietnameserna var i alla fall att jag haft helt fel. Arga, bistra och misstänksamma, det var de rådande ansiktsuttrycken hos passpolisen på Hanois flygplats Noi Bai. Jag funderade ett tag på att stämma upp "Befria södern"[2] för att visa att jag var vänligt sinnad, men vid närmare eftertanke (och arga huvudskakningar från familjen) lät jag bli.

Nästa chock kom när vi åkte taxi in i Hanoi. Vi trodde att vi hade sett världens galnaste trafik i Bangkok, men det var ingenting mot den här staden. Miljontals vietnameser kör sina bilar och mopeder och cyclos och lastbilar och bussar och rikshas åt alla håll samtidigt utan att någonsin stanna upp eller tveka i en flod av buller och ljus och tutningar och smog. De flesta som kör tvåhjuling har ansiktsmask eller sjal över munnen och näsan, men nästan ingen har hjälm och det är mer regel än undantag att småbarnen sitter med på cykeln eller moppen. Och alla tutar och tutar, hela tiden.

Vi skulle bara stanna tre nätter och hade bokat ett familjerum på slitna men trevliga Hotel Viet Anh i Hanois gamla kvarter. Rummet låg högst upp på åttonde våningen och hade både AC och fläkt, men den första natten, bara några minuter efter att vi hade lagt oss, blev det strömavbrott och den lilla svalka som fanns i rummet blev genast uppäten av den stora fuktiga värmen. Jag gick ut med en ficklampa för att se vad som skulle hända, och fick lysa åt hotellpersonalen när de skruvade på alla knappar och försökte få igång reservgeneratorn. Efter nästan två timmar kom strömmen och svalkan tillbaka, men det tog lång tid innan jag kunde somna om – jag låg och fantiserade om hur det skulle vara om det blev strömavbrott igen medan någon av oss åkte i den mikroskopiska hissen: utan syre och ljus och hett som i helvetet, medan hotellpersonalen skulle flänga omkring som yra höns utanför och trycka på fel knappar.

Dessutom hördes oväsendet från trafiken ända upp till oss på åttonde våningen, genom stängda fönster. I guideboken stod det att tutningarna slutade tidigast klockan ett på natten, för att börja igen klockan fem. Det var ungefär så många timmar som jag sov den natten.

Men trots tutandet är Hanoi en rolig och spännande stad. Vi åkte till Ho Chi Minh-mausoleet, men kön gick flera varv runt hela den stora byggnaden, så vi gav upp och gick till fängelsemuseet Hoa Lo ("Hanoi Hilton") istället, vilket var ganska kusligt.

Vi vandrade runt i Leninparken som är en stor och sliten gammal park, men proppfull med hanoibor som spelar tennis, fotboll eller ett slags badminton där man sparkar bollen med fötterna, eller tränar tai chi. Det var folk överallt, folk som sprang, joggade, yogade, konverserade och åkte omkring i stora plastbubblor i en sjö. Vi tassade runt i Litteraturens tempel, som grundades redan 1070 av kejsare Lý Thánh Tông, och försökte tyda skriften på de uråldriga stensköldpaddornas ryggar.

Arkitekturen i Hanoi går inte riktigt att beskriva, men det är svårt att hitta mer fantasifulla hus. Färggranna, smala, höga, påbyggda, omgjorda, och helt egna på ett sätt som man sällan ser i en storstad. Mycket märkligt helt enkelt, men kul. I den gamla delen av Hanoi är gatorna fortfarande uppkallade efter olika skrån, yrkesgrupper. På vissa gator är det fortfarande bara en sorts verksamhet, som till exempel skomakare och skoförsäljare, eller textil, eller cykelreparatörer. Det finns hur mycket vackert hantverk som helst. Vi hittade fina kimonos, stämplar, mössor och papperslyktor.

Hotellet hade en trevlig lobby där vi satt ibland när det regnade och åskade som värst. Folk satt där och spelade kort och drack te. Det fanns ett gäng datorer också, ganska snabba och med internetuppkoppling, men det var hopplöst att försöka uppdatera bloggen eftersom alla sidor som ligger under Blogger var blockerade i Vietnam.

Den femte juni tidigt på morgonen reste Eric, jag och tjejerna vidare till Hong Kong. Killarna ville inte flyga så de stannade en dag till i Hanoi och tog buss till gränsstaden Guangzhou, gick till fots över gränsen till Kina och tog sedan båt och tåg till Hong Kong där de mötte oss några dagar senare.


[2] Befria södern" är en låt med text och musik av Huynh Minh Sieng, översatt till svenska av Ola Palmaer, på De förenade FNL-gruppernas skiva "Till det kämpande Vietnam" som jag hörde ofta i min späda barndom.

Laos, del 2. Hetta, te och tårar

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Mekongfloden, som är 435 mil lång och rinner ända från Tibets högplatå genom Kina till Vietnam via Burma, Kambodja, Thailand och Laos, går rakt genom Luang Prabang. En dag tog vi en flodbåt och flöt stilla nerför Mekong till Pak Ou-grottorna, där befolkningen har ställt hundratals buddhastatyer i alla former och storlekar. Det var otroligt skönt att åka båt, sitta under tälttaket och bli svalkad av vinden. Hettan var överväldigande och det gick inte att vara ute mitt på dagen om man inte hade tak över huvudet.

Jag vet inte om det var värmen, eller det faktum att vi hade olika uppfattningar om hur länge vi borde stanna i Laos; hur som helst hade vi grälat flera gånger den näst sista dagen. När jag försökte medla mellan Leo och Eric fick jag en total utskällning av båda, och kände mig plötsligt förskräckligt ledsen och arg. Jag ville vara ensam. Jag ville ha en kopp te. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sprang jag iväg från hotellet och genom de smala gränderna till det enda caféet jag kände till i Luang Prabang. Inne i den svala lilla serveringen beställde jag en kopp te och pekade på kakburken med små skorpor som stod bredvid. "I am sorry, only if you order coffee" sa servitören men ångrade sig när han såg att jag höll på att börja gråta. Jag fick mitt te och två skorpor och satte mig under ett parasoll i skuggan.

Jag satt där och funderade över livet och hur allting skulle gå. Varför kunde inte alla bara bita ihop istället för att gräla hela tiden? Eller vore det bättre om vi stannade på en plats och redde ut allting, innan vi åkte vidare? Skulle det ens vara möjligt? Jag visste att Leo var frustrerad över vårt sätt att resa. Han tyckte att vi hade för bråttom, att vi ställde för höga krav på vår levnadsstandard och att vi slösade vår tid och våra pengar på ett ogenomtänkt vis. Ibland gick det ut över tjejerna, när de gnällde på maten eller rummen. Och då blev Eric arg på alla, och så var cirkusen igång. Jag hade naturligtvis en inte obetydlig del i det där, men den såg jag inte just då. Jag kände mig bara väldigt dyster.
Efter en stund kom Ludwig vandrande på den dammiga vägen, fram till mitt parasoll. Han slog sig ner och beställde in en kopp te (och fick kakor utan att fråga). Vi satt där och filosoferade och drack te en stund. Det kändes nästan som hemma. Ett stort lugn infann sig, och efter en timme eller så gick vi tillbaka till hotellet.

Sista dagen skulle vi ta en taxi till flygplatsen efter lunch och resa vidare till Vietnam. När vi satt och åt frukost stannade plötsligt fläktarna – hela Luang Prabang hade blivit strömlöst. Det var fruktansvärt varmt, närmare 40 grader, och strömavbrottet innebar att vi inte kunde duscha eftersom det rinnande vattnet kom genom eldrivna pumpar. Det gick inte att spola i toaletterna heller. Det var bara att gå upp på rummet, packa med så försiktiga rörelser som möjligt för att inte få värmeslag och vänta på att timmarna skulle gå.

Laos, del 1. What the fu?

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Leo hade pratat sig varm om en liten by i norra Laos med det oemotståndliga namnet Luang Prabang. Vårt hotell där låg ovanför ett kafé och bageri på huvudgatan Sisavangwong Road, med små men trevliga rum för 30 amerikanska dollar natten. Badrummen var så minimala att man inte kunde ta en dusch utan att blöta ner hela toaletten, men om man bara kom ihåg att ta ut toapappret först så gick det bra. Vi hade tre rum i följd med en stor gemensam balkong utanför där vi kunde sitta och titta på folklivet, och en restaurang i gatuplanet.

Luang Prabang grundades i slutet av 600-talet och är fortfarande en ganska liten stad, med cirka 100 000 invånare. Den gamla delen, där vi bodde, ligger längst ut på en halvö i Mekongfloden. Det finns bara ett par huvudgator, husen är ett- och tvåvåningshus. Vi kom dit i maj, precis när hettan börjar gå över och regnperioden börjar, och det var fruktansvärt varmt och fuktigt. Luften var stillastående, och då och då blev det strömavbrott så att fläktarna slutade fungera.

Sanne, Rebecka och jag hyrde varsin cykel och lärde oss snabbt att hitta i byn. Vi hittade till exempel flera franska restauranger med årgångsviner och god mat. En av de få goda sakerna med den franska kolonialismen är matkulturen de tog med sig – man kan riktigt se framför sig de gamla franska överstarna med sina extra stora koffertar fulla med rödvin kämpa sig fram genom djungeln, rytandes "inte utan mitt vin!"

Den fransk-laotiska maten är verkligen fantastiskt god. Men det är inte helt lätt att ha en gourmetrestaurang mitt ute i djungeln. Krögaren på en av de bästa restaurangerna i staden, L’Elephant, sa att det första han fick göra var att skaffa ett reservaggregat till sin restaurang, eftersom maten annars skulle bli förstörd av de ständiga strömavbrotten.

Vi åt bland annat vattenbuffel, mok paa (ångkokad fisk och limeblad i ett paket av bananblad), ping moo saille si kraille (citrongräsmarinerad grillad fläskkotlett) och laap (väldigt god och lagom stark biffsallad).
Om man tycker att det blir för kolonialt att äta fransk mat är det bara att handla på den lokala gautmarknaden istället. Jag vågade faktiskt inte testa kackerlackor, så det har jag kvar att göra på min "Måste prova innan jag dör"-lista.

(klicka för större kackerlackor!)

Den största gatan, Sisavangwong Road, är kantad av tuk-tuks och deras förare som ser ut som om de sitter och sover men som öppnar ett halvt öga när man går förbi, och ropar "Taxi mam?" "Tuk-tuk-mam?" "What the fu..?" Fast det visade sig naturligtvis att de inte alls sa "What the fu", de sa "Waterfall?" vilket betydde att de ville köra oss till vattenfallet i Kuan Xi utanför Luang Prabang. Vi satte på oss badkläder, drog skjorta och shorts utanpå och for iväg mot fallen, en färd genom djungeln och upp i bergen på knappt en timme. Från foten av berget får man gå för att komma till fallet. Först förbi en stor inhägnad där det står "DANGER: TIGER" men ingen tiger syns till i inhägnaden, och på flera ställen är staketet misstänkt svajigt. Man smyger vidare och kommer till de första bäckarna, små rännilar från det stora fallet. Ibland går vägen brant på smala slingriga djungelstigar, ibland får man gå på hängbroar, men för det mesta är det en lätt väg att gå.

Halvvägs upp kom vi till en lagun, en naturlig pool med kallt klarblått vatten som vi genast slängde oss i. När vi låg där och plaskade började det regna och vi skyndade oss upp i hopp om att rädda våra kläder från att bli genomblöta, men det var redan för sent.

(klicka för större lagun)

 

Vi gick vidare medan monsunregnet fortsatte, det var som att gå i en varm dusch. Till slut hade vi klättrat och halkat oss upp till det översta fallet. Det var helt magnifikt – ett jättefall som störtade ner i tre små laguner och sedan fortsatte nerför stupet. Det gick inte att ta fram kameran i ösregnet, men jag hade gett vad som helst just då för att kunna ta en bild. I den översta lagunen där fallet var som högst och vackrast simmade det nämligen fem rågblonda flickor i bikini.

Leo och Rebecka badade i lagunen som var närmast den livsfarliga vattenfallskanten, och jag satt på en blöt sten och höll tummarna. Till slut hade de tröttnat och vi gick ner igen. Det slutade förstås att regna när vi var halvvägs nere, men resan hem i genomblöta kläder i en öppen tuk-tuk blev ganska kylig. "Note to self:" skrev jag med darriga bokstäver i min anteckningsbok, "vattenfall = torra extrakläder!"

Kambodja, del 2. Drömtempel och verkliga överlevare

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Den kvällen gick vi ut och åt på Dead Fish Tower, en restaurang som Leo kände till sedan sin förra Asien-resa. Det är ett roligt och speciellt ställe där man kan sitta på plattformar som är uppspikade på olika nivåer. Maten, som är mycket god, hissas upp genom luckor (två av våra favoriträtter var cha urk, grillade grönsaker och kryddor, och curry mouan, kycklinggryta med kokosmjölk). Kommer man dit på kvällen kan man få se traditionell khmerdans. Det verkligt häftiga med Siem Reap är dock inte själva stan, även om den är cool, utan tempelstaden som ligger en bit därifrån. Angkor Wat, som betyder ungefär "stad-tempel", är det moderna namnet på den enorma ruin av ett tempelkomplex som uppfördes på det tidiga 1100-talet, alldeles utanför Siem Reap som då var huvudstad för Khmerriket.

Vi kom dit med tuk-tuk tidigt en disig morgon. Det stora området där Angkor Wat och dess granntempel befinner sig är skyddat (i teorin, iallafall) av lokala tjänstemän och vakter. Besökare färdas längs vägar genom en öppen del av djungeln. Genom diset blev vi gradvis varse de fantastiska lotusformade sandstenstornen, som påminner mer om drömmar än om något man nånsin sett tidigare.
Templet är det största i Kambodjas historia, och man tror att det är byggt som en representation av det mytologiska berget Meru, de hinduiska gudarnas boning och universums mittpunkt. Den enorma yttersta vallgraven representerar världsoceanen. Innanför den finns en 3,5 kilometer lång och 4,5 meter hög mur som symboliserar bergskedjorna omkring Meru. Och innanför den muren byggde khmererna en plattform på över 800,000 kvadratmeter för det kungliga palatset, den centrala staden och templet. Idag finns bara ruinen av templet kvar.

Det tog en stund innan vi började förstå vad det var vi såg – så stort, så mäktigt är Angkor Wat. Först när vi kom in på plattformen, och gick längs den 350 meter långa stenlagda, breda gatan som förbinder bron över vallgraven med det faktiska templet, slogs vi av vilket överjordiskt mästerverk det är. Vi blev helt betagna. En familjemedlem beskrev det senare så här:

"Det är något alldeles speciellt med den harmoni av mjuka former och väldiga proportioner som utstrålas av templet - det är en estetik som förbipasserar intellektet och går rakt in i hjärtat, i själen, och både skrämmer och försäkrar på samma gång. Man känner en trygghet, som när man kommer hem efter en lång resa, men samtidigt en bävan inför den monumentala kraften man står inför. Därmed upplever man den dubbla funktion som Angkor Wat ursprungligen var tänkt som: religiöst centrum och rikets säte. Alltså är det även passande att templet från början tillägnades guden Vishnu, som är både kosmos bevarare och dess härskare."

Än idag är man inte säker på exakt hur Angkor Wat byggdes. De medeltida khmerernas arkitekturtekniker är legendariska och har på sitt sätt aldrig överträffats någonstans i världen. Forskarna fortsätter också att fundera på precis vad för funktioner som alla delar av templet har. De lokala myndigheterna gör sitt bästa att skydda området från plundrare och svarthandel med ruinspillror, fragment och rentav stulna ornament, men tyvärr är det med förvaltningen av Angkor Wat som med resten av Kambodja: korruption och brist på resurser är ett ständigt problem.

En bit utanför Siem Reap ligger vattendraget Tonlé Sap, som sväller till en enorm sjö under regnperioden och blir en smal flod under torkan, och där vattnet byter riktning två gånger om året. Sanne och jag tog en tuk-tuk dit, en resa på en knapp timme genom fina små byar och ut på en slätt. Strax före sjön fick tuk-tuken punktering. Först körde vi långsamt vidare på det platta däcket, men efter en stund sprack det och den trasiga slangen började piska mot asfalten som en galen orm.
Chauffören satte av oss på en litet biljettkontor vid vägkanten och bad oss vänta där. När biljettförsäljarna förstod att vi inte ville ha biljetter blev vi ombedda att vandra vidare, så vi traskade iväg längs den otroligt heta och dammiga kambodjanska landsvägen. Till slut hittade vi vår tuk-tuk – den hade just blivit lagad av en mekaniker i höftskynke och hans lille son.

Vi hoppade in igen, men efter att ha läst på skyltarna i biljettkontoret var vi osäkra på om man måste ha biljetter för att komma till utsiktsplatsen vid sjön. Dessutom hade klockan blivit mycket, så vi vände tillbaka till Siem Reap. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

Det är märkligt att gå omkring i Kambodja och inse att alla landets vuxna invånare var med under Pol Pot-åren. De röda khmererna störtade regeringen och tog över makten 1975, och blev i sin tur störtade av invasionsstyrkor från Vietnam 1978. Röda khmererna tog sin tillflykt till djungeln där de bedrev gerillakrig i 20 år. Nästan 1,7 miljoner kambodjaner dog av svält och sjukdom, eller blev avrättade för att de misstänktes för att vara illojala mot Pol Pots regim, under deras tre år vid makten.
Så i princip alla vi såg som var över 30 var med när det hände och drabbades på något sätt. De man såg på gatorna och på fälten var överlevarna, fast de kanske förlorade sina familjer eller delar av sin kropp. Ändå var alla vi träffade vänliga och stolta över sitt land. Läs boken "Pol Pots leende" av Peter Fröberg Idling om du är intresserad av Kambodjas historia och vår svenska medverkan till det som hände.

När vi skulle boka flyg vidare till Laos fick vi veta att de flygen gick mer sällan än vad vi trott, så vi fick planera för några extra dagar i Siem Reap. Samma morgon gick vi förbi ett gammalt art deco-hus som visade sig vara före detta franska guvernörens palats, numera hotell. Det heter FCC (Foreign Correspondents Club) så jag gick in och visade mitt medlemskort i Svenska Journalistförbundet, och fick genast rabatt, fast jag misstänker att det var mer för att receptionisten trodde att jag skulle skriva om hotellet än för att det fanns någon faktiskt koppling till någon pressorganisation. Tur för oss, annars hade det blivit dyrt. Vi fick ett stort lyxigt rum vars glasdörrar vette ut mot en innergård med en lagunliknande pool i svart sten, och det fanns en stor veranda på övervåningen i gammal kolonialstil med fläktar i taket där man kunde sitta och ta en eftermiddagsdrink i den fuktiga värmen och blicka ut över floden.

Kambodja, del 1. Skumpiga vägar och feber

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Det finns en modern legend om Kambodjas största inrikesflygbolag. Det sägs att flygbolaget betalar regeringen för att inte reparera bilvägen från gränsen mellan Thailand och Kambodja till Siem Reap, så att folk ska ta flyget till Siem istället. När man har åkt den vägen med bil är man beredd att tro på legenden. Men jag går händelserna i förväg – resan till Kambodja var ett äventyr hela vägen från Bangkok. Så här skrev Rebecka i resebloggen:

Lonely Planets "Asia on a Shoestring" har bra tips om hotell och kvarter, bra råd om hur man ska göra för att inte bli lurad och är allmänt en överlevnadsbok för Asien. Innan vi åkte hade vi läst om "Thailand to Cambodia bus scam" i denna bok (scam betyder "blåsning"). Det går till så att man åker med en stor buss (vilket vi gjorde), och kommer sedan till gränsen. Där byter man buss, och den här bussen kör mycket långsammare än nödvändigt, och tar massor av omvägar, så att när man kommer fram till deras halvtaskiga kompis-ägda guesthouse är man så utmattad att man inte orkar leta efter ett nytt. Smarta som vi var hoppade vi då av bussen när vi kom fram till gränsstaden Poipet. En del av buss-sällskapet gick för att skaffa visum, och då slank vi iväg. Vi fixade våra egna visum (det var inte alls svårt, men vi var tvungna att muta gränspoliserna med 100 baht för att få dem direkt), och tillsammans med två trevliga finländska tjejer åkte vi iväg med två taxibilar mot Siem Reap.

Här kan sägas att det Rebecka och Lonely Planet skriver om bara är en av många olika scams. En annan blåsning går ut på att den privata researrangören/bussbolaget säljer ett visum som är tio gånger dyrare än det man själv kan köpa vid gränsen. Problemet är, som Rebecka beskriver, att man måste muta gränsvakterna för att de överhuvudtaget ska göra något inom rimlig tid. Men det blir ändå mycket billigare.

På Lonely Planets stora reseforum "Thorn Tree Travel Forum" finns det hundratals berättelser om olika bussblåsningar i Kambodja. Eller som en av medlemmarna skriver uppgivet: "Den här historien kommer upp minst en gång i veckan. Hur många gånger måste vi säga det igen: Ta inga privata bussar till Kambodja – ta en kommunal buss från busstationen!"

Rebeckas reseblogg fortsatte:

Lonely Planet kallar vägen från Poipet till Siem Reap för "Boulevard of Broken Behinds", och ja, jag vet inte om jag skulle hitta en beskrivning som passar bättre. 

Det var hål, gropar och gupp överallt. Vi körde i kanske 50 km/h, om inte mindre, eftersom det var omöjligt att köra snabbare för terrängen. Man körde inte på vänster eller höger sida, man körde på den sidan det gick att köra på. Om det kom en annan bil fick man svänga förbi den och sedan fortsätta. För att inte ens tala om alla kossor mitt i vägen, mopeder med grisar där bak och småknattar på 4-5 år på stora, vingliga cyklar.

(klicka för större kokaos!)

Efter drygt fyra timmar på den där vägen visste jag precis hur en flipperkula måste känna sig. Enda skälet till att jag inte var blåslagen precis överallt var att vi satt fyra personer i baksätet på den lilla taxin, och jag satt som tur var inte närmast dörren.

När vi kom fram var det redan mörkt. Vi hade ringt och bokat ett hotell i förväg, men när vi kom dit kändes det inte bra alls. Vi bad taxichauffören att köra en bit till, och hittade efter bara några minuter ett annat hotell, Angkorland, som såg betydligt mer inbjudande ut. Tack vare lågsäsongen var det nästan tomt och vi förhandlade oss snabbt till ett bra pris på två dubbelrum, varav det ena var nästan som en liten svit, med plats för två extrasängar.

Hotellet serverade oss en enkel middag i sin restaurang, men Sanne kunde inte få ner en bit. Först trodde jag att det bara var trötthet efter den långa och skumpiga resan, men när jag la handen på hennes panna blev det tydligt att hon hade hög feber. Vi bäddade ner henne och gav henne vatten och juice. Hon blev liggande i två dagar med feber och hosta medan vi andra plaskade i den enorma hotellpoolen och utforskade Siem Reap. På tredje dagen var hon mycket bättre, men när vi gick och la oss på kvällen blev Eric plötsligt sjuk istället. Det kom verkligen plötsligt – när vi släckte ljuset var han fortfarande precis som vanligt, men bara en stund senare började han plötsligt skaka av frossa så att sängen gungade. Hans kroppstemperatur måste ha skjutit i höjden som en raket, från 36 till 41 grader på en kvart. Jag blev orolig för att det gick så fort, och började fundera på hur jag skulle få dit en läkare som gick att kommunicera med, men redan nästa morgon var han hyfsat pigg igen.

Thailand, del 2. Are you sick people?

Thailand (826 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: baht)

Thailand firade sin kungs 80-årsdag hela det året, och överallt fanns det affischer, fontäner, statyer och bildekaler som hyllade kung Bhumibol. En dag gick vi på bio högst upp i varuhuset MBK. Efter reklamfilmerna spelades nationalsången och alla reste sig upp i bänkraderna. På filmduken syntes vackra landskap med vattenfall och bambufält, och över alltihop svävade stora vackra såpbubblor med bilder av kung Bhumibol Adulyadej. Jag tyckte synd om vår egen kung när jag såg de där filmerna, dekalerna och de förgyllda monumenten med juvelbeprydda porträtt av hela den thailändska kungafamiljen. "Stackars Carl Gustaf", sa jag till de andra, "hoppas att han inte kommer hit i år. Och hoppas att han aldrig blir bjuden på bio här, och får se vad han går miste om som inte är kung i Thailand."

Khao San Road är stekhet och rörig på dagarna, och varm och totalt psykedelisk på kvällarna. Vi försökte utforska gränderna och parallellgatorna för att hitta lugnare barer och affärer med personal som inte kastade sig över oss.

Sista dagen var det dags att förbereda nästa etapp av resan. Först gick vi till en fotoautomat och tog kort på oss själva till de kambodjanska visum som vi skulle köpa vid gränsen. Sen gick vi till ett apotek på Khao San Road för att köpa malariamedicin.

Apoteken i Asien liknar inte våra svenska apotek särskilt mycket, och det här var bara en liten skrubb, fyra kvadratmeter med vägghyllorna fyllda av miljoner olika små och stora medicinkartonger, samt en mycket energisk kinesisk apotekare som lovordade sina olika pillers fantastiska egenskaper. Jag hade försökt läsa på om olika malariamediciner inför resan. Det finns än så länge inget vaccin mot malaria, men man har nyligen upptäckt att sjögurkor innehåller ett protein som dödar malariaparasiter i en viss utvecklingsfas, så det finns hopp. Tills vidare är det enda säkra sättet att undvika sjukdomen att inte bli myggbiten. Men om man ska resa länge i malariadrabbade områden (som till exempel Kambodja, Laos och Vietnam) bör man ta förebyggande mediciner, så att man redan har ett skydd om man blir stucken. Problemet är att flera av medicinerna ger biverkningar som till exempel mardrömmar och håravfall. Vi valde att ta doxycyklin som inte är lika extremt – den vanligaste biverkningen är att man blir mer känslig för solljus och kan få brännskador och pigmentfläckar om man inte skyddar sig mot solen, men det måste man ju ändå göra. Samt skydda oss så gott det gick från att bli myggbitna genom att ha långärmade mörka kläder och använda myggspray.

Vi köpte bussbiljetter till Siem Reap i Kambodja. Bussen skulle gå tidigt nästa morgon. Som vanligt när vi skulle boka biljetter eller äta ute fick vi frågan "Are you sick people?". Det var inget illa ment med frågan, det är bara att sydostasiaterna inte kan säga x. Vi svarade alltid vänligt "yes, we are six".

Nästa morgon kom vi till resebyrån i den smala lilla gränden klockan halv sju, som vi hade fått order om när vi köpte biljetterna. Bussen skulle gå kvart i sju på gatan utanför gränden. Resebyrån var stängd, och det syntes inte till en människa någonstans. Vi ställde ner våra väskor och väntade. Klockan sju hade fortfarande ingen buss kommit, och ingen resebyråanställd. Vi började undra om vi hade fattat helt fel. Bussen skulle kanske gå från något helt annat ställe? Eller tänk om vi hade blivit blåsta och köpt falska biljetter? Halv åtta: fortfarande ingenting. Nu började åtminstone jag känna mig riktigt orolig.

Tio minuter i åtta tvärnitar bussen framför gränden, och från ingenstans kommer en massa thailändska resenärer rusande och kastar sig ombord på bussen. Vi kastade oss också. Fråga inte: bara kasta dig. Bussen rivstartade igen, och vi var på väg mot Kambodja.
Bangkok var en bra förberedelse för resten av resan. Vi lärde oss att det hjälper om man inte blir hysterisk, om man ler mycket och framförallt: om man inte förväntar sig att någonting ska bli som man tänkt sig, eller som man tror, eller vill, att det ska bli.

Någon gång under resan skrev Rebecka en lista i min reseanteckningsbok. Den är skriven på en buss, så texten är skakig och darrig. Den heter Lista över saker att inte ta för givet:

• toaletter
• vägar
• ett insektsfritt liv
• dagliga rutiner
• normal trafik
• toapapper som inte går i småbitar
• att informationen stämmer

 

Thailand, del 1. Man kan klara vad som helst om man bara inte blir hysterisk

Thailand (826 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: baht)

Tidigt nästa morgon fick vi veta att båtförbindelsen med Koh Lipe var stängd för säsongen. Det gick visserligen att komma dit med taxibåt men det skulle kosta massor. Ett sms till en vän i Sverige gav ett nytt tips om ett ställe på Ko Pha Ngan, och vi bestämde oss för att testa det istället, och hoppade ombord på färjan till Satun i Thailand. De som var sjösjuka dagen innan var lite oroliga för en ny omgång rullande mage, men båtresan var lugn och jämn. Den tog 543 år och noll minuter (eftersom färjan lämnade Malaysia 10:30 den 12 maj 2007 och kom fram till Thailand 10:30 den 12 maj år 2550. Förklaringen är att man reser österut över en tidszongräns mellan Malaysia och Thailand, alltså en timme tillbaka, men också från Malaysia, som har samma tideräkning som vi, in i det buddhistiska Thailand som räknar åren sedan Buddha föddes, 543 år före Jesus).

I Satun fick vi hyra en skramlig minibuss och köra i fyra timmar till Surat Tani för att ta en ny färja. Det regnade hela dagen och vi körde förbi blöta vattenbufflar, mopeder fullastade med hela blöta familjer och droppande skyltar med vackra thailändska krumelurer. Båtresan till Ko Pha Ngan tog tre timmar. När vi kom fram till hotellet på Haad Salad var det fullt. Vi blev erbjudna rum på ett annat ställe, och eftersom vi nu varit på väg i tolv timmar och det redan var mörkt, så tackade vi ja, hoppade in i en stor tuk-tuk och skumpade genom den becksvarta djungelnatten till det lilla hotellet där vi slängde in våra väskor och somnade direkt. Nästa morgon tog vi en promenad och såg att hotellet var mycket enkelt men fint. Däremot var stranden långgrund och det fanns ingen pool. Och vi ville ju snorkla och bada!

En ny resa på ett lastbilsflak tog oss till Haad Yao på södra ön, och där fastnade vi till slut för hotellet Long Bay Resort.

Så här skrev jag i bloggen följande dag:

Gud måste vara till hälften mygga – eller snarare, Gud vill att alla ska vara lyckliga; även myggorna, kackerlackorna och de små taggiga sakerna som ligger i sanden och väntar på mjuka, köttiga människofötter. Sålunda skapade Gud paradiset i Thailand: varmt, färgsprakande, vänligt och perfekt för alla, även myggor.

Inga klagomål från min sida! Snarare väldigt nöjd med att få vara här och ta del av skönheten och friden.

Vi hittade vårt perfekta ställe till slut. Där sitter vi nu vid frukostbordet, tittar på en hund som simmar i det silvriga blå havet, lyssnar på fåglarna och syrsorna och det lågmälda mumlet från de fyra andra gästerna här.

Det är mycket lugnt, mycket avslappnande och vi kommer att stanna i minst en vecka.

Det känns som att vara i paradiset. Alla myggorna håller med.

Dagarna på Haad Yao var verkligen sköna. Eric och jag snorklade en morgon, det var första gången för mig. Vi såg sjöborrar och färgglada självlysande fiskar. Hela strandbotten var full av sjögurkor: stora korvar med blått eller brunt skinn, eller vita med blåa prickar på.

Djurlivet på land bestod av kringspringande hundar, magra katter, geckos som gjorde roliga ljud, fjärilar som flög väldigt långsamt, morgonpigga tuppar, kilande krabbor, envisa flugor, gröna ormar och de tokiga fåglarna som alltid verkade kika över ens axel.

Och vädret var skönt: sol varje förmiddag och mulet eller regn varje eftermiddag. En natt var det ett rejält oväder med mullrande åska och blixtar som lyste upp hela rummet, man såg dem till och med om man hade huvudet under täcket.

Men för övrigt hände det inte ett skvatt. Planen var ju att stanna på Haad Yao tills alla var helt nervarvade och helst så uttråkade så att det skulle kännas som ett rent nöje att ge sig ut och resa igen, och denna rastlöshet slog till redan efter fem dagar. Framförallt Leo började tycka att resan var lite väl lättsam. Jag kunde nog ha stannat några dagar till och gjort ingenting, men det kändes ändå ok att åka därifrån. Vi lämnade paradiset åt sjögurkorna och for till Bangkok istället.

Efter tre timmar på båt och sju timmars bussresa utan att hinna äta nånting var Bangkok som en konstig dröm. Avgaserna ligger som ett förgiftande lock över staden, miljoner neonljus blinkar. Myllret av människor, bilar, och försäljare är kompakt. Vi checkade in på vandrarhemmet Buddy Lodge på turiststråket Khao San Road och sov tungt hela natten, trots tutande tuk-tuks och ylande turister.

(klicka för mer myller)

"I Bangkok lärde jag mig att man kan klara vad som helst om man bara inte blir hysterisk" skrev en god vän i vår reseblogg. Det stämmer verkligen. Bangkok är frustrerande rörigt och galet, men om man lyckas hålla huvudet kallt kan det också vara roligt och lärorikt. Det första vi blev experter på var att välja tuk-tuk eller taxi med omsorg. Tuk-tukerna är på många sätt precis som bangkokborna själva: de är små, tar sig fram överallt, gör en massa oväsen och verkar helt opålitliga för oss blyga svenskar. Tuk-tuk-förarna har lyckobringande amuletter och torkade blommor istället för säkerhetsbälten och krockkuddar, möjligen också istället för fläktrem och bromsar. De tutar på lastbilar och bussar, ungefär som små mopsar som gläfser på jättestora farliga schäfrar. När de försöker klämma in sig mellan två bilar som håller på att köra om varandra kan man bara blunda och hoppas att de torkade blommorna kommer ihåg att göra sitt jobb. Vare sig man tar tuk-tuk eller taxi vet man aldrig hur färden blir.

Vi hade tur flera gånger med korrekta och vänliga förare, men också några mardrömsresor med påtända, galna eller uråldriga chaufförer. Vi lärde oss att undvika de taxiförare som ropade på oss och istället hejda en taxi själva när vi såg den röda skylten på vindrutan som betyder att den är ledig. Så fort man har satt sig i bilen säger man vart man ska och "meter, please" om taxametern inte redan är på. Taxi är väldigt billigt i Bangkok. I maj 2007 började resan på 35 baht och det kostade oftast under 50 baht (cirka 12 kronor) att åka till olika ställen i stan, så det gjorde inget att vi måste åka i två bilar om alla skulle åka. Om chauffören börjar krångla och inte slår på mätaren är det bara att öppna dörren och kliva ur – det fungerade för oss varje gång. Man kan naturligtvis också köpslå om priset, men ibland kanske man inte orkar.

Vi stannade bara tre dagar i Bangkok, men vi for som flipperkulor runt stan och hann med massor. En kväll gick vi och såg muay thai, thaiboxning, på Lumphini Stadium. Det var matcher hela eftermiddagen och kvällen: först de allra yngsta boxarna som var i åttaårsåldern, sen de äldre och mer erfarna. Under hela kvällen spelade en traditionell orkester hög och skramlig musik i ett hörn, och folk skrek som besatta på läktarna.

Malaysia, del 3. Sjösjuka och kackerlackors nattbestyr

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Malaysia var fint, men vi ville komma vidare. En av våra resplaner var att hitta ett ställe ganska tidigt på resan där vi kunde plana ut, bara ligga på en strand och softa. Inte mer än två veckor, eftersom några av oss blir rastlösa av strandlivet, men tillräckligt länge för att vi verkligen skulle komma ner i varv. Efter den stressiga vintern och våren kändes det befogat med ett par veckors enformigt och enkelt liv med sol och bad. Vi tänkte oss en liten thailändsk ö, och vi hade fått tips om ett fint, billigt och avskilt ställe som hette Koh Lipe. Morgonen därpå tog vi färjan från Penang till ön Langkawi, där det skulle finnas en båtförbindelse med Thailand och Koh Lipe. När vi gick ombord på färjan blev vi bryskt nervisade till undre däck. Där satt vi och såg genom fönstret hur båten sjönk lägre och lägre under kajkanten vartefter fler och fler passagerare gick ombord. Under tiden gick båtpersonalen runt och delade ut spypåsar till alla utom oss och de andra turisterna.

När båten la ut, en timme försenad, började den omedelbart kränga och rulla, och lika omedelbart började folk kräkas till höger och vänster. Båtens lilla toalett blev snabbt nerspydd. Inom kort var de yngsta i familjen också grönbleka i ansiktet och vi tog vår tillflykt till soldäcket högst upp, där Rebecka slängde sig raklång på däcket och vi andra klamrade oss fast vid de bitar av relingen som verkade sitta fast. Tydligen hjälper det mot sjösjuka att ligga ner. Fem-sex personer låg på däcket med sina spypåsar krampaktigt i handen. De friska passagerarna satt helt oberörda och beundrade utsikten eller smaskade i sig chips, och ett gäng kineser skrattade högt och tog kort varje gång någon kräktes. Det rullade så hårt att man var tvungen att gå väldigt bredbent eller studsa fram över däck, men efter tre timmar kom vi in bland Langkawis öar och vattnet blev lite lugnare. När färjan lade till stapplade vi av och åt en stadig frukost på Starbucks innan vi tog en taxi för att hitta ett hotell där vi kunde sova natten innan båten skulle gå till Koh Lipe.

Havet ser alldeles platt ut men jag försäkrar att det är en optisk villa. Det var snarare buckligt.

Vanligen brukade vi kolla i Lonely Planet eller på WikiVoyage innan vi valde övernattning, och särskilt i början av resan blev det ofta vilda diskussioner om vilken typ av boende vi skulle välja. De yngsta ville bo så bekvämt som möjligt, de i mitten ville bo så billigt som möjligt och vi föräldrar ville att det skulle vara billigt, bekvämt och med internetuppkoppling och havsutsikt. Den här gången var vi för utmattade för att ens tänka på att tjafsa och valde bara första stället utefter vägen.

Det råkade vara bungalowhotellet Sandy Beach på Pinau Cenang, resans kanske sämsta hotell. Så här i efterhand är det lite roligt att ha varit med om det, men då, när vi just hade fått betala 190 ringgit (cirka 400 kronor) för tre små fuktiga heta mörka bungalows utan fönster, men med kackerlackor, sniglar och maskar i badrummet, trasiga lakan och buckliga, gungande golv, kändes det inte så kul. Men det låg i alla fall på stranden. Vi slängde av oss de svettiga kläderna och kastade oss i havet med en gång. Som riktiga svenskar låg vi sen i solen tills vi blev röda som kräftor fast vi hade smort in oss med solkräm överallt.

Rebecka ville flyga fallskärm efter en motorbåt, men både jag och Eric sa bestämt nej. Tydligen fick Eric solsting senare på dagen, för när jag kom ut efter en siesta i bungalowen var Rebecka högt uppe i luften, flygande mot solnedgången som en liten fluga. Hon var lyrisk när hon kom ner igen, och berättade inte förrän ganska långt senare att hon hade sett fallskärmsägaren inhandla en större mängd marijuana innan han började ägna sig åt kunderna.

Man vill inte se sin fjortonåring flyga iväg mot horisonten!

På kvällen åt vi trevlig middag på ett ställe på stranden med kulörta lyktor, ödlor, nattfjärilar och en lokal sång-trio. Trots det fick jag akut hemlängtan när det var dags att sova. Kanske var det sniglarna, kanske var det känslan av att ha dykt rakt ut i det okända på obestämd tid. Till dig som aldrig har haft hemlängtan kan jag säga att det är en förskräcklig sjuka. Man vill absolut inte vara på resa längre, man vill bara bort från det dumma landet med insekter och konstig mat (eller vad det nu är som är obekant) och hem till sin egen trygga säng, sina vänner och sina gamla kända rutiner. Man kan inte fatta att man någonsin ville resa ifrån sitt kära hem.

Till slut somnade jag ändå av pur utmattning fast klockan bara var halv elva, och hörde knappt rasslet av kackerlackornas nattliga bestyr i badrummet.

Malaysia, del 2. Karma schmarma

Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Sista dagen tog vi taxi till Batu Caves i utkanten av Kuala Lumpur, ett berg med stora naturliga grottor där tamilska hinduer har byggt tempel. Vid foten av berget står en 42,7 meter hög staty av den hinduiska guden Lord Murugan. För att komma upp till grottorna och templet måste man gå 272 väldigt branta trappsteg.

(klicka för längre trappa!)

Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, men som tur var fanns det avsatser här och där, där man kunde hämta andan. På andra avsatsen fick jag sällskap av en liten farbror som också tog en paus och blinkade vänligt åt mig. Sedan kilade han iväg som en liten ekorre, men när jag mödosamt tagit mig upp två avsatser till stod han där igen, pustade och log mot mig. Så där höll vi på – han före och jag efter – tills jag kom ända upp. Då var han helt försvunnen. Istället fanns där grottorna och templen, några fladdermöss, små statyer av hinduiska gudar och en hel flock med retsamma makak-apor. De var tydligen kompis med gudarna och hjälpte dem att äta upp sina presenter och blommor.

(klicka för ökad apa)

Nästa morgon, efter att ha sagt hejdå till Lawrence och hans familj och tackat för deras gästfrihet och tålamod, tog vi bussen till ön Penang på den malaysiska västkusten.

Penang har en typisk kolonial historia: år 1786 kom den brittiske kaptenen Francis Light från British East India Company dit, gifte sig med den malajiska sultanens dotter och tog ön i besittning. Under de följande 120 åren blev ön invaderad av japanerna, låg i krig med Siam och Burma och blev slutligen återtagen av Malaysia. Huvudstaden George Town är inte alls lika modern eller västerländsk som till exempel Singapore, men istället har den en fin gammal kolonial bebyggelse och är markerad på Unescos världsarvskarta. Penang var en frihandelszon till och med 1969, och det finns en stor elektronikindustri. På det hela taget är det en speciell del av Sydostasien med en egen kultur värd att uppleva. Runt om på Penang finns flera lyxhotell, främst i norr, som är som lyxhotell är mest. Men det är George Town som är intressant om man vill uppleva något speciellt.

Vårt hotell i George Town var inte särskilt lyxigt, men enormt stort och tomt. De flesta gästerna visade sig vara myror som bodde i våra sängar. Jag hade ju rest i hela nio dagar, så jag höjde bara ett världsvant ögonbryn och sa "Äsch, lite myror", till döttrarna, som var mer skeptiska. "Det är bara att borsta bort. De vill inte vara där samtidigt med er iallafall." Det visade sig att jag hade fel – myrorna trivdes jättebra med sällskap i sängen.

En dag besökte vi Kek Lok Si, Sydostasiens största buddhisttempel på en kulle utanför George Town. För 30 ringgit (cirka 55 kronor) i donation till templets fortsatta uppbyggnad fick vi skriva familjens namn på en takpanna. Pagodan var sju våningar hög, och man kunde gå i en smal trappa ända upp. För varje avsats blev utsikten genom fönstergluggarna allt mer andlös, trappan blev smalare och balkongräckena lägre.

(klicka för mer svindel!)

Jag stannade när det var några trappor kvar medan ungarna fortsatte upp till den högsta nivån. När jag hörde deras röster långt däruppe fick jag svindel (den sortens extra-svindel som föräldrar får när deras barn klättrar på höga ställen) och jag fick sätta mig ner på ett trappsteg och andas djupt för att inte börja ropa på dem att komma ner igen. "Ta det lugnt", viskade Buddha i mitt högra öra. "De kommer inte att ramla ner. Känn tillit. Dina barn har ett gott karma." "Pffs, karma schmarma" väste Newton i mitt vänstra öra. "Det är klart att de ramlar. Tyngdlagen kom före karma." "Knappast" viskade Buddha, men just då kom alla barnen ner igen.

Vägen ner från templet liknade Dantes väg genom Inferno. Den smala stigen var kantad på båda sidor av försäljare, en på varje meter. Buy something, something? Look here, buy? Good price just for you! Buy! Buy!